Extrainkallat möte, bemött med härskartekniker. Vad göra?

Hej fb,

Jag går med en orosklump i magen efter dagens händelse och känner att jag behöver få bolla lite funderingar.

Jag ska inte omnämna alltför mycket om mitt arbete eller mina arbetsuppgifter, men låt oss för enkelhetens skull säga att det under morgonmötet igår 9/12 tillsammans med övriga kollegor diskuterades en specifik arbetsuppgift, varpå chefen frågade vilka som var villiga att ta sig an den. Efter kort tystnad så bröt jag isen och sa att jag kunde ta mig an uppgiften om någon fler var villig (uppgiften kräver minst 2 personer), varpå en annan kollega då tackade ja.

Sagt och gjort, vi förde en dialog ihop om hur vi skulle lösa uppgiften, som ligger annanstans och kräver bilfärd till platsen. Eftersom det inte var något akut föreslog kollegan att låta uppgiften vänta tills morgondagen (således idag 10/12), då denne ändå hade andra mer prioriterade uppgifter likväl som jag. Och så fick det bli... Tänkte jag.

Så hör chefen av sig till mig över telefon en kort stund därefter i tron att jag och kollegan redan åkt iväg, men vi är ju då fortfarande kvar, och jag förklarar läget att jag tillsammans med kollegan valt att ta oss an uppgiften först nästkommande dag. Chefen säger då att denne precis pratat i telefon med annan kollega som tydligen redan var på väg ut till platsen, och chefen hade då informerat om att vi var på väg dit också i detta nu. Jag säger nåt i stil med att "oj, ja då blev det visst en kommunikationsmiss" och ber om numret till denne kollega, och ringer därefter upp hen. Men hen säger då att hen INTE är på väg ut till platsen utan avvaktar tills det skett en dialog med oss.

Förstnämnda kollega som tagit sig an denna arbetsuppgift tillsammans med mig namndroppar plötsligt två andra kollegor som förslag som istället för oss kanske skulle vilja ta sig an uppgiften, eftersom att dessa vid tidpunkten befinner sig geografiskt närmare den aktuella platsen. Så lägligt tänker jag! Jag ringer upp en av dessa kollegor, varpå den andra kollegan då är med på medhörning i telefonen. Jag återger en kortfattat summering av arbetsuppgiften och ställer således frågan om de hellre skulle vara villiga att ta sig an denna. Jag hör då (och detta ska komma att få betydelse för senare skeende) kollegan i medhörning säga att "vi kan åka på det där". Vilket i min värld tolkas som att jag då styrt över arbetet (således även ansvaret) på de två övriga kollegorna. Jag tyckte det kändes både hedervärt och smidigt skött av dessa kollegor. Vi lägger sedan på samtalet.

Häremellan sker något. Medan jag tar mig an andra arbetsuppgifter kommer chefen in till mitt kontor, och ställer följdfrågor om hur det blev med den där arbetsuppgiften. Jag sa då precis som det var, att jag pratat med två andra kollegor ur gruppen som var villiga att ta sig an uppgiften istället för mig och förstnämnda kollega. Chefen funderar en stund och frågar "så du ska alltså inte åka med då?", varpå jag svarade att nej jag har en annan uppgift jag behöver prioritera. Chefen ser lite fundersam ut, men nickar lite införstående i lämnar sedan kontoret.

Sedan hör jag ingenting mer av det hela, och tänkte väl kanske inte så mycket mer på det heller. Så först i eftermiddag, dagens datum, kommer chefen åter in på kontoret och skruvar sig lite och nämner att det inkommit klagomål från en av kollegorna som åkte ut på ett arbete under gårdagen. Jag svarade att jag visste såväl vad arbetet gällde som vilken av kollegorna jag trodde det gällde, vilket jag fick besannat av chefen. Kollegan har således klagat till chefen om sitt missnöje över hur jag, som egentligen tagit på mig uppgiften redan från morgonmötet den 9/12, borde ha varit med ut på platsen eftersom att jag ägde arbetsuppgiften och således även är huvudansvarig. Med andra ord, de skulle då alltså bara ha följt med i stöttande syfte.

