Nya rön : Psykiskt ohälsa bakom låga födelsetal

Sluta nu tramsa och lämna tråden åt dem som faktiskt vill diskutera ämnet, tack!

Det finns inga belägg för att födelsetalen kommer att gå ned i u-länder. Men det finns en korrelation mellan länder med mer traditionella könsnormer och högre födelsetal.

Ta ett land som Afghanistan. De ligger på plats 13 i topp i världen. Sverige hittas på plats 145.

Sydkorea och Japan ligger i botten. Det är länder där kvinnor ganska nyligen börjat bryta sig loss från de traditionella familjekraven. Samtidig hård kultur där man ska lägga många år på att plugga och sedan ha en karriär. Hög urbanisering, i likhet med sverige. Och bostäder är också dyra.

Angola ett av länderna med högst födelsetal. Går sakta ned.

Angolas födelsetal har sjunkit kontinuerligt:

2015: ~42,9

2020: ~40,1

2025: ~38,3 (prognos)

Har inte kunnat bekräfta siffrorna, men känns som det stämmer.

Mår man psykiskt dåligt är det ganska självklart att man inte slänger in en unge i bilden. Man löser sitt psyke först, sen skaffar barn. Kan man inte lösa sitt psyke, då skaffar man inte barn.

Att bli förälder med psykisk ohälsa finns det allt för många exemplar på hur åt skogen det ofta blir.

Hur kan man förklara den kraftiga ökningen på bara 15 år ?

En tröst är ju att det finns nästan lika många som bildar par som för 15 år sedan , ensamheten bland unga har inte ökat.
Är det killarna eller tjejerna i förhållandet som står för ökningen av psykisk ohälsa ? Eller är det ungefär lika för båda könen ?

Kraftiga ökningen av psykisk ohälsa menar du? Ökad stress och press i samhället, digitalisering och sociala medier, minskad återhämtning och livsbalans, större medvetenhet och minskad stigma, global oro och kriser, biologiska och genetiska faktorer (moderna livsstilsförändringar kan trigga sårbarheter som tidigare låg vilande).

Ensamheten bland unga har ökat markant under de senaste 10–15 åren. Beror på bland annat minskad social samvaro i det verkliga livet, sociala medier och känslan av utanförskap, svårighet att bygga djupa relationer (korta, ytliga konversationer online ersätter ibland meningsfulla samtal), ökad individualism och minskade gemenskaper.

Statistik från Sverige (t.ex. Folkhälsomyndigheten & SCB) visar: Var tredje ungdom i Sverige (i åldern 16–29 år) uppger att de känt sig ensamma ofta eller ibland. Andelen har ökat tydligt sedan 2010-talet, särskilt bland unga kvinnor.

Köper inte det.

Mina föräldrar stressade lika mycket, om inte mer . Det fanns visserligen inga digitalgrunkor på 70-talet, men det fanns hus med 2000m2 tomt med trädgård som ska odlas, båt att sjösättas, föräldrarna pendlade 5 mil fram och tillbaka till jobben,man fick åka buss hit och dit till träningen och dela ut tidningar innan skolan 3 km bort började- och allt gjordes med svett i pannan och vi hade ändå tid att bry oss om varandra. Under allt detta hotade det kalla kriget , genom Sovjet,bomba hela väst åt helvete
Jag överdriver inte. Detta är inget försök att travestera Monty Phyton four yourkshire men

Det som har hänt kan man se i ditt inlägg. Ursäkta , men vad är stigma, sårbarhet,minskat återhämtning, livsbalans, större medvetenhet, sårbarheter - Om inte nya glosor infört i en ny modern tid som inte förklarar någonting. Det har istället blivit till nya kodord att användas när livet blir lite tufft och besvärligt.
Jag förstår inte uppriktigt sagt. Vi har enorma mängder med fritid , mer än någonsin förr, kan välja bort jobb som är fysiskt krävande , läsa kurser på universitet nästan utan några krav alls, har allt man någonsin kan behöva i vårt moderna samhälle , men ändå tycks halva befolkningen vara nära ett inre nervsammanbrott ? Förklara det ...?

