Bästa sättet att hantera en kärlekssorg? [Sammanfogad tråd /Mod]

Hjälp, jag mår skit just nu. Är totalt sönderdeppad. Hon skickade sms och skrev " vill berätta massa för dig, och höra hur det är med dig". Jag visste inte vad jag skulle göra, satt och pluggade och mitt hjärta rusade iväg. Fick panik nästan, koncentrationsförmågan sjönk i botten. Jag saknar henne så mkt och även om jag på nåt sätt blir glad av att höra från henne så blir jag samtidigt väldigt ledsen med för de är inte vi 2 längre. Hon valde någon annan och valde bort mig efter fem år liksom. Jag komer alltid sakna henne och gilla henne men jag mår samtidigt skit. Jag skrev ett långt sms, som jag egentligen ångrar:

"Jag får hjärtklappning varje gång du smsar. Jag vet inte vad jag ska svara eller göra. Bara att tänka ut de här smset har tagit en timma nästan. Vet inte ens om jag borde skickat de. Jag smsar flera andra för att be om råd o alla säger olika saker. Att jag borde skita i att svara eller be dig dra åt skogen. Jag mår bara sämre när du smsar. Jag kan inte ha nån kontakt med dig, Jag mår jättedåligt av det. Så jag ber dig att sluta kontakta mig. Jag mår bättre om jag inte vet nåt om dig, ändå tänker jag på dig jämt och drömmer om dig. Men de är lättare att hata och låtsas att du inte finns. Om du undrar hur jag mår kan du lyssna på låten snuff av slipknot. Då kommer du veta ganska exakt hur jag känner och mår. Jag kan inte ha kontakt med dig nu."

Jag ångrar nästan att jag skicka de, mår skit nu ändå

Hon svarade " Oki=(, de gör mig ledsen. Ska försöka aldrig smsa dig igen. Men då borde jag nog radera dig."

Kändes hårt att höra de bara, att hon måste radera mig även om de känns som hon gjorde det dagen hon blev tsm med någon annan. Suck jag mår så jävla kasst nu

Eftersom jag följt dig under en ganska lång tid nu min vän så kan jag med nästan all säkerhet säga att det är det bästa för dig. Du måste verkligen få sinnesro, kunna återgå till dig själv igen. Det är ju ack så vanligt att den parten som dumpar försöker hålla kvar den dumpade i någon form av vänskap, men det är i 90 fall av 100 något som fallerar.


Själv så har jag fallit in i en svacka, känner mig väldigt ensam just nu även fast jag inte är det. Jag tänker på henne lite för ofta, minns lite för mycket, saknar alldeles för mycket. Det känns som livet springer ifrån mig och kommer lämna mig som en utbränd, ensam människa. Jag känner mer och mer att jag behöver den nystarten jag så hårt jobbar för. Då menar jag inte bara att koppla bort allt som hade med henne att göra utan mer att starta om livet. Nytt jobb, nya vänner, nytt land. Jag vet att hon är borta från mitt liv för all framtid, men samtidigt kan jag inte hjälpa att blicka bakåt och hoppas framåt. Det är lönlöst men jag är i själen en drömmare, har alltid varit och såvida jag inte blir en cynisk, bitter människa så kommer jag nog alltid att vara en drömmare.

Jag vill bara återfå känslan av glädje.

Jag vet hur de känns, det är hemskt. Men man kanske bara får acceptera att hon var något väldigt fint och bara glädjas åt den tiden man fick. Det är supersvårt att tänka så, själv föredrar jag att hata, de gör de lättare för mig trots att ja inte vill ha de så. Äsch, jag har inte bra att säga. Mår skit just nu och känner inte för att fortsätta kämpa ens

Du ska absolut fortsätta kämpa, vi ger inte upp. Aldrig någonsin. Vet du varför? Därför vi är bättre än så. Det må gå upp och ner, men vi ger aldrig upp.

Känner verkligen att jag behöver skriva av mig nu.

Jag är så fruktansvärt JÄVLA ARG SÅ DET FINNS INTE! Det har inte hänt något, men jag var ute på en lång promenad och lyssnade på väldigt peppande musik och tänkte på henne, allt vi gått igenom, sättet hon behandlat mig på från början och jag kände en glöd växa inom mig som jag aldrig känt förut, aldrig blivit så fly förbannad i hela mitt liv. Slutade med att jag stod och skrek och slog mina knogar blodiga mot en telefonstolpe, tur att det var sent så ingen kunde se mig. Hade hon dykt upp framför mig just då hade jag säkert åkt dit för misshandel. Vilken jävla fitta alltså, spela på mina känslor och manipulera mig in absurdum och sen inte ens veta om det!!

