Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Mitt förr-förra ex var otrogen mot mig. Hade dock egentligen inga gemensamma vänner, utan det var antingen hennes vänner eller mina vänner så föreföll sig nog lite enklare då. Ingen av mina vänner träffade ju henne. Däremot när jag mötte på hennes vänner så hejjade jag alltid och pratade lite (iofs beroende på vem av dem det var man mötte), dock nämnde jag aldrig ett ord om exet och hennes vänner nämnde aldrig ett ord om henne heller.

Blir det inte lite konstigt om dina vänner alltid ska ringa dig?

Fan kommer såna jävla setbacks emellanåt!

Var på en skitrolig fest igår, massa roligt folk. Fick uppmärksamhet av två damer. Den ena har varit på mig förut. Men igår fick jag även uppmärksamhet av en annan dam. Hade lätt kunnat dra hem båda två (inte samtidigt, hehe) m.en jag är så skeptiskt och tveksam hela tiden. Vill liksom inte ifall jag inte känner att det kan bli nåt. På nåt vis bryr jag mig väldigt mkt om vad andra skulle säga om det.

Den andra tjejen verkar väldigt snäll och såg faktiskt riktigt bra ut. Men fick höra att min kusin även hållt på med henne så därför tvekar jag hårt. Känns helt fel då.

Idag har man varit bakis och saknat exet som fan. Köpt ny mobil och synkade lite kontakter, å vips där dök exets nummer upp igen som jag raderade för bra längesedan. Raderade det dock direkt igen.

Funderar en hel del över hennes namnsdag, den är nu om några dagar. Skulle vilja höra av mig och säga grattis. Älskar att gratta folk på födelsedagar och namnsdagar för att göra dem glada. Men hon har inte hört av sig överhuvudtaget sen det tog slut så är ingen idé känns det som :-(

Just nu känner jag att jag faktiskt nån gång vill ringa henne.... hur det än går. Vill liksom inte gå omkring och vara ovän med henne resten av livet.

Nä usch, ringde polaren nyss. Han skulle ringa tillbaka snart. E sugen på att hitta på nåt istället för å sitta är å tycka synd om mig själv.

Mitt inne i utdraget uppbrott från sambon. Vi har gjort allt ihop och delat allt med varandra de senaste 2,5 åren och nu efter flera struliga månader, då vi har skrikit, slagits, sårat varandra på alla sätt o vis, gjort slut, blivit tillsammans igen om o om igen, verkar vi ha nått vår gräns. För att toppa allt har vi precis flyttat till ny stad så jag känner inga här som jag gråta ut hos och det känns inte bättre av att vi tvingas dela lägenhet ihop och fortsätta våra bråk...

Det gör så jävla ont att bli sårad av den man jag trodde älskade mig över allt och jag vet inte hur jag ska ta mig igenom detta nu när jag inte har nåt att fördriva tiden med ens... Så jag vänder mig till er. Mina vänner orkar nog inte ens lyssna på mina problem med honom längre då det pågått till o från så lång tid, känner mig så dum som inte avslutat det här tidigare samtidigt som jag inte står ut vid tanken att vara utan honom och vill bara krama honom o glömma allt men jag vet att vi inte kan ignorera våra problem längre.

Mitt första uppbrott... jag vill verkligen inte vara med om detta ensam. Eller överhuvudtaget. Gör så jävla ont att han inte ens kämpar för att försöka fixa nåt, han ser hur han sårar mig men är bara sur istället för att trösta mig. Vid våra tidigare uppbrott har jag alltid gjort allt i min makt för fixa oss. Nu känner jag mig maktlös istället. Det är inte lätt att vara stark när man befinner sig samma rum heller...

Ja jag antar att jag bara vill ha lite stöd och råd för hur jag ska ta mig igenom detta på bästa sätt och hur jag bör agera.

Jag blir så himla ledsen över att höra/läsa om hur många som blir lämnade och känner sig helt tagna på sängen.
Kan inte förstå hur man kan behandla någon på det sättet, allra minst den man utgett sig för att älska

Kärlek är för mig omtanke och respekt.
Problem som rör bägge parter är något som skall behandlas mellan bägge parter - innan det är försent och innan en part ger sig veto till beslutsfattande.
Det fanns en anledning till att man valde varandra.
Relationer kräver engagemang och omvårdnad, i många fall måste man vara med och leda utvecklingen, bra att regelbundet blicka tillbaka på det som gjorde att man en gång förenades - påminna varandra.

