Citat:
Angående jämförelsen mellan pensionärer och unga arbetslösa med risken att utveckla psykiska problem tänker jag såhär (då utesluter jag redan sjuka och handikappade yngre/äldre):
Unga arbetslösa sitter i en helt annan sits. Arbetsmarknaden är inte lätt att ta sig in i för alla. Man kan t.ex. sakna utbildning, sakna egen bostad, ha bristfällig erfarenhet, inte ha många intressen utom att träffa kompisar eller helt enkelt sakna mål, driv och vetskap om meningsfull sysselsättning. Det är många aspekter som spelar in.
En del är curlade av föräldrar, bor hemma och har inte fått prova på att klara sig själva. Ofta vet/kan inte unga vad som krävs för att ta ett första steg till anställning: att själva söka arbete. Däribland finns t. ex. en oförmåga att skriva ihop ett cv eller svara på en annons. Har man sökt arbete men blivit nobbad har inte alla förmågan att söka igen. Har man då en penning i fickan (bidrag) och tiden på sin sida kan man nog sväva ut litet åt olika håll. Jag vet inte hur många unga arbetssökande som jag har hört säga "det är ingen idé att söka, det finns ju inga jobb" alt. "jag får inga jobb ändå". Då är det lätt att hamna i en svår spiral, särskilt ju längre tiden går. Väntan på att ens föräldrar eller samhället ska "fixa jobb" åt en är inte heller ovanligt. Krav på sig från föräldrarna som man inte kan leva upp till är också en bidragande faktor till att yngre känner sig deprimerade.
Det finns bra och meritvärdiga volontärsysslor för den som vill få jobberfarenhet, t.ex. inom Röda Korset, medan man behåller sin arbetslöshetspeng. Man hittar dessa volontärer på t.ex. sjukhus där de jobbar med information, visar patienter tillrätta, hämtar rullstolar etc. Dessa 'samariter' är alltid medelålders eller pensionärer; åtminstone de jag har sett (och det är många). Var är alla yngre?
Många både yngre och medelålders tycker tyvärr inte det är lönt att göra ett arbete som inte är välbetalt; då har man hellre sitt bidrag och gör vad man vill med sin tid. På gott och ont.
Unga arbetslösa sitter i en helt annan sits. Arbetsmarknaden är inte lätt att ta sig in i för alla. Man kan t.ex. sakna utbildning, sakna egen bostad, ha bristfällig erfarenhet, inte ha många intressen utom att träffa kompisar eller helt enkelt sakna mål, driv och vetskap om meningsfull sysselsättning. Det är många aspekter som spelar in.
En del är curlade av föräldrar, bor hemma och har inte fått prova på att klara sig själva. Ofta vet/kan inte unga vad som krävs för att ta ett första steg till anställning: att själva söka arbete. Däribland finns t. ex. en oförmåga att skriva ihop ett cv eller svara på en annons. Har man sökt arbete men blivit nobbad har inte alla förmågan att söka igen. Har man då en penning i fickan (bidrag) och tiden på sin sida kan man nog sväva ut litet åt olika håll. Jag vet inte hur många unga arbetssökande som jag har hört säga "det är ingen idé att söka, det finns ju inga jobb" alt. "jag får inga jobb ändå". Då är det lätt att hamna i en svår spiral, särskilt ju längre tiden går. Väntan på att ens föräldrar eller samhället ska "fixa jobb" åt en är inte heller ovanligt. Krav på sig från föräldrarna som man inte kan leva upp till är också en bidragande faktor till att yngre känner sig deprimerade.
Det finns bra och meritvärdiga volontärsysslor för den som vill få jobberfarenhet, t.ex. inom Röda Korset, medan man behåller sin arbetslöshetspeng. Man hittar dessa volontärer på t.ex. sjukhus där de jobbar med information, visar patienter tillrätta, hämtar rullstolar etc. Dessa 'samariter' är alltid medelålders eller pensionärer; åtminstone de jag har sett (och det är många). Var är alla yngre?
Många både yngre och medelålders tycker tyvärr inte det är lönt att göra ett arbete som inte är välbetalt; då har man hellre sitt bidrag och gör vad man vill med sin tid. På gott och ont.
Det är själsdödande att jobba på dessa jävla second hand butiker som röda korset bedriver tex Myrorna!!!!