För er som inte vet så blev jag dumpad av tjejen för andra gången för 2 månader sedan, jag är 90% säker att hon är en jävla borderlinefitta(ursäkta språket men jag är så arg), så som hon behandlat mig från början är helt sinnessjukt känner jag nu när det hela är slut. För er som inte vet hur dessa personer fungerar så drar jag en kort förklaring. Först när man träffas inleds det hela med en idealasation-fas där man blir totalt dyrkad och man är guds gåva till kvinnorna, nästan så hon kysser marken man går på, helt sjukt obekvämt. Sen kommer "clinger-fasen" där dom ständigt vill vara med en och älskar en "sååå" mycket. Sedan sist kommer "hater-fasen" där man får all skit, man får veta att man inte är värd ett ruttet jävla piss! Olika BPD fungerar olika, men mitt ex var inte elak per se, utan hon körde den tysta grejen och totalt manipulerade en och projicerade sina känslor på mig så att jag kände mig som skit. Visst vet jag att hon kände sig dålig med, men VAFAN!

Jag är också så jävla arg på mig själv också. Jag kunde tagit den enkla vägen ut, innan jag blev så pass beroende av henne. Grejen med dessa personer är att dom drar sig till empatiska människor enbart för att dom saknar empati själva. De första 4 månaderna innan hon dumpade mig, innan jag var beroende så stod jag verkligen upp för mig själv, hon fick veta att hon INTE kunde behandla mig dåligt. Jag kommer ihåg en kväll då vi varit på krogen och hon betett sig som skit hela kvällen, gett mig "silent treatment". När vi kom hem frågade jag vadfan felet var och hon säger något i stil med "vet inte om jag kan älska dig så mkt som du förtjänar". Jag blev såklart sårad och undrar vad i helvete hon vill, att jag minsann INTE tänkte låta mig behandlas som hennes jävla leksak. Hon blir rädd för mig och skäms så fruktansvärt mycket då hon tydligen "såg att mina ögon var helt galna" så hon springer in på toan och spyr för att hon just skäms så mycket. Vem fan gör det?

När vi blev ihop igen sa jag till mig själv att jag inte skulle ta något personligt då jag vet egentligen att hon är helt jävla fuckad. Jag skrev upp en lista som jag alltid skulle kolla på när hon fick sina episoder, att jag inte skulle bli arg etc. Visst, jag följde det, men det jag inte insåg var att JAG GAV JU UPP MIG SJÄLV PÅ VÄGEN! Jag lät henne hålla på... För jag visste hur upprörd hon blev om jag blev arg.

Var det värt det? ÅT helvete att det inte var.

Ursäkta om det blir svårläst eller så, behövde bara venta så mycket... Svar uppskattas väldigt mycket

Kan ju bara tala från egen erfarenhet med vad jag befarar varit en borderline tjej eller värre, något var det med henne. Hon kan ha varit en ren psykopat också.

Hur som helst!

I början var allt bra, hon dyrkade mig, visade verkligen att hon tyckte om mig. Hon skrev ofta SMS och ringde och sa att hon ville seriöst, men om jag inte ville så skulle jag säga det. Och jag sa att jag så klart ville inleda något men det kändes som om det gick lite fort.

Och fort gick det ju eftersom på bara 3 månader hade jag hunnit flytta in, vi hade hunnit köpa en bil samt planerat graviditet <--- sjukt jag vet! men hon lyckades manipulera mig till det, även om min biologiska klocka ringde (om vi män nu har en sådan) så visste jag innerst inne att det var alldeles för tidigt även om jag var sugen på barn.

Hur som helst! Första månaderna var hur bra som helst, vi hade hur kul som helst och hann t.o.m med en utlandsresa ihop.

Hennes dotter tyckte så mycket om mig att hon tillslut en dag efter jag hämtat henne från fritids, frågade om hon kunde kalla mig för pappa när det var "mammas vecka". Och utomlands frågade hon mig en fråga som löd "Tänk om du hade varit min pappa?", ja hur svarar man på dessa två saker egentligen?

Hon hade en jätte fin pappa som brydde sig om henne, medan mamman var galen. Och jag fick ju veta mer och mer om henne av sin dotter, fast jag lovade att så klart inte berätta till mamma(Mitt ex).

