Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Eftersom att hon tydligen är kär i mig fortfarande... Det hela är helt kaotiskt...
Men jag har gett henne all tid i världen... Nu klarar jag inte av mer - frågan är bara hur ska jag gå vidare härifrån?

Ser du någon som helst möjlighet att du skulle kunna tänka dej att ni försöker om det lugnar ner sej?
om du gör det får du ju förklara för henne, och säga att fortsätter hon så så förstörs chanserna bara ännu mer

Jo jag har hela tiden hoppats... (Det har gått över 2 år såhär) - nu orkar inte jag inte riktigt hoppas längre att det ska bli vi - trots att hon är så kär i mig så verkar hon inte vilja ha ett förhållande igen.
Det hela är väldigt destruktivt, jag måste hitta en väg ut...

Vänta lite. Gjorde ni slut för 2 år sedan?

Ja visst är det sjukt? Till saken hör ju att vi inte lyckats "göra slut" - utan att vi fortsatt bete oss som ett par inofficiellt. (Väldigt förvirrande och destruktivt har det varit).

Alltså fråga mig inte varför men jag blev hembjuden till henne innan och det kändes rätt bra . Jag var lite nervös men vi låg och pussades och höll om varandra, pratade ingenting om relationen eller när vi ska ses igen, vet att hon fortfarande har känslor för mig och har har sagt att jag ska skita i henne nu vet.. Men mådde så jävla dåligt och ville se vad som hände .. Kunde inte säga nej och har svårt att tro att hon vill ha tillbaka mig om jag dissar. Nu vet jag inte när vi ska ses igen .. Hm jobbigt läge är det

Dags att skriva av sig.

Efter noll kontakt en stund så börjar man faktiskt vänja sig att vara utan personen. Dock är saknaden som värst idag (jag hatar söndagar). Jag saknar precis allt idag. Men jag är inte säker på att det är just honom jag saknar. Mer tanken att jag och han var bra. Tillsammans. Inte han som person. Hur som helst, jag mår inte alls bra idag. Känner mig ensam. Tom. Hjälplös. Sen kan jag inte låta bli att slungas iväg till tanken på att han kommer skaffa en ny. Jag är okej med tanken att det är slut mellan oss nu. Men att han skulle skaffa en ny. Eller till och med att jag ser han med en lite närgången tjej på krogen. Det skulle liksom få bägaren att rinna över totalt. Jag är som sagt okej med att det är som det är mellan oss. Men jag hatar tanken på att han kommer skaffa en ny. Ni som upplevt detta, hur orkar man detta? Vad för tankar får man? Det är jäkligt individuellt såklart men jag skulle vilja höra lite. Det här har inte skett mig ännu så egentligen borde jag inte ens tänka såhär. Men i läget jag nu befinner mig har jag noll kontroll över mina tankar. Jag är glad att jag lyckas att hålla mig från att höra av mig.

Och hur sjutton kan man vara okej med tanken att det är slut (jag känner mig alltså inte särskilt kär eller att jag älskar honom som pojkvän längre) utan att man känner att man vill ha personen? Jag vill faktiskt inte vara tillsammans med honom igen. Jag skulle inte kunna bygga upp något med honom då det är allt för mycket mellan oss som saknas. Ändå driver tanken om en ny tjej i hans närvaro mig till vansinne. Jag har tydligen jäkligt svårt att bli bortvald och att acceptera detta på ett sunt sätt. Fan.

Amen, säg åt henne att hon får ta och bestämma sig hur hon ska ha det. För 2år och vela fram och tillbaka är alldeles för lång tid. Eller så säg att du tar avstånd ifrån henne och att hon ska sluta höra av sig. Som du förstår så funkar det inte att göra så mot dig i 2 år, stå på dig.

Är i samma sits som dig. Har varit utan kontakt under en dryg månad. Helgerna, och särskilt söndagarna är jobbiga. Idag känner jag mig också ensam, och tänker på hur det kunde varit... Sämsta formen av tankar för övrigt!

Tänker också, realistiskt och rationellt, att jag inte vill ha henne tillbaka, men visst saknar jag också det vi hade. Jag saknar den hon var, inte den hon är.

Självklart är tanken av henne med någon annan hemsk, därför är det ju också viktigt att avhålla sig från att kontakta exet eller snoka på andra sätt. För min misstänker jag, på goda grunder, att hon redan träffat någon annan, utan att veta säkert, men spå länge jag inte söker kontakt, kollar sociala medier och annat så slipper jag ju veta, och det känns faktiskt bäst för min del. Förr eller senare får jag väl säkert reda på det, men förhoppningsvis är jag då starkare och har kommit vidare mer än vad jag gjort nu. Klart är att känslan av att bli dumpad och bortvald är vidrig, det är gör verkligen fysiskt ont, och är inte lätt att hantera. Tycker det är sunt att du reagerar och är ledsen.

Riktigt bra att du lyckats avhålla dig från att kontakta, det har jag också gjort, även fast det varit jobbigt, men det blir lite lättare för varje dag. Tycker man kan vara ganska stolt över det, har många vänner som varit i samma situation och som inte kan låta bli att ringa, skicka sms, vilket sällan (aldrig?) leder till något bra. Detta är ju särskilt lätt att göra när man druckit, vet själv hur jobbigt det kan vara.

Om jag ska nämna något hoppingivande så har jag gått igenom en riktigt brutal separation för några år sedan, och den dagen hon hittade en annan kände jag inget annat än lättnad över att vi inte längre var ett par, och hon var ett avslutat kapitel på riktigt. Då hade det i och för sig gått ett drygt halvår om jag inte minns fel. Det kraschade förhållandet ledde ju till något bättre, som ju nu i och för sig också kraschat, men man kan bara hoppas att det leder till något ÄNNU bättre! Att tänka på något annat sätt gör att jag skulle ha väldigt svårt att ens ta mig upp på morgonen. Bara att kämpa på, det blir bättre!

