Varför är distans så jäkla farligt?

Har märkt att många män stör sig på distans vid dejting. Hur kommer det sig? Är de bara lata?

Jag har haft och göra med flera som tycker redan u första meddelandet att det är så synd att vi bor så långt ifrån varandra och då står det 13 mil. Alltså hallå?

Det tar 1,5 timme att köra. Men de som bor i framför allt sthlm ska ha en tjej som helst bor i samma kvarter. På riktigt alltså. Förstår de inte att om de ska ha en tjej som bor så nära så hade det väl redan skett nu? Men vissa jag haft kontakt med har varit på tinder i typ 7 år och säger snabbt nej till bra tjejer som kanske bor en bit bort bara för att de ska träffa någon på nära håll.

Men i sthlm är det väl så också att om du bor på norra delen och träffar någon söder om stan är ju även det distans? Vad är grejen?

En man jag hade kontakt med sa att han hade en tjej som bodde utomlands men de sågs bara när hon var hem till Sverige och hälsade på. Alltså va?😅

Sen finns det faktiskt undantag. De riktiga männen som kan säga att distans spelar ingen som helst roll. En sa en gång jag är medveten om att den rätta inte direkt finns som granne så jag är beredd att ge mig ut och kan åka hur långt som helst för att upptäcka om en kvinna längre bort kan vara rätt eller inte. Medan andra bestämmer sig direkt när de matchar att oj då vad långt bort då blir det ju inget.

ett distansförhållande redan från början är väl inget jättebra eftersom ifall det dyker upp någon intressant i närområdet så kanske det distraherar en för mycket och ses som 'enklare' att försöka bygga vidare på.

försök träffa folk utan att använda tinder eller appar, gå någon kvällskurs som 'danslektioner', eller 'matlagning', eller lär dig franska, tyska eller spanska om kvällen på något universitetsområde, det är oftast gratis och sedan anordnas sen-kvälls / helg träffar och så.

läser du en enkel kurs på universitetet/högskolan så blir du omringad av massor av folk att locka till dig efter tycke, som ifall du tar dig till ett studiecentrum och läser någon bok, och så lär du dig säkert något också att snacka/skryta om.

Om de bara vill ha ett ligg är det klart opraktiskt om det ska köras 20 mil först och planeras en helkväll, tror du inte?

Jag tror inte svaret är djupare än så.

Jag har träffat alla mina partners i samma stad som jag bor i, en stad med ca 100.000 innevånare. Jag har aldrig gjort avkall på min standard och den är verkligen hög. Har jag haft tur?
Distansförhållanden funkar säkert för dem som gillar det men jag vill bo ihop.

Om du vet att de varit på tinder i 7år så vet de kanske att du också har varit det

Det hänger ju mycket på vad man vill och vilken fas i livet man befinner sig i. Är målet att leva tillsammans under samma tak, bilda familj osv.., då bör man kunna se en ände på distansen, att den ene flyttar till den andre.

Man kan också tänka på etablerade par, där den ene är borta långa tider för jobb, riksdagspolitiker, eu-byråkrater, folk på båtar, långtradarchaffisar, div byggjobbare, rese-säljare och montörer.. listan kan göras lång.

Är man över 50 och det inte längre handlar om att bilda familj med alla tunga ansvar, då man bara är två som råkar trivas ihop, då kan tom en norrbottning och en skåning funka. Distansen kan bli en tillgång. Skåningen får en plats i norr med skidor, snöskoter, fjällen, midnattsol, kanske jakt o fiske om det intresset finns. Samtidigt som norrbottningen får en plats i söder med allt sånt som denne kan sakna i norr. Men givetvis spelar arbetssituation in, för den som är låst må-fre till en specifik plats så blir det svårt.

Den initiala dejten kräver också lite mod, våga och vinn. Ingen åker långt, 50 mil och mer för en kopp kaffe med någon som i grunden är rädd och inte törs mer än så.

Två flugor i en smäll. Man kan alltså sitta i soffan och vänta in ankommande.

Tiderna förändras och de som en gång jagade får nu ställa sig upp på benen och jaga de muskulösa gudarna om det ska bli något.

Det är verkligen en livserfarenhet så det rekommenderas så att man lär sig och sedan när man provat det (distansförhållande) kan man bestämma sig om man vill göra det igen.

Jag känner en som har lite av ett öppet förhållande där hela världen är deras lekplats. Det går men på något sätt kanske det är svårt att förstå om man inte haft det eller närliggande erfarenheter.

Så länge som man inte har barn, är distansen inget problem. Allt annat kan man antingen ta med sig eller lämna, om personen är rätt. Det kan till och med ses som ett äventyr! (Då menar jag förstås inte att flytta till Hum'ba-Bum'ba i Nigeria, utan mer civiliserade folk och länder.)

Men jag tycker hjärtligt illa om människor som antingen rycker upp sina barn från deras andra förälder, sina mor- och farföräldrar och kompisar, eller överger barnen ("vi kan alltid ses på Facetime") - för att flytta 50-100 mil eller rentav till en annan kontinent för "kärleken". En kärlek som de mötte genom en dejtingapp och redan från början kände till det här avståndet, och att det skulle bli problem med och för barnen.

Jag blir så OTROLIGT trött på människor - oftast kvinnor - som gör så: "jag råkade se hans foto och blev kär på en gång, och sedan VAR det bara så". Nej man råkar inte bli kär i ett foto när man är vuxen och har barn att ansvara för, och även om man skulle känna något sådant så matar man det inte, om det kan innebära skada för barnen.