Varför är liberaler så fruktansvärt rädda för nationalism?

Ja, ett kriminellt gäng (staten) som har tillräckligt våldskapital kan ju införa hämmande regler. Som sänker tillväxten.
Och så är det mer eller mindre överallt idag.

Europa har infört mer hämmande regleringar, så att USA och asien växer förbi. Europas andel av värdsekonomin krymper.


Det stämmer väl inte särskilt väl. Många ekonomier nu är extremt reglerade. Speciellt i Europa.
Och det pratas om att man måste avreglera för att Europa inte skall bli en U-landsregion. Och man tog fram den sk Draghi-rapporten, som föreslog mängder av avregleringar för att få fart på tillväxten. Men det är nu flera år sedan och ungefär inget är gjort. Och under dessa år har man reglerat än mer.

Det kommer bli så som många sa; att EU kommer bara bli ett nytt Sovjet, fast i Europa och med Bryssel istället för Moskva. Och så blir det nära på som Stalin ville ha det.


Det finns så kallade socialliberaler. Som är en form av socialister som vill tolerera ett visst mått av marknadsinslag. Dom är market-socialists till skillnad från de i Nordkorea, Sovjet, Östtyskland, Albanien mm som är/var non-market socialists.

Många moderna liberaler är emot hierarkier, fastlagda ordningar i samhället. De resonerar som gamle SAS-chefen Jan Carlzon: "Riv pyramiderna!". Man föreställer sig ett samhälle där var man är sin egen lyckas smed och själv har (i varje fall i teorin) möjlighet att "skapa sin egen identitet, sin egen karriär" osv. Invandringen ses nog som en murbräcka mot just inkörda och avgränsande hierarkier, turordningar och så.

Jag är en såndär libertarian. Ska man istället tala om "USA-liberaler" så handlar det om att de är mångkulturella socialister eller det vi kallar socialliberaler i Sverige. Dvs socialdemokrater men som tycker det vore lite nice med ett Unites States of Europe.

Sen är det väl förvisso en del av liberalism, även den libertarianism jag själv står för - dvs att "du är absolut välkommen till det här landet, givet att du tar hand om dig själv och inte belastar din omgivning".
Personligen är jag dock inte på något sätt rädd för nationalism. Tvärt om tror jag att nationalism är en nödvändighet för någon som helst form av sammanhållning och inre trygg- och säkerhet.
Däremot görs ofta misstaget att man per automatik kopplar ihop den nationalistiska sammanhållningen med etnicitet eller att t.ex. en person som invandrat aldrig någonsin skulle kunna känna en stolthet för sitt nya land.

USA är ändå rätt intressant, trots sin stora och utbredda segregation... för trots detta så är i regel (klart det finns undantag) människor enade under stoltheten för landet, friheten, konstitutionen etc.

Från sent 1700-tal, till ca 1910-tal, var liberaler i regel tillika nationalister. Man kan komplicera detta förhållande, men ett sätt att förkorta saken är att mena att liberaler ersatte Gud med nationen. Detta fick ett flertal följder. Emellertid föranledde utvecklingen i början av 1900-talet, och alldeles särskilt första världskriget, liberalerna att ompröva sin inställning i många länder. På tämligen kort tid kom de att anse att nationalismen var krigsdrivande och istället hemföll de åt att samtidigt bli individualister och internationalister.

I sak hade de i allt väsentligt fel. Det var inte för mycket nationalism, utan brist på nationalism, som var krigsdrivande. Det var de olika mångkulturella imperierna, Österrike-Ungern, Ryssland, Ottomanska riket - och i viss mån Tyskland - som undertryckte nationella strömningar, vilket drev fram världskriget.

Detta är nu för sent att få liberaler att inse, så de är därför förlorade som samhällsanalytisk kraft, och är nu mest till för att driva allt mera absurda rättighetskrav för människor som inte bidrar särskilt mycket till samhället.

Nationalliberalismen (som var en ganska stor ideologi i tex Tyskland, under Bismarcks tid) blev utraderade av socialliberalerna .

Kortfattat inlägg som säkert inte ger så mycket, men finns säkert mer att gräva i varför den här underkategorin tog över

Det beror på maktskiftet bort från Europa till USA.

USA saknade från början den europeiska nationalliberala traditionen; det fanns ingen dynasti att ersätta, ingen etnisk nation att ena, inget 1848. I Europa var liberalismen tvungen att förhålla sig till befintliga dynastier och klasstrukturer. Den amerikanska nationen legitimerades från början genom abstrakta principer och medborgarskap -- vilket gav en annan karaktär. Mer kontraktstänkande, mindre historisk och organisk förankring.