Jo disciplinen är svår, jag började med att föra ett träningschema som jag var "tvungen" att följa, vilket underlättade.
Några bra svar har hon förmodligen inte, men vet att hon hittade en ny relativt fort, troligtvis hade dom nog träffats innan hon lämnade mig, emellertid så tycker jag att man åtminstone kan visa den respekten för varandra att prata ut innan en skilsmässa, visa lite empati.
Har noll kontakt med exet, hon har förrvisso gjort vissa antydningar till kontakt, ex ville hon vara "min vän" på facebook vilket jag nonchalerade.
Japp, jag har en ny tjej sedan en tid tillbaka, hon har en son , känns iof bra fast lite främmande att plötsligt bli en "fadersgestalt" vi ses inte så jätteofta eftersom vi har ett distansförhållande. Framtiden ser på många sätt ljus ut och livet lättare att leva nu.
cheers

Tycker du ska vara tydlig mot dina vänner säg som det är, att det är förbannat jobbigt och att det sårar dig att lyssna på snack om ditt otrogna ex. Har du förstående vänner kommer dom fatta, dom som inte gör det skulle jag valt bort. Jag själv miste en del av våra gemensamma vänner då flera av dom gick över på hennes sida efter det tog slut, intressant tema förresten, tror nog de flesta har erfarenheter av just detta.

Det är ju en exakt kopia av mitt förhållande (bortsett från ny stad och sambodelen). Det känns sjukt tung och vi bröt för en vecka sedan. Som du säger är det hemskt att vara den som kanske "vill igen" trots att man inte borde, och samtidigt se sin föredetta partner ha roligt. Jag var på samma nattklubb som min partner nu i helgen och det var ingen direkt hit. Allt man gjorde var att vara deppig då hon hade så roligt och "spana om hon får ragg" typ. Att det dessutom är första uppbrottet gör det väl antagligen inte enklare, samma för mig efter 2,5 år. Jag känner mig iaf så jävla ensam så att det är inte sant. Spelar ingen direkt roll vad jag gör/med vem för jag känner fortfarande den där ensamheten.

Du får försöka trösta dig genom att börja med någon aktivitet. Förslagsvis: Gym, intresseklubbar eller någon sport. På så sätt får du annat i tankarna plus att du som bonus får en finare kropp. Så ska jag göra iaf, tecknade gymkort för 1 år direkt efter det tog slut, känns bra, även om tårarna kommer lite titt som tätt när man ser henne.

Har satt på mitt ex två gånger i helgen. Vet inte om det var så smart egentligen, hade typ kommit över henne men nu tänker jag på henne endel.

Jag känner att jag vill ha ärlig feedback från folk som inte känner mig och kan därför döma mig opartiskt..

Jag har varit kär i en tjej i över fem år, verkligen tok-kär från första början.
Vi började lära känna varandra över ett forum, som sedan ledde till msn etc.

Vi har delat allt med varandra, vi vet typ allt om varandra, och för 1.5 år sedan så träffades vi för första gången.
Sedan dess var vi tillsammans, och allt var underbart.

Vi hade ett distansförhållande, hon bor ca en timme bort.
Vi träffades väldigt mycket sommaren -09, och kunde sedan träffas max en gång i veckan när skolan drog igång igen.

Hennes familj är muslimer, så vi har fått leva i hemlighet tillsammans i ett och ett halvt år.
Det har varit jävligt tungt, men vi har aldrig lämnat varandras sida.

I mars så blev allt för mycket för mig dock.
Vi bråkade massor, påtryckningar hemma, musikerlivet, läxor, verkligen ALLT slog emot mig.
Ingen verkade förstå mig eller tycka synd om mig, inte ens min fästmö (vi förlovade oss i december).
Det gick så långt att jag tog en mindre överdos för att få komma till sjukhuset och vila ut.

Låg där ungefär ett helt dygn sammanlagt, och fick sedan kontakter inom psykiatrin, medicinering etc.
När jag väl låg där så fick jag ett samtal från henne, hon grät i telefonen och undrade vad fan jag höll på med etc, ganska normal reaktion.