Ja, man saknar den dom var. Inte den dom är. Problemet för mig (nu kommer alla komma med sina "man kan inte vara vänner med sina ex - påhopp") är just att både han och jag har en ambition att vara vänner. Han ville vara vänner ganska på en gång medan jag satte ner foten och sa att jag behövde avstånd till allt som innefattade honom. På den linjen har jag nu kört under ett antal veckor. Vet faktiskt inte hur många. Så kontakt med honom kommer jag att ha. I sinom tid. Jag känner mig faktiskt rätt redo att ha den kontakten med honom nu. Jag har accepterat läget som det är och känner mig faktiskt tillfreds med att det är slut även om det inte alls gått lång tid sen uppbrottet ännu. Det är ungefär en och en halv månad sedan det tog slut. Jag har kommit långt och känner mig stolt över mig själv (tack vare alla underbara flashbackare, all kärlek till er!). Jag har valt att inte ta kontakt ännu för att jag känner mig osäker på hur det kommer bli senare. Jag vet att jag kan hantera att ha honom i mitt liv, jag är bara rädd för min reaktion den dagen han skaffar en ny. Jag fick höra lite på ryktesvägen att han träffar någon ny. Det kändes jobbigt men så länge det bara är rykten och jag fortfarande har distans till det så känns det lugnt. Det är mer hånglet ute på krogen jag vill slippa se. Hans facebook är ingenting jag kollar och har inget behov av att göra det heller. Numret är borttaget. Alla dessa måsten jag tog tag i efter alla råd här på flashback har gett mig otroligt mycket men nu känns det som att det inte räcker längre. Jag behöver inte ha den här blocken på honom som jag har nu. Okej, jag saknar honom. Den han var. Inte den han är. Jag saknar dock min bästa vän, som han faktiskt är. Han behöver jag. Kärleken är faktiskt mer eller mindre borta. Men, återigen, jag oroar mig för det här mötet man kan komma att få då han skaffar en ny. Samtidigt tycker inte jag att det ger mig anledning att strunta i vår vänskap som jag vet att både han och jag värnar om jättemycket. Han förstod att jag behövde distans och har gillat läget. Men. Jag saknar vår vänskap.

Känner igen mig väldigt mycket i dina känslor. Det tog slut mellan oss för snart 2 månader sedan. Känns som en otroligt mycket längre tid.

När det gäller frågan om att vara vän med sitt ex så tycker att du skall göra det som känns bäst just för dig. Givetvis skall man lyssna på andra, ta intryck och verkligen ta in alla goda råd som finns. Men i slutändan är ju beslutet ändå ens eget, det är ju du som känner dig själv bäst. För min del tror jag inte att jag kommer att kunna vara vän med mitt ex, åtminstone inte på en lång tid. Det är mycket känslor inblandade, åtminstone från min sida för att det skulle fungera på ett bra sätt. Jag tror att förutsättningarna för en vänskap är förknippade med hur det tog slut, och hur båda parterna känner för varandra. Jag har själv aldrig varit i den situationen att det varit möjligt att vara vän med mitt ex efter en separation, just på grund av dessa anledningar. Jag önskar att jag skulle kunna vara vän med mitt ex, det vill mitt hjärta, men mitt sunda förnuft säger nej. För jag orkar inte att få hjärtat söndertrasat igen.

Var det ett uppbrott i samförstånd, och känslorna svalnat från båda håll borde det ju inte vara finnas hinder att kunna vara vänner. Men risken finns ju tyvärr att du kommer att må dåligt om han gått vidare, och du fortfarande har känslor. Då kan ju smällen, när eller om, han träffar en ny bli en ny sorg att gå igenom, tillbakakastad till ruta ett.

Känner precis som dig att jag inte förlorat bara min partner, utan också en vän som gett mig så otroligt mycket glädje och varit den som stått mig närmst under många år. Det är ett jäkla tomrum att fylla, och jag håller på att försöka fundera ut ur jag ska göra det. Det är ju ganska sjukt att prata med en person varje dag i flera år om precis allt och ha en nära relation, och sedan bara tvärt bryta. Det tär på en. Och än en gång lär jag mig den dyrbara läxan att man måste stå på egna ben, även i ett förhållande, annars blir fallet så mycket högre om förhållandet kraschar.

Har inte ens försökt att snoka på ett bra tag nu och är blockad från hans sida på facebook. Ganska skönt att känna att jag faktiskt klarar av det utan allt för stora problem; jag upptäckte inte ens att jag var blockad genom att försöka titta på hans profil, utan genom administrationsfunktionen på en sida jag är med och driver.

Jag har inget problem med att vara blockad, tycker bara att det är skönt att inte ha något val när det kommer till fluktandet; jag kan inte se något om jag ens skulle vilja. Det var därför det blev en aning jobbigt när jag såg att en vän hade skrivit i ett evenemang som rörde en fest; hans 25årsfest. Trots att jag är blockad kunde jag alltså gå in på ett evenemang som han har lagt upp och som bör vara dolt för mig. Jag förväntade mig det verkligen inte och mår skitdåligt nu när jag insåg vad jag bevittnade nyss. Jag var inte beredd på att få någon som helst insyn i hans liv igen. Fan.

Edit: Och nu ser jag hur vän efter vän signar upp sig på evenemanget eller skriver i det (detta via den högra spalten med nyheter); vad har hänt med facebook? Jag vill verkligen inte se; salt i såren klarar jag mig utan.