Saker som att hon kallar sin dotter för häxa och massa annat skit när hon blir arg på henne. Att hon slagit en kvinna utomlands för att hon blev irriterad (det var en kvinna som jobbade på hotellet hon bodde på dessutom) och massa annat.

Redan där började jag ana oro. Och den oron slog ju in rejält när hon började med sin onda sida mot mig.

Hon tryckte ner mig sexuellt, kallade min penis för liten och jämförde den med statyn vid Hötorget.
Hon hotade mig att ifall vi inte hade mer sex så funkade inte förhållandet. Att hon minsann har många killar efter sig som gärna vill knulla (som hon sa) henne om hon bara sa till.

Hon pratade öppet om tidigare ex/killar hon legat med, vad dom gjort osv, hur hon runkat av dom så dom sprutat mycket etc etc.

Lyssnade inte på mig när jag sa att hon inte skulle säga sånt för vissa saker bara var för mycket. Men hon slutade ändå inte.

Hon hotade mig psykiskt genom att se ner på min städning/matlagning. Tillslut putsade jag handfatet och kranen VARJE JÄVLA gång jag varit på toa, för jag var rädd att hon skulle klaga på vatten på handfatet.

Om hon råkade välta en olivpåse i kylen så skrek hon på mig och skyllde på mig, dessutom gjorde hon detta framför sin dotter.

Ja det finns ju mer, men orkar inte dra allt! Hur som helst, nu vet du hur jag haft det, och jag har levt i ett sådant psykiskt förhållande som totalt gjorde mig till smulor. Ett jävla under att jag klarade att fortsätta efteråt.

Hon dumpade mig once, jag var dum som tog tillbaka henne när hon "ångrat" sig och "lovat sköta sig".. Tog 5 dagar sedan dumpade hon mig igen.

Never again! säger jag bara.

Så jävla tråkigt att få det bevisat om och om igen varför man inte ska fortsätta ha kontakt med sitt ex. Hur många gånger orkar man bli besviken egentligen? Men jag antar att det är en bra läxa om man som jag förtränger varför man sa upp kontakten i första början.
Herregud vad jag avskyr honom.

Jag har bara ett par ord att säga, tacka din lyckliga stjärna att du slipper henne.

Ja, det fungerar inte. Även fast vi egentligen kanske önskar det gjorde det. Vissa, ett fåtal klarar av det medans vi andra gör bäst i att klippa av allt, för alltid.

Tyvärr är det inte mycket att göra åt. Jag tror faktiskt, om jag får säga vad jag tror, att det är bättre för dig att han ignorerar dig för om du aldrig får tag i honom så kommer du tröttna snart. Jag har gjort misstaget att jag sa till mitt andra ex att hon alltid kunde ringa eller messa mig när det blev jobbigt och det gjorde att hon aldrig kunde släppa mig, efter 6 månader trodde hon fortfarande att jag skulle komma tillbaka till henne.

Du ska aldrig skämmas över det du gjort, gjort är gjort och det är bara framtiden du ska se till och inte det förflutna. Du är inte en dålig människa oavsett om du blir ett "jobbigt" ex efter uppbrottet, det har inte alls med det att göra.
Även om mitt andra uppbrott ledde till att jag var tvungen att byta nummer och göra det hemligt så vet jag att mitt andra ex var en bra tjej som bara hade en dålig period och det är den bra perioden jag väljer att komma ihåg.

Förlåt dig själv, du måste vara en fantastisk tjej om han ändå stannade med dig så lång tid som han gjorde! Man måste kunna älska sig själv trots sina brister för ingen är felfri.

Vet att det är kämpigt men det är bäst att hon inte hör av sig, tror det var bra att du skrev så för det var även så jag skrev i mitt sista meddelande till mitt ex.

Du har det kämpigt just nu och önskar verkligen att man kunde göra något mer för dig mer än att skriva att det faktiskt kommer bli bättre. Det tar tid men du kommer må bättre.

Jag förstår precis hur du känner dig, det gäller att även komma ihåg de dåliga sidorna. Fråga dig om du verkligen skulle kunnat leva resten av ditt liv med en person som behandlat dig så.

Du som haft det jobbigt under en lång period, har du prövat att börja dejta andra? Det ger en en rejäl boost i självförtroendet att bli bekräftad att man duger igen och kanske kan din dröm om att bli lycklig sakta med säkert komma att byta ut ditt ex mot någon annan?

Jag är naiv nog att tro att du, jag och de flesta i den här tråden kommer att bli lyckliga igen!