Men senare när jag var hemma igen så fick jag ofta höra anklagelser, hur jag kunde göra så mot henne etc.
Efter ett tag så började hon klandra sig själv, hur mycket jag än försökte förklara för henne att det inte var hennes fel, det var mitt eget beslut.

Vi började bråka oftare och sågs mer sällan, hon gjorde ofta slut när hon var arg för att sedan tycka att man var tillsammans igen dagen efter då hennes temperament hade lagt sig.
Detta var väldigt svårt för mig, för jag älskar henne så och skulle aldrig kunna göra slut med henne hit och dit hur arg jag än skulle vara.

En dag, nu för fem månader sedan, så kommenterade jag en tjej på en blogg, jag tyckte hon var vacker.
Hon var kurd, därför blev jag förvånad för alla kurder som jag känner ser ut som grottmänniskor.
Därför komplimerade jag henne och poängterade att jag var förlovad, detta för att hon inte skulle ta mig för en sliskig flörtande idiot.
Kan tillägga att jag aldrig skulle vara otrogen ens över nätet, och anser att otrohet är värre än mord.
Men exakt såhär skrev jag så att ni även kan tänka er in i hur min fästmö såg kommentaren:

"Jag måste bara säga att du är den absolut vackraste kurdiska tjejen jag någonsin sett.
Och du ser ut att vara typ 22+.
Verkligen, wow.
Och detta kommer från en förlovad halvgrek kan jag säga, lmao
Ha det bra!"

Detta hittar min flickvän på internet efter att ha sökt på mitt smeknamn på google, och kallar mig för jävla svin (hon upptäckte detta i början av juni).
Jag var ett äckel som skrivit sådär etc.

Helt ärligt så hade jag inte ens någon koll på att jag verkligen hade skrivit detta, så jag letade upp kommentaren själv och kände igen tjejen, och mindes att jag hade skrivit det.

Min fästmö tycker då att jag har varit otrogen, och att hon känner sig som en andrahands-tjej.
Det kvittar hur jag än förklarar hur jag tänkte med kommentaren, för "hon vet hur jag verkligen menade".
Försöker förklara för henne också att inte fan hade jag sett henne i ögonen och friat till henne om jag hade velat ha någon annan vid sidan om.
Värt att nämna också att vi talade om giftermål inom ett år.

Men hon lyssnar inte utan tror att jag ljuger så fort jag öppnar käften.

Hon reser iväg en vecka på semester med familjen, och hon har ägnat flera veckor åt att verkligen hata mig, vad jag än har sagt och bett om förlåtelse.
Efter en tid så skriver hon i sms att hon erkänner att hon fortfarande älskar mig och att hon försökt att hata mig men kan inte.
Och hon vill verkligen att vi ska fungera igen, att allt blir som förut.

Efter en tid så lugnar hon ned sig lite, och hon vill träffa mig på vårat datum i slutet av juni.
När jag träffar henne så ger jag henne några rosor, och vi sitter stilla och tyst, jag med armen omkring hennes axlar.

Jag samlar mod till mig, för jag vill be om ursäkt.
Även fast jag inte menade att såra henne så insåg jag ju hur djupt jag sårade henne, och det har inte gått en dag sedan hon kallade mig för svin utan att jag har varit väldigt ledsen över att ha sårat henne.

Jag har jävligt svårt för att be om ursäkt eller prata om privata saker med folk, ögonkontakt är jobbigt somfan för mig.

Men efter en stund så sväljer jag det, och ber henne se mig i ögonen.
Jag ber om ursäkt, att jag inser att jag har sårat henne.
Att jag försöker och försöker att vara den bästa pojkvännen som finns men att jag misslyckas totalt ibland.

Vi skiljs åt med en kram.

Tiden går och det känns som om saker och ting börjar bli bättre.
Vi kan prata hyfsat normalt över msn, skratta etc.

Jag ser detta som att vi kanske kan försöka igen, men hon markerar helatiden att vi verkligen inte är tillsammans längre.
Jag ber henne om att vi tar en paus, för jag vet att hon har mycket med både skola och familj, och att hon kanske är villig att satsa på oss igen om hon får den tid hon behöver för sig själv.

Detta går hon med på.

Men sen efter ett tag så låter det på henne som att hon gjort slut med mig för ett halvår sedan, och att vi aldrig mer kommer att bli tillsammans.
I samma vända så ser jag att hon dreglar över en killkompis bara överkropp på en video på YouTube.