Samtidigt byggde den faktiska amerikanska ordningen länge på en tydligt anglo-protestantisk och rasmässigt avgränsad samhällsgemenskap. Redan från början fanns därför en motsättning mellan de universalistiska principerna och den historiska verkligheten. Förr eller senare behövde denna motsättning lösas, och eftersom den officiella legitimiteten låg i de universella principerna blev den naturliga riktningen att stegvis universaliserа medborgarskapet och frigöra liberalismen från dess ursprungliga etnokulturella och rasmässiga gränser.

När USA blev supermakt efter 1945 exporterade den sin liberalism institutionellt -- via FN-stadgan, människorättsdeklarationen, Bretton Woods, senare EU-integrationsideologin. Det tryckte europeisk liberalism bort från nationalstatlig förankring. Det hela har accelererat med globaliseringens utveckling.

Europeiska eliters självtraumatisering kring nationalism efter 2vk är en annan faktor. Först gällde den fascism och nazism; nån generation senare hade den universaliserats till att gälla all nationalism (om den inte skedde i tredje världen mot kolonisatörer. Se 68-vänstern). Därför så blev motståndet mot amerikanskt inflytande svagt och mottagligheten hög.

Jag tror att nationalliberalismen är värd att återupptäcka i takt med att den amerikanskledda ordningen blir allt mindre hållbar. Liberalismen kommer sannolikt inte att försvinna, men den kommer att tvingas omdefiniera sig. Därför behöver liberaler återvända till sin egen historia och söka bättre inspirationskällor än den anti-nationalistiska form som blivit att dominera under vår nutidshistoria.

Liberaler individen nationalister nationen nämligen kollektivet i likhet med socialism är nationalism motsatsen till liberalism.

Jag förstår kanske vad du menar
Men du resonerar konstigt, lite motsägelsefullt
Du blandar ihop världspolitik med Sveriges politik. Nationalism med politik
I Sverige är liberaler mer de som är på vänstersidan, tex Socialdemokraterna
De som vill värna om välfärden och lågavlönade, höja skatter för förmögna.
Alltså inte ge till rika och ta från de redan fattiga

Sverige är ett litet land. Vi kan inte påverka den globala handeln speciellt mycket oavsett politik
Vi kan bara påverka vår egen handel och uppdelning i Sverige
Skulle vi plundra företag i Sverige. Så skulle samtliga lämna landet. Det gynnar inte oss
Det gör att varken vänstern eller andra politiska uppfattningar kan ta över företag, ägande

Globalt sett är företag den ekonomiska motorn, driver uppfinningar teknik framåt, anställer mm
Plundrar man dessa globala företag. Så finns bara häst och vagn kvar åt oss
Då finns det garanterat inga jobb. Varför ha produktutveckling, jobba utan vinstintresse?
Du beskriver mer en plundring än en förändring.
Alla kan känna stolthet över sin kultur och nationalitet, oavsett politisk inriktning

Det finns liberal nationalism medborglig nationalism så Liberaler är inte emot nationalism bara den etniska varianten.

Så du menar att liberaler är fascister?

Hur mycket av liberalism måste man kasta i sopnedkastet för att baxa in nationalism?
Eller kanske är lättare att svara på: hur mycket finns det kvar?

(Glömde ju att svara på ditt inlägg, sorry )

Ett väldigt klokt och välskrivet inlägg! Historiska skillnader på olika sidor av Atlanten. Berörings-skräcken för all nationalism (efter fascisterna/nationalsocialisterna) i kombination med att man inte ville befatta sig med 68-vänstern (som omdefinierade nationalism i tredje-världen till marxism)

I dessa tider av globalisering så vore det intressant om Europas nationer kan återupptäcka sina identiteter (samtidigt som man gör sitt yttersta för att bevara de liberala grundpelare som var viktigt tankegods i början av 1800-talet)

Undertecknad är själv stolt medlem i brittiska National-Liberal Party


Nationalliberalism är inte emot nationen. Den ser den som viktig i ett bilda sig en identitet.

Men det måste finnas grundläggande rättigheter som gör att medborgarna frodas. När fria individer frodas, frodas även nationen


Det du tänker på är nog Civic nationalism ja

Snarlikt, även om vissa mindre skillnader kan finnas (Google gav dessa svar med medföljande källor)


Källan


Källan