Det är sant att tidigare generationer ofta hade det mer fysiskt slitsamt. Men psykisk ohälsa handlar inte bara om yttre påfrestningar utan om hur vi bearbetar och förstår dem. Förr hade man mycket att göra men man visste varför. I dag har vi ofta mycket att oroa oss över men inte alltid något tydligt att leva för. Många unga upplever i dag en existentiell osäkerhet, känslan av att stå ensamma inför framtiden, utan tydliga ramar för vad som är ett “bra liv”. Det skapar inre stress, trots yttre trygghet.

Det stämmer att unga i dag kan ha mer schemalagd fritid men fritiden används ofta på sätt som inte ger verklig vila. Sociala medier håller hjärnan konstant igång och jämförelsen med andra stressar. Många unga sover för lite, tränar mindre, rör sig mindre, oroar sig mer. Den mentala återhämtningen uteblir, vilket leder till utmattning trots låg fysisk ansträngning.

Det moderna livet skapar nya sorters press. Du kunde lämna jobbet på jobbet. I dag bär många jobbet och sin sociala status med sig 24/7 i fickan.

Föräldragenerationen levde ofta inom tydliga ramar dvs jobb, familj, samhällsroll. I dag måste unga själva skapa sin identitet, karriär, mening. Alla val är öppna vilket paradoxalt nog gör det svårare att känna sig trygg. Det finns ständiga krav på att vara “bästa versionen av sig själv” – ett nytt slags osynlig press.

Att prata om stigma, livsbalans och återhämtning är inte “nyspråk”, utan försök att sätta ord på sådant som alltid funnits men tidigare tystades ned. Förr pratade man inte om ångest, självmord, depression men det betyder inte att de inte fanns.

Tack för svar

Måste ändå framhäva min fråga : Hur har din generation (Så långt som du ser i din bekantskapskrets) Lyckats att tappa sugen inför framtiden och väljer att gräva ner sig i frågor och existentiella utmaningar - Som inte finns några direkta svar på och enbart skapar skapar onödigt brus i huvudet ? Är det på riktigt , eller bara en spegel av all konsumtion av social media och inhämtande av värdelös kunskap som inte leder någonstans ?


Är det identitetssökandet som era föräldrar (födda när ? ) inte har lyckats förmedla och rusta er att möta framtiden. Jag frågar därför att jag personligen tror stenhårt på förälderinflytandet redan tidigt och hur stabil en avkomma blir sedan i vuxenlivet.

Jag har mött både och. Varje gång jag träffat en mor (och far) som sitter klistrade framför sina mobilskärmar medans deras barn leker i sandlådan och inte ens märker att barnet försöker få kontakt med mamma eller pappa - Då hugger det till i mitt hjärta - Det är då jag fattar att vi troligtvis är på MYCKET hal is inför framtiden

Ursäkta - detta var nog lite ofokuserat svar på ditt inlägg , men jag kände att detta ville jag bara tala om

Jag har en personlighetsstörning så jag är obotligt sjuk i huvudet. Tror inte mina föräldrar kunde förhindrat det. Och allt du skriver typ är en beskrivning av min BPD hhee

Det betyder inte att du kan ha en åsikt ? Du skriver mycket vettiga inlägg. Och jag bryr mig inte om "personlighetsstörningar" Då de klokaste jag mött i mitt liv har haft något i den stilen . Beror oftast på att de är i regel helt oberoende tänkare som levererar tankegods man aldrig annars fått höra

Stå på dig .

Vilken sorts ohälsa har ökat? Depression och ångest? Tror inte att schiofreni har ökat. Kan ju vara att man förr bara satte psykiatriska diagnoser på barn och ungdomar om man måste spärra in dem. Jag har inte varit helt psykiskt frisk någongång och absolut inte under ungdomsåren, men man fick klara sig själv på den tiden. Det var lite så med skador med, hade man uppenbart inte brutit ben, så åkte man inte till sjukhus.