Jag konfronterar henne med det, ledsen, besviken samt förbannad och frågar henne hur fan hon kunde göra så?
Men hon svarar helt kallt att hon får göra precis vad hon vill då vi inte är tillsammans, dessutom tyckte hon faktiskt att han var läcker.

Vid denna stund förstår jag att hon bara ville hämnas på mig.
Jag ber henne att sluta flörta med dendär killen, då jag vet att han har tjej.
Jag ville inte att hon skulle förstöra några andras förhållande pga att hon är sur på mig.

Hon tyckte dock att hon kunde skriva så för att hans tjej ändå aldrig skriver sånt till honom.
Men menar att hon ändå inte ville ha honom utan bara såra mig.

Vid detta laget är jag så jävla förbannad och ledsen att jag bara vill att hon ska försvinna, eller dö någonstans.

Men efter ett par dagar så försöker jag se saker från ett annat perspektiv.
Jag pratar med henne igen, och jag säger att jag förlåter henne för all skit hon någonsin gjort för att såra mig, och ber henne att försöka göra samma sak tillbaka.

Att vi ska hitta tillbaka till varandra igen.

Hon nämner då att hon inte vill ha någon just nu, hon vill vara ensam.
Vi 'kanske' kan bli tillsammans igen, om ett år eller fyra (ja hon sa faktiskt fyra, det var jag som bad om ett..).
Jag tyckte det var riktigt dåligt av henne att begära att jag skulle vänta på henne i flera år, för hon menade det att hittar jag någon annan under denna tiden så älskade jag henne inte.

Själv tyckte jag att det var svinigt av henne att tycka att jag skulle leva på ett kanske i flera år.
Vad ska jag ta mig till om jag väntar på henne i två år och hon säger 'nae jag vill inte ha dig.'?

Jag ber henne då, att om hon nu inte vill ha någon annan, att vi ska ta en paus från varandra i ett år, men leva som om vi fortfarande vore tillsammans, dvs inget flörtande med andra, för att sedan se om vi kan fungera om ett år.

Hon går med på detta.

Men någon vecka senare så kläcker hon ur sig att hon kan inte låta mig hållas och vänta på något som säkert inte blir av, och hon vill inte leva under några bestämmelser (alltså att vi skulle ha paus och inte få flörta med andra, tolkade jag det som).

Jag tyckte det var dåligt, och jag sa det, att det är känslokallt att låta mig ryckas i fram och tillbaka sådär, jag kände mig som en gammal leksak för att vara ärlig.

Sedan dess har hon varit känslokall och taskig somfan, jag får inte uttrycka mig som jag vill på msn, jag får inte säga hur jag tycker, känner eller tänker.

Tillslut tröttnar jag, och skriver till henne såhär-

"ville bara upplysa dig om att jag tar bort dig från msn nu då du är så omogen att du inte kan ta bort mig bara för att jag bad dig göra det.
jag vet inte vad det är som har hänt, men du har blivit en blandning av xxx och xxx. (ett par väldigt själviska människor)
vilket är synd, för jag älskade och saknade den gamla xxx som visste vad kärlek var och behandlade människor på ett fint och omtänksamt sätt.
men sålänge du är nöjd med din förändring så go for it, men jag känner det att jag blir bara besviken och deprimerad av det och vill bara lämna allt skit bakom mig.
jag kommer aldrig glömma dig och kommer nog alltid älska dig, jag kan inte se på nån tjej på samma sätt som jag har sett dig på, och förlusten av dig har påverkat mig på alla känslomässiga plan jag äger.
jag kommer sakna det vi hade.
men jag har insett nu att den xxx som jag ville ha tillbaka är död och begraven.
uppskattar om du lämnar mig ifred nu, jag får helt enkelt ställa om mitt liv och acceptera att det inte finns någon i nuläget som uppskattar, respekterar och älskar mig för den jag är.
och var inte orolig, från och med idag ska jag gå utan ringen och det halva hjärtat jag fick från dig, byta bakgrundsbild på telefon och dator, rubbet.
du är helt och hållet fri från mig och jag tänker inte försöka ta tillbaka dig.
du vill uppenbarligen inte ha mig, och jag älskar en död xxx.
ha det bra, och jag önskar dig all lycka med lärarutbildningen och det.
har aldrig velat se dig olycklig, snarare tvärtom, så jag är ärlig när jag önskar dig lycka till
hejs".