Chefen tyckte det var bäst att reda ut detta på plats. Sagt och gjort, det blev ett extrainkallat möte mellan åtta ögon (jag, chefen, skyddsombud samt den luttrade kollegan) för att försöka reda ut eventuella missförstånd. I min värld hade jag varit tydlig med att överlämna uppgiften till de kollegorna, varpå svaret från dom att "vi kan åka på det" förstärkte känslan av att uppgiften då lösts ut av just dom. Men jag var samtidigt öppen med att jag (nyast på arbetsplatsen sedan ett år tillbaka) inte förstått att den förste att acceptera en uppgift på morgonmötet även är den som sedermera äger/ansvarar för sagda uppgift. Jag tänkte att det är något man sedan kan komma överens om, kollegor emellan, utan inblandning av chefen. Chefen har dessutom var väldigt öppen med att denne har full tillit till att vi inom arbetsgruppen sköter och löser ut uppgifter själva sinsemellan utan inblandning från hen. Vilket därför egentligen skapar mer frågetecken kring varför informationsflödet i uppgiften från början gick bakvägen via chefen, som i sin tur (och utan förankra det med mig eller förstnämnda kollega) sa till en tredje kollega att vi var på väg ut till platsen.

Men till saken hör att denne upprörda kollega tillät mig inte att få en syl i vädret. Hen såg djävulen i ögonen och spände blicken i mig. Varje gång jag skulle komma till en förklaring, så möttes jag av raska mothugg. Jag kände mig bokstavligen inmålad i ett hörn, och jag kände väl inte heller något jättestöd från vare sig chefen eller skyddsombudet. Men jag valde att inte göra en alltför stor scen, utan svarade vuxet och sansat att det hela är olyckligt och det har blivit en kommunikationsmiss från min sida. Jag ville vara "the bigger person", men hade lika gärna kunnat gå till vassa motangrepp. Vi lämnade slutligen diskussionen där det av allt att döma var "utrett" enligt chefen, men jag kände att jag var så arg och besviken på bemötandet. Rent av vuxenmobbning.

Nu råkar vi dessutom vara en förhållandevis liten arbetsgrupp, och jag kommer fortsättningsvis behöva såväl träffa som arbeta ihop med denna kollega.

Så vad anser fb - Ska jag, till skillnad mot hen som gick till chefen med sitt missnöje, istället ställa hen mot väggen och faktiskt säga vad jag tycker och tänker (där dessvärre inte allt är av konstruktiv kritik)? Eller kommer det bara ge en negativ snöbollseffekt? Behöver verkligen råd.

Nu skriver du visserligen att det är okej på er arbetsplats att ni själva fördelar uppgifter sinsemellan.

Det är däremot väldigt vanligt att det inte är okej. För det du gör är att du fördelar arbetsuppgifter till andra personen som redan har sina uppgifter. Du gör alltså obehörigt chefens arbete. Var beredd på att det vanligaste på arbetsplatser inte är okej.

Nu verkar ju dock detta inte vara problemet i detta fallet. Men vad exakt problemet är förstår jag inte riktigt. Men ni kom fram till att det ansågs vara utrett.

Nu finns det lite olika vägar att gå. Lite beroendes på hur stark du är mentalt och hur självsäker du är.

Det absolut smartaste för din del skulle vara om du klarade av att nästa gång du träffar den trista kollegan så tar du direkt tag i hen och förklarar att du känner dig så dum över att det blev fel sist och ber återigen om ursäkt. Du fortsätter att småprata lite med kollegan och ser till att ni blir "goda vänner". Du ska alltså göra det på ett sätt så om hen agerar illa mot dig så ser hen småaktig ut själv.

Det du får ut av det är att den personen kommer sannolikt att sluta tycka illa om dig (som hen förmodligen gör just nu av olika anledningar). Det betyder att du inte har någon ovän på jobbet vilket är skönt för dig.

En annan fördel är att det blir inget krångel vilket gör chefer nöjda. De kanske ser att du med ditt agerande behandlar situationen bra och därför kan behandla social kontakt strategiskt bra vilket öppnar upp för att du får ledarpositioner.

Det är så här jag hanterar dessa situationer och det har gjort att jag har tagit mig till toppen.

En annan möjlighet är att du krånglar och på något sätt ifrågasätter och hävdar att du känner dig illa behandlad. Vilket du kan vara berättigad att anse. Men resultatet av det här kommer förmodligen bara vara att folk tycker det är jobbigt. Du blir jobbig för dina arbetskamrater, dina chefer och för den personen som är i din skottglugg tvingar du att försvara sig. Det kan bli full konfrontation.

