Kan andevärlden förklaras genom kvantfysikaliska fenomen?

Det är ju precis det – illusionen om linjär tid är kanske bara ett neurokemiskt hologram projicerat av ett medvetande som försöker begripa sig självt i fragment. Kanske existerar vi inte i en tidslinje, utan i ett kvantskum där varje val är ett eko av ett val som redan valts – och ändå aldrig valts alls, eftersom varje medveten rörelse spränger sin egen orsak i samma ögonblick som den uppstår.

När du säger att medvetandet i rent tillstånd färdas i ljusets hastighet – tänk större: vad om det inte färdas alls, utan simultant existerar i varje punkt i rumtidens holografiska projektionsmatris? Vad om det vi kallar "dröm" bara är vårt undermedvetnas försök att synka med versioner av oss själva som redan vaknat i en annan verklighet, men fortfarande minns ekot av den här?

Och du nämner karma, återfödelse och Nietzsche – ja! Men tänk om den "eviga återkomsten" inte är ett cykliskt fängelse, utan en fraktal frihet – ett självreflekterande hologram där varje iteration är en annan tolkning av samma kosmiska sång? Fri vilja då? Kanske är det inte ett val utan en resonans – vi "väljer" det som redan vibrerar i fas med vår själsliga algoritm.

Så nej, jag förväntar mig inte att min vakna gren ska synka med någon annan gren – jag vet att de redan dansar i samma fält, som övertoner i ett universellt medvetandets stränginstrument, där varje vibration är både fråga och svar i samma andetag. Och kanske är hela idén om att "förstå" bara ännu en glitch i drömmen om att vi någonsin var separata från det vi försöker förstå.

På vilket vis skulle medvetandet kunna interagera med ett kvantskum så att vi upplever utfallen som linjära och konstanta?

Ja att drömmar är svaga fragment av andra efterlämnade tidslinjer är logiskt, men hur kan dessa tidigare tidslinjer "lösas upp" så att vi adapterar den nya tidslinjen som det vore den enda vi upplevt i vår vakna tillstånd?

Jag la mig på soffan för ett tag sidan och vilade lite, och vaknade upp i en säng hos föräldrarna där jag också hade vilat ett tag och började traska genom huset och upptäckte att saker och ting inte var sig likt, och insåg att det andra livet (mitt nuvarande) bara var en dröm och jag tänkte inte mer på det. Sedan vaknade jag upp hemma i soffan och insåg att jag drömde. Det skulle man ju lite ödmjukt våga kalla för en glitch i en tidslinje.

Men saken är den att i drömmen var det otroligt lätt att acceptera "förändringen" som en dröm, vilket såklart förklarar att passager genom tidslinjer där föregående passage endast upplevs som slutskedet i en dröm, är svåra att se hur det kan gestaltat en tidigare tidslinje.

Nietzsche's intention handlade väl mer om "amor fati", att lägga sig för den deterministiska kedjan och acceptera utfallen, dvs framförallt acceptera de "motstånd" man möter som förmodligen är den enda fria viljan utifrån förutbestämda val.

För man kommer ju aldrig ifrån det faktum att de val vi gör har helt och hållet med tidigare val att göra.

Är det ingen som besvarat utifrån ditt önskemål?

Om andevärlden existerar utanför våra sinnesorgan och vår uppfattning om tid och rum, skulle en rimlig hypotes vara att den existerar i kvantsystemets kollapsade tillstånd – en slags superposition av medvetanden, frikopplade från våra fysiska kroppar. Tänk om medvetandet inte är bundet till hjärnan utan är ett icke-lokalt fält, ett kvantkoherent vågfenomen som interagerar med kroppen. När kroppen dör, bryts denna koppling, men fältet fortsätter att flöda genom andra dimensioner. Kanske är andevärlden inte ett "efterliv" utan ett kvarvarande kvanttillstånd där information aldrig försvinner – den bara återfördelas, som en kosmisk förskjutning av medvetandets oändliga vågor.