Hon skrev aldrig något tillbaka, och har inte hört något från henne sedan dess, dock var det ju bara en vecka sedan ungefär..

Grejen är det att jag älskar henne så jävla mycket, jag tänker på henne jämt, och vill bara dö när jag vet att hon ser mig som en otrogen jävel när jag inte ens skulle komma på tanken att vara otrogen.
Hon är mitt liv och jag bokstavligt talat kysser marken hon går på, hon är precis allt jag lever för.

Jag har inte förmått mig att ta av mig ringen, för den står för allting som jag känner och står för.
Jag, en människa som förut saknade all form av mänsklighet och inte kunde säga något privat, tog steget och friade till min älskade, mitt i en snöstorm på det högsta trappsteget till konstmuséet i Göteborg.

Jag har varit beredd att göra allt för henne, dö för henne, bli muslim för att blidka hennes far, lära mig arabiska, skaffa jobb vid sidan om skolan för att tjäna pengar, verkligen ALLT.
Jag kan inte föreställa mig ett liv utan henne, hon var min bästa vän, och den enda som jag verkligen älskar och kan säga "jag älskar dig" till.

Jag har ingen sexuell lust längre, för jag blir bara deprimerad när jag tänker på att min älskade inte vill ha mig mer.
Min musik saknar själ och jag kan inte längre skriva alster för jag har förlorat all min inspiration.

Så vad ska jag göra?
Jag tror inte att jag någonsin kommer komma över henne.
Jag såg en framtid med egen lägenhet, barn, rubbet.
Nu ser jag ingenting.

Om hon nu älskade mig så skulle hon väl förlåta mig, eller?
Var det så oförlåtligt det jag gjorde?

Hon ville bara ha mig kvar som vän, men jag sa det till henne att jag kunde inte leva så.
I fem år levde jag som hennes bästa vän och hjälpte henne med hennes killproblem, även fast det krossade mitt hjärta.
Jag vill bara se henne lycklig.
Alla andra killar hon har haft betedde sig som svin och på ett eller annat sätt var otrogna.
Så jag förstår att hon reagerar starkt mot det jag skrev.
Men jag VET ju att jag inte är som dem.
Jag skulle kunna göra henne lycklig...

Borde jag ta kontakt med henne igen efter en tid, eller ska jag bara släppa henne för gott?
Kommer hon må bättre om jag aldrig mer hör av mig?

Jag lever hellre ett liv i olycka än att förpesta hennes liv..
Förlåt för ett långt inlägg, men jag vet inte var jag ska skriva det annars.

Jag saknar henne så fruktansvärt

Kan bara säga att jag lider med dig på många sätt och jag vet inte om jag har något råd att ge mer än att tiden läker mycket utan att man för den skulle måste glömma...

Det enda jag vet och har erfarenhet av är förhållande med en vacker kurdiska och där kan jag bara ur egen erfarenhet säga att det är en värld som man aldrig kommer att förstå. Det är en så skum mix av Islam, Svensk kultur och dubbelmoral så det är oftast en galet jobbig väg att gå för chansen att det ska fungera. Det är min erfarenhet men älskar man någon gör man det och det är svårt att släppa..jag vet.

Kurderna passar nog mest med varandra, och därmed inget ont sagt om deras kultur eller folkgrupp, men det jag har sett/upplevt säger att det är svårt för många av dem att fungera med en svensk av olika orsaker.

Lycka till oavsett hur det går

Det är sant att det är annorlunda..
Hennes farsa är dessutom helt galen så han hade nog dödat både henne och mig om vi hade avslöjats, det var också därför vi gick i giftas-tankar för att få vara med varandra..

Kanske hon använder min kommentar för att hon lättare ska kunna skylla på det och intala sig själv att det är slut pga den istället för att erkänna för mig och sig själv att hon helt enkelt inte klarar av att ha ett hemligt förhållande?
Det är så frustrerande att aldrig få svar
Det enda jag vill är att vara med henne, och vara lycklig tillsammans med henne..
Trodde dock att hon skulle gå med på en paus, så hon visste att jag fanns här hela tiden..
Men istället så blir hon taskig och dumpar mig för gott
Jag förstår verkligen inte varför hon gör som hon gör, och det känns förjävligt att veta att om fem år kanske det är någon annan kille som håller om henne, gift sig med henne..