Varför är det så obekvämt hela tiden trots att vi är vuxna?

Ärligt talat hur kan det FORTFARANDE vara obekvämt?! En av mina vänner vara med en kompis till den här killen under samma tid när vi var unga och dom kan prata hur bra som helst när de ses. Som vuxna människor. Hej hur är det bla bla. Men inte vi.

Ska försöka fatta mig kort. Det är så att jag upplever vuxenlivet som så obekvämt när man träffar en del folk. Varför är det så? Varför kan inte alla bara vara avslappnade och glada och prata som vuxna? Istället är det så att de jag träffar vrider på sig, blir nervösa och vet inte vart de ska titta eller säga och genast är det så jobbigt för oss.

Ska ta ett exempel. Jag hade ihop det med en kille för typ 18 år sen. Vi var unga och hade ett kk-förhållande som pågick i 2,5 år. Inte mer med det. Klart att vi gillade varandra men aldrig kära. Det slutade väl sådär då han hade betett sig illa och jag tackade för mig. Jag är absolut inte långsint utan glömde det rätt fort.

Han blev också tillsammans med en vän till mig efter det här och inte ens det tog jag så hårt. Jag kände bara okej samma skrot och korn de förtjänar varandra. Men sen har jag alltid varit den stora personen och varit precis som vanligt när vi har setts ute. Men inte dom. Hon är fortfarande svartsjuk efter 18 (!) år och han blir obekväm när han ser mig. Han kan inte ens titta på mig. Och gör han det måste han genast börja prata med någon annan i närheten. Skulle vi möta varandra när vi är själva säger han glatt hej men han kan inte prata med mig. Jag är precis som vanligt för att det var 100 år sen vi var med varandra. Ärligt talat hur kan det FORTFARANDE vara obekvämt?!

En av mina vänner vara med en kompis till den här killen under samma tid när vi var unga och dom kan prata hur bra som helst när de ses. Som vuxna människor. Hej hur är det bla bla. Men inte vi.

Och nu har jag haft kontakt med en man i flera års tid. Ingen ville något seriöst utan vi hade det trevligt bara. Telefon- videosamtal. Vi sågs och när vi gjorde det var det en magisk connection vi hade. Vi hade ett uppehåll för att vi båda tyckte att vi både började falla för varandra och ingen av oss var redo för ett förhållande så vi tog en paus. Inte mer med det.
Sen ville vi börja ses igen på hans initiativ och han ville ses regelbundet men ville inte vara kk för det skulle bli för jobbigt. Okej absolut tyckte jag. Men sa till honom att det blir svårt att ses regelbundet då om vi inte ens kan vara kk. Jag ville inte att vi bara ska ha sex och dra på en gång. Då sa han att så behöver det inte vara. Okej, men då blir det ju kk ändå. Det slutade med att jag avslutade.
Vi jobbar i samma bransch och ibland kan det bli så att vi kommer se varandra vilket vi är medvetna om och då kommer han vara obekväm nu för han tog inte avslutet särskilt bra vad jag har förstått trots att jag avslutade på ett väldigt respektfullt och omtänksamt sätt.

Det jag vill komma till är att där kommer det också bli obekvämt nu. Han var alltid lite blyg och nervös när vi sågs och liksom rädd/undvikande av sig därför har jag verkligen försökt göra det så bekvämt som möjligt för oss och visade honom att mig kan man lita på för jag är trygg i mig själv och vill att han ska känna sig trygg då också, men ja nu lär det ju inte bli avslappnade samtal när vi springer på varandra på jobbet framöver eftersom han inte tog avslutet bra trots att det var han som typ bad om ett avslut för att han inte visste vad han ville.

Det känns som om vi går i högstadiet fortfarande. Jag vet ju att jag inte kan ändra på andra människor och liksom säga "kan vi prata normalt och på ett bekvämt sätt". Jag lär ju vara mig själv och visa att jag är bekväm inför dessa människor men jag vill ju att dom också ska vara bekväma. Och varför är folk så obekväma i vuxen ålder?? Och som de första två, det har gått 18 år?!

varför är folk så obekväma i vuxen ålder??

Ska försöka fatta mig kort. Det är så att jag upplever vuxenlivet som så obekvämt när man träffar en del folk. Varför är det så? Varför kan inte alla bara vara avslappnade och glada och prata som vuxna? Istället är det så att de jag träffar vrider på sig, blir nervösa och vet inte vart de ska titta eller säga och genast är det så jobbigt för oss.

Ska ta ett exempel. Jag hade ihop det med en kille för typ 18 år sen. Vi var unga och hade ett kk-förhållande som pågick i 2,5 år. Inte mer med det. Klart att vi gillade varandra men aldrig kära. Det slutade väl sådär då han hade betett sig illa och jag tackade för mig. Jag är absolut inte långsint utan glömde det rätt fort.

Han blev tillsammans med en vän till mig efter det här och inte ens det tog jag så hårt. Jag kände bara okej de förtjänar varandra. Men sen har jag alltid varit den stora personen och varit precis som vanligt när vi har setts ute. Men inte dom. Hon är fortfarande svartsjuk efter 18 (!) år och han blir obekväm när han ser mig. Han kan inte ens titta på mig. Och gör han det måste han genast börja prata med någon annan i närheten. Skulle vi möta varandra när vi är själva säger han glatt hej men han kan inte prata med mig. Jag är precis som vanligt för att det var 100 år sen vi var med varandra. Ärligt talat hur kan det FORTFARANDE vara obekvämt?!

En av mina vänner var med en kompis till den här killen under samma tid när vi var unga och dom kan prata hur bra som helst när de ses idag. Som vuxna människor. Hej hur är det bla bla. Men inte vi.

