Citat:
Ursprungligen postat av
XtraX
Trist att han blev nåt odödligt väsen, för i ettan var han väl mänsklig. Hoppas verkligen han dör i den fjärde (och förhoppningsvis sista filmen)
Clownen Art är nog odödlig inom de närmaste 100 åren.
Med sin rätt att döda är Art den enda värdiga efterträdaren till James Bond,
som ju faktiskt dog på riktigt i sin senaste film.
Terrifier-filmerna är så att säga frukten av det frö som såddes i Bond-filmerna.
Det spektakulära dödliga våldet har nu fått en renodling och fokusering på
kärnverksamheten som inte ens vilda samer i urskogen kommer i närheten av.
Jag menar, Art är ju inte heller svensk utan jude som någon gissat sig till att han är.
Den judiska rollfiguren bekräftas då den av näsan att döma
judiske clownen i Terrifier III dödar alla barnen i en enda stor jädra smäll.
Onekligen en milstolpe i filmhistorien att för första gången i filmens värld
massmörda oskyldiga barn.
Jag har som kvinnohatare tidigare haft förmånen att få bevittna hur vår hjälte med en aldrig tidigare skådad grymhet haft ihjäl en massa oskyldiga kvinnor.
Det hela har utspelat sig i form
av tortyr, där åsynen av kvinnornas vanmäktiga dödskamp inspirerat mig att högljutt utropa
religiösa fraser (onämnbara) som aldrig annars skulle falla mig på läppen.
Lite som arabernas "ALLAHU AKBAR !!!!!!" när de skär av huvuden