Citat:
Ursprungligen postat av
MomsPlusSkatt
Domen om det romska omhändertagandet är ju återigen förvisso mer specifikt än så, varför låtsas du som något annat?
Jag låtsas ingenting. Jag konstaterade att SVT betedde sig löjligt genom att argumentera för att dokumentärens påstående om att socialtjänsterna tar barn på lösa grunder var fel. Bara för att direkt efteråt beskriva ett fall där LVU-domen helt uppenbart beskriver ett barn som tagits på lösa grunder.
Zigenarfallet som också nämns i artikeln har jag inte berört med ett ord. Det är du som håller på och tjatar om det.
Citat:
Ursprungligen postat av
fluff995
Statistik? Svenska myndigheter omhändertar ca 3500 barn per år. Oklart för mig hur många av dessa som inte får träffa sina föräldrar alls pga omhändertagandet, men jag skulle gissa att detta är en försvinnande liten del.
Samtidigt beräknas 3700 barn i Sverige ha direkta kopplingar till gängkriminalitet. Så bara där har vi en diskrepans på ett par hundra barn som borde tas om hand omedelbums, men som inte blir omhändertagna. Och så X tusen barn som inte har direkta kopplingar till gängkriminalitet, men som far oerhört illa hos sina föräldrar. Om lösa grunder används för att omhänderta barn som behöver det är detta endast bra. Hellre en LVU med lösa grunder än en LVU som förhindrar omhändertagande.
Hade du läst statistiken så hade du vetat att svenska socialtjänster omhändertar ungefär 12000 barn om året. Den stora majoriteten från helsvenska förhållanden och på vad man skulle kunna kalla "lösa grunder" (inget våld, inget missbruk).
Att du tror att ett fler omhändertaganden är något bra visar bara att du inte läst
Bo Vinnerljungs forskning. Gör det så kommer du ändra uppfattning.
Citat:
Offentliga källor? Al Jazeera då, eller?
Den enda "offentliga källa", vad det nu är, som spelar någon som helst roll skulle så fall vara siffror på hur många tvångsomhändertaganden som upphävs i pga att man kommit fram till att omhändertagandet skett på felaktig grund. Har du sådana siffror?
Det beror på hur man räknar. De allra flesta omhändertaganden upphör förr eller senare. Det är bara en liten minoritet av alla omhändertagna barn som fyller arton inom systemet. Men det säger ju inte så mycket om förhållandena vid tiden för barnets omhändertagande. Den bästa proxyn för det är förvaltningsrättsdomarna. När socialtjänsten omhändertar ett barn måste en förvaltningsrätt godkänna omhändertagandet inom några månader. Ungefär 10% av omhändertagandena underkänns. Men socialtjänsterna hävdar givetvis att förhållandena förändrats under de månaderna och att de agerade helt rätt i ögonblicket när de gjorde omhändertagandet. Och omvänt kan man hävda att den svenska LVU-lagstiftningen är så oerhört slapp att i princip vilket barn som helst kan bli omhändertaget om socialtjänsten bara bestämmer sig för det, så att förvaltningsrätterna godkänner de flesta omhändertaganden betyder inte så mycket.