Nu har jag haft kontakt med en man i flera års tid. Ingen ville något seriöst utan vi hade det trevligt bara. Telefon- videosamtal. Vi sågs och när vi gjorde det var det en magisk connection vi hade. Vi hade ett uppehåll för att vi båda tyckte att vi både började falla för varandra och ingen av oss var redo för ett förhållande så vi tog en paus. Inte mer med det.
Sen ville vi börja ses igen på hans initiativ och han ville ses regelbundet men ville inte vara kk för det skulle bli för jobbigt. Okej absolut tyckte jag. Men sa till honom att det blir svårt att ses regelbundet då om vi inte ens kan vara kk. Jag ville inte att vi bara ska ha sex och dra på en gång. Då sa han att så behöver det inte vara. Okej, men då blir det ju kk ändå. Det slutade med att jag avslutade.
Vi jobbar i samma bransch och ibland kan det bli så att vi kommer se varandra vilket vi är medvetna om och då kommer han vara obekväm nu för han tog inte avslutet särskilt bra vad jag har förstått trots att jag avslutade på ett väldigt respektfullt och omtänksamt sätt.

Det jag vill komma till är att där kommer det också bli obekvämt nu. Han var alltid lite blyg och nervös när vi sågs och liksom rädd/undvikande av sig därför har jag verkligen försökt göra det så bekvämt som möjligt för oss och visade honom att mig kan man lita på för jag är trygg i mig själv och vill att han ska känna sig trygg då också, men ja nu lär det ju inte bli avslappnade samtal när vi springer på varandra på jobbet framöver trots att det var han som typ bad om ett avslut för att han inte visste vad han ville.

Det känns som om vi går i högstadiet fortfarande. Jag vet ju att jag inte kan ändra på andra människor och liksom säga "kan vi prata normalt och på ett bekvämt sätt". Jag lär ju vara mig själv och visa att jag är bekväm inför dessa människor men jag vill ju att dom också ska vara bekväma. Och varför är folk så obekväma i vuxen ålder?? Och som de första två, det har gått 18 år?!

Ska försöka fatta mig kort. Det är så att jag upplever vuxenlivet som så obekvämt när man träffar en del folk. Varför är det så? Varför kan inte alla bara vara avslappnade och glada och prata som vuxna? Istället är det så att de jag träffar vrider på sig, blir nervösa och vet inte vart de ska titta eller säga och genast är det så jobbigt för oss.

Ska ta ett exempel. Jag hade ihop det med en kille för typ 18 år sen. Vi var unga och hade ett kk-förhållande som pågick i 2,5 år. Inte mer med det. Klart att vi gillade varandra men aldrig kära. Det slutade väl sådär då han hade betett sig illa och jag tackade för mig. Jag är absolut inte långsint utan glömde det rätt fort.

Han blev tillsammans med en vän till mig efter det här och inte ens det tog jag så hårt. Jag kände bara okej de förtjänar varandra. Men sen har jag alltid varit den stora personen och varit precis som vanligt när vi har setts ute. Men inte dom. Hon är fortfarande svartsjuk efter 18 (!) år och han blir obekväm när han ser mig. Han kan inte ens titta på mig. Och gör han det måste han genast börja prata med någon annan i närheten. Skulle vi möta varandra när vi är själva säger han glatt hej men han kan inte prata med mig. Jag är precis som vanligt för att det var 100 år sen vi var med varandra. Ärligt talat hur kan det FORTFARANDE vara obekvämt?!

En av mina vänner var med en kompis till den här killen under samma tid när vi var unga och dom kan prata hur bra som helst när de ses idag. Som vuxna människor. Hej hur är det bla bla. Men inte vi.

Nu har jag haft kontakt med en man i flera års tid. Ingen ville något seriöst utan vi hade det trevligt bara. Telefon- videosamtal. Vi sågs och när vi gjorde det var det en magisk connection vi hade. Vi hade ett uppehåll för att vi båda tyckte att vi både började falla för varandra och ingen av oss var redo för ett förhållande så vi tog en paus. Inte mer med det.
Sen ville vi börja ses igen på hans initiativ och han ville ses regelbundet men ville inte vara kk för det skulle bli för jobbigt. Okej absolut tyckte jag. Men sa till honom att det blir svårt att ses regelbundet då om vi inte ens kan vara kk. Jag ville inte att vi bara ska ha sex och dra på en gång. Då sa han att så behöver det inte vara. Okej, men då blir det ju kk ändå. Det slutade med att jag avslutade.
Vi jobbar i samma bransch och ibland kan det bli så att vi kommer se varandra vilket vi är medvetna om och då kommer han vara obekväm nu för han tog inte avslutet särskilt bra vad jag har förstått trots att jag avslutade på ett väldigt respektfullt och omtänksamt sätt.

Det jag vill komma till är att där kommer det också bli obekvämt nu. Han var alltid lite blyg och nervös när vi sågs och liksom rädd/undvikande av sig därför har jag verkligen försökt göra det så bekvämt som möjligt för oss och visade honom att mig kan man lita på för jag är trygg i mig själv och vill att han ska känna sig trygg då också, men ja nu lär det ju inte bli avslappnade samtal när vi springer på varandra på jobbet framöver trots att det var han som typ bad om ett avslut för att han inte visste vad han ville.

Det känns som om vi går i högstadiet fortfarande. Jag vet ju att jag inte kan ändra på andra människor och liksom säga "kan vi prata normalt och på ett bekvämt sätt". Jag lär ju vara mig själv och visa att jag är bekväm inför dessa människor men jag vill ju att dom också ska vara bekväma. Och varför är folk så obekväma i vuxen ålder?? Och som de första två, det har gått 18 år?!