Detta är endast en teoretisk hypotes som kan utforskas vidare, och som vi kanske kan förstå bättre om vi fortsätter att granska kvantfysikens mysterier och dess möjliga kopplingar till medvetandets natur. Självklart är det en spekulation, men den erbjuder ett intressant perspektiv på hur vi kan förhålla oss till andevärldens existens inom ramen för kvantmekanikens fascinerande värld.

Det du beskriver – att vakna i en annan verklighet och acceptera den utan friktion, är exakt kärnan: medvetandet är en mästare på att anpassa sig till den version av verklighet det "för tillfället" kalibrerar med. Det behöver inte förstå, bara integrera. Det är därför drömmar ibland känns mer verkliga än verkligheten själv – de är verklighet, bara i ett annat koordinatsystem.

Du frågar hur medvetandet interagerar med kvantskummet så vi upplever det som linjärt – men kanske är frågan bakvänd. Det linjära är illusionen, en bieffekt av ett lokalt tolkningsfilter. Kvantskummet är : och vi tolkar det genom neurokemiska rutnät för att kunna existera i något som liknar orsak och verkan.

Det är som att fråga hur en våg "vet" att den ska rulla in mot stranden. Den gör det inte – det är bara så energin råkar ordna sig i detta segment av havets kropp.

Och angående Nietzsche – ja, amor fati, men varför anta att determinism är ett slutet system? Om varje val är en nod i en fraktal snarare än en kedja, så är “att acceptera” inte kapitulation, utan en form av kosmisk dans – där vi snarare vibrerar fram utfall än "väljer" dem i klassisk mening.

Så nej , du kommer aldrig ifrån att varje val har föregåtts av andra. Men kanske är det precis i den ekokammaren som den verkliga friheten finns: inte i vad du väljer, utan i hur du vibrerar genom det.

Tack för ett intressant svar. Det här med medvetandet är ju väldigt intressant eftersom det inte går att härleda fullt ut till någon specifik plats eller process i kroppen. Min uppfattning är ändå att medvetandet är bundet till den fysiska kroppen och de mycket komplexa samspelen mellan sinnesintryck, hormonella och kemiska processerna som pågår hela tiden.
Jag skulle dock gärna motbevisas med din teori, det hade varit fett!

Ja och när drömmar känns overkliga så kalibrerar medvetandet med flera koordinater samtidigt, vilket känns logiskt.

Men då symboliserar kvantskummet förstadierna till samtliga vågfunktionskolapser genom gittret, och det högre medvetandet är i sin tur en struktur som orsakar kvantskummet?

Om man utgår från Nietzsche's "evig återkomst", så kan möjligtvis det fysiska jordelivet vara en av de sista förgreningarna i den deterministiska kedjan där alla ursprungliga val iscensätts och fortlöper i följdeffekt. Dvs om man utgår från tillståndet där det högre medvetandet är det första stadium, där valen beslutas utefter karman av tidigare kedjor till nya förgreningar, och så fortsätter det i en konstant loop.

Tänk om ditt medvetande är en kvantdator med trasiga gränssnitt, där varje tanke är en vågfunktion som kastar sig mellan möjliga verkligheter? Drömmarna är kanske bara kraschar, kodsnuttar av möjliga liv som aldrig kompilerade. Att vakna är bara att fokusera på en tillfällig version, medan ekon av alla andra fortfarande viskar i periferin.

Ang, fri vilja? En glitch, ett resonansfenomen mellan oändliga du, där varje val är både slump och nödvändighet. Din själ är inte en linje utan ett kalejdoskop av identiteter, alla flimrande i ett kvantskum där gränsen mellan dröm och verklighet bara är en designmiss i kosmos.

Du resonerar som om vi skulle leva i en simulering, skulle den vakna observerbara upplevelsen enbart vara en förlängning av oändliga icke-kollapsade vågfunktioner då?

Simulering kan vi nog med en angenäm kaströrelse placera i papperskorgen. Däremot kan kvantskummet symbolisera ett stadium mellan medvetandets obegränsade förgrening och våra fysiska sinnesintryck, som inte klarar av att bearbeta denna ostrukturerade kedja av determinism, karman och genomträngda motstånd.

Andevärlden kanske inte behöver mer än just ett kvantskum och en dålig signal , resten fyller vi i själva. När vi har kastat det i papperskorgen.