Hur du gör beror på vad som får dig att ticka.

Du har då inte rent mjöl själv i påsen.
Du vill visa dig duktig och tar på dig en uppgift.
Din kollega försöker genast hala sig ur genom att skjuta upp när ni ska ta tag i den samt hittar två andra offer att lägga över ansvaret på. Två kollegor som inte har frivilligt tagit sig an uppgiften från början. Dom känner sig pressade att ta den när du ringer och du gladeligen skjuter över ansvaret på dom för att din kollega tycker det är bättre och du tycker det verkar "lägligt". Du "kommunikationsmissar" både till din chef och dina kollegor. Kollegorna trodde du skulle hjälpa till men du dök ju inte upp. Du prioriterade nått annat som inte var beordrat från din chef istället. Du trodde du var fri från uppgiften du lade över på andra. Dina kommunikationsmissar kommer ifrån din oförmåga att förklara vad ditt egentliga resonemang är. Dina intentioner. Dina två kollegor gör nu uppgiften åt dig och nu fick du dig en bakläxa. Ett släng av käftkaramell att suga på.

Min tolkning av din situation är "Fuck around and find out."

Jag vet att när man är inne i det kan man ta åt sig. Men egentligen tycker jag bara det låter som en höna av en fjäder.

Det låter rörigt - i min värld så åligger det mig att lösa något om jag tagit på mig det. Det kan ju också vara så att kollegorna som sedermera tog på sig att göra det uppfattade det som att de fick göra något som du faktiskt sagt att du ansvarade för.

Nu har ni ju haft ett möte där ni rett ut allt. Kollegan som du tycker använde sig av härskarteknik verkar ju mest inte ha samma syn på det inträffade som du.

Jag tycker du ska lära dig något av det här om hur saker fungerar på just din arbetsplats. Och att kommunicera tydligare. Är det utrett så är det - släpp då känslan av att vara kränkt och ta till dig vad du kan göra annorlunda nästa gång.

Nu vet du ju också var du har din kollega och kan förhålla dig till det.

Jag hade en gång en situation på en arbetsplats som var rätt irriterande, jag ska inte gå in på vad det var då det räcker med en novell i denna tråden men det var en massa tjafs som ledde till en förhandling om min uppsägning där det inte blev nån uppsägning. Jag jobbade kvar och vantrivdes varje sekund. Jag såg dock till att min chef också vantrivdes då han var boven i dramat. Till slut bytte jag jobb och slutresultatet blev att alla i personalstyrkan slutade, chefen slutade, hans chef omförflyttad och dennes chef fick sparken. Butiken förlorade en massa kunder och pengar och jag förlorade OCKSÅ en massa pengar på min flytt till en annan ort och mitt arbetsliv blev sen aldrig bra igen.

Så här i efterhand önskar jag att nån kunde tagit mig på axeln och sagt "du, är det så jävla bra det här egentligen?" och jag kunde tagit en stund till eftertanke och så kanske det inte hade blivit så illa som det blev.

Jag kan inte gå in i detalj på uppgifter, varför texten också kan upplevas rörig. Men jag tolkar de flesta svar här inne som att jag felat. Och det var jag även tydlig med att framföra vid mötet med den upprörda kollegan.

Men det finns ingen absolut förankrad rutin på arbetsplatsen som säger att förstnämnda kollega att åta sig en uppgift även är den som slutligen är den som huvudansvarar för densamma. Eftersom uppgifterna vanligtvis kräver en insats av minst 2 personer, har vi dock kunnat diskutera kollegor emellan vilken av oss som vill vara huvudansvarig. Återigen,chefen har sagt att hen inte vill ansvara för enskilda kollegors åtaganden, vilket jag helt och fast förstår eftersom det är det rådande förhållandet/rutinerna på arbetsplatsen. Därför uppstår som jag sa tidigare ändå en del bekymmer när informationsflödet går baklänges till chefen (vilket det normalt sett inte ska) och sedan säger chefen förutsättningslöst att vi redan är på väg ut för att resurssätta arbetsuppgiften. Chefen skulle ju, återigen enligt förhållningsreglerna, inte lägga sig i enskilda kollegors arbetsuppgifter?

