Apropå, den har retat mig sedan jag läste den i förmiddags:
https://www.expressen.se/kultur/anna...or-rasbiologi/
En gång i tiden var Sverige ett land där blåklockan vajade i vinden och nyckelpigan var en diskret liten prick på ett hundkex. Men tiderna förändras. Nu sitter vi med facit i hand – och en blomsterlupin i knät.
Lupinerna, dessa pastellfärgade blommor från helvetet, togs hit av någon som tyckte att det var “fint”. Harlekinpigan, en brokig kusin från fjärran öst, hit tagen in med samma välvilja som man bjuder in en svärm hungriga getingar till midsommarbordet. Resultat? Svensk natur ligger bunden och blödande i diket, förlorad i en färgexplosion av biologisk övermakt.
Och nu, i ett desperat försök att städa upp i det ekologiska kaos vi själva skapat, skickar staten ut skollediga barn att jaga lupiner och annat invasivt förväxta på svensk jordmån.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/da...j-med-och-leta
Mot en symbolisk slant. Välfärdssamhället – nu med inbyggd barnarbetskraft i sommarpraktikens skepnad.
Men visst finns det andra invasiva arter. De människoburna, även på Gotland.
De som inte nämns med namn, men som många viskar om bakom stängda dörrar. De som glänser som harlekinpigor i Gucci-keps, med becknarväskan tung av kontanter. De som beundras av vissa unga – precis som lupinerna – för att de glittrar i ljuset, men i verkligheten kväver allt runtomkring.
Samhällsskadliga fenomen. Olämpliga mönster. De orimliga kostnaderna de orsakar för det svenska samhället och staten i obegripligt lidande, kostnader för sjukvården och rättsväsendet.
Men akta dig för att säga det högt. Då kliver den intellektuella mobben fram, fingrarna redo på tangentbordet, redo att stämpla dig: rasist, rasbiolog, fascist – ta ett ord ur hatten.
Vågat av SVT:
https://www.svtplay.se/video/e5dZRGZ...a&position=652
Vi kanske borde göra som med lupinerna – erkänna misstagen, rensa upp, återplantera det som faktiskt inte hör hemma här, där det hör hemma. Men det vore ju... att ifrågasätta. Och det är, som bekant, förbudet i Sverige, arvet intill Tidö bildade regering.
Som svensk – och ättling till dem som bokstavligen byggde landet: vägarna, järnvägarna, bruksorterna, systemen, skatterna – så kommer insikten som en kall dusch av grusigt vatten. De där människorna, födda i början av 1900-talet, var inte bara grundare av folkhemmet. De var också skadade. Krigsskadade. Inte bara i kropp – i själ.
Först världskriget. Sedan det andra. Och som om inte det räckte: Vietnam på teve, bombade barn och napalm som kvällsunderhållning, medan man åt kåldolmar. Allt detta – ett kollektivt trauma som gjorde dem... menlösa.
De ville aldrig mer ha gränser. Aldrig mer nationalism. Aldrig mer misstänksamhet mot det främmande. Aldrig mer disciplin, gränssättning eller "vi och dem". Det var fredens nya evangelium, förkunnat av sociala ingenjörer och skolöverstyrelser.
Så de öppnade upp. Och upp. Och ännu mer. Sverige skulle bli världen – och världen skulle bli Sverige.
Man rev inte bara tullstationerna – man rev också identiteten. Folkhemmet byttes mot ett öppet kontorslandskap utan väggar. Alla var välkomna, alla hade rätt, ingen hade fel – utom den som sa emot.
Så här sitter vi nu. Med lupiner som kväver blåklockor, harlekinpigor som massakrerar de snälla svenska prickarna, och samhällsfenomen som kostar miljarder – men som inte får nämnas vid namn.
Det är inte längre din mormors Sverige. Det är inte ens din mors. Det är ett Sverige där barn får plocka invasiva arter mot betalning medan vuxna plockar poäng på att säga att inget får ifrågasättas.
Och de som faktiskt byggde detta land – de är nu bara ett namn på ett äldreboende. Deras barnbarn lever i en sorts ideologisk skuld, där man inte längre får säga: "Vad var det egentligen vi gav bort – och varför?"
https://www.youtube.com/watch?v=J5Kx4dwNfHk https://www.youtube.com/watch?v=Rpx8Ht7tCMU