Att jag sedan ringer runt samtal och försöker köra med öppna och raka kort till andra kollegor, som dessutom lite luddigt säger att "vi kan åka på det", tolkas (och följaktligen fel) i min värld som att de då åtar sig den uppgiften och således även ansvaret. Jag utvecklade inte fullt i min förra text, men en följdfråga från kollegorna som lyssnade i medhörning i telefonen blev "Så du vill inte med då alltså?" Och jag svarade då att jag i sådana fall väljer att fokusera på en annan uppgift som jag hade. Det blev ett "okej" till svars, men ingenting mer. Hade man då i Herrens namn inte kunnat ifrågasätta hela mitt tankesätt redan i telefonen? Kommit med invändningar att eftersom jag åtagit mig uppgiften så ska jag således även medfölja till platsen och ha huvudansvaret för densamma? Hade kollegorna bara dryftat den informationen till mig direkt, så hade jag på ett vuxet sätt kunnat bemött det. Och missförståndet hade aldrig behövt ägt rum. Hade kollegorna haft invändning mot att ens åka ut, så hade det aldrig ens varit ett bekymmer för då hade jag och förstnämnda kollega ändå åtagit oss uppgiften dagen därpå, och inget problem med det. Men det sas det inget om i telefonen, utan man åkte ändå ut till platsen och likt förbannat genomförde uppgiften och dryftade sedan sitt missnöje till chefen först långt senare, vilket blev upptakten till nämnda möte.

Den springande punkten är att jag gladeligen kan vara öppen med att jag felat, eftersom det skett ett missförstånd. Sättet jag däremot blev bemött på vid det extrainsatta mötet var någonting helt annat. Det fanns inte en tillstymmelse till konstruktiv kritik, utan mer ett hätskt ifrågasättande från kollegan. Jag försökte framföra mitt synsätt, men upplevde att jag fick direkt mothugg. Om samtalsforumet ändå tenderar att mynna ut i ett gensvar från den andra personen som är "men..." i varje meningsuppbyggnad så finns det egentligen ingenting att diskutera. Då har man redan gjort klart i att oavsett vad som förs fram till diskussion så kör man stenhårt på sin egen linje och vägrar släppa in en alternativ förklaring.

Summa summarum är att jag tyckte hanteringen av mötet sköttes jävligt illa.

Du låter lite grön och oerfaren.

Du får lära dig inför framtiden.

Kommunicera och förankra.

Jag fattar inte att du inte tog med chefen i dialogen, mycket viktigare att du har med dig chefen än kollegan.

Eftersom det är arbetsuppgifter som ska fördelas så är det din chef som ska "okeja". Inte du. Inte kollegan.

Så slipper du sånt här jävla tjafs nästa gång.

Känns lite onödigt att fortsätta bråka. Verkar vara en del oklarheter som uppstått på grund av att ingen lärt vad morgonmötet kan leda till om man tar på sig något.


Normalt borde man ju kunna ha en ärendehantering där man ändrar namn på vem som är huvudansvarig för uppgiften men här verkar det inte finnas eller åtminstone inte funka så vilket verkar ganska dåligt.


Jag är så j-a förvånad över att ett muntligt löfte inte verkar dokumenteras och kan ändras. Lever dem på 1800-talet eller? Sedan är jag lite undrande till det här med att uppgiften inte verkar ha förklarats så pass tydligt att det faktiskt redan står någon därute som behöver hjälp idag. Var sig du eller din kollega verkar ju ha uppfattat det så. Har ni inga processbeskrivningar på jobbet?

Ska väl lägga till att chefen bör avgå. Tar man in de som är arga på varandra det första man gör ber man om onda känslor. Han borde ta ett rejält snack med er båda separat. Han har ju uppenbart felat när han inte lärt dig vad som gäller för morgonmötet och heller inte lärt dig vad som gäller när ni byter uppgifter med varandra.


Din arga kollega verkar sakna något. Känns ju som om ni jobbar på ett åkeri eller liknande.

Håller med här liksom övriga som gett längre förklaringar.

Alla gör vi fel. Det viktigaste är att be om ursäkt och lära sig av detta och sen gå vidare.

Om du tar på dig en uppgift och sedan rör till det är det väl klart det är du som är ansvarig? Vem skulle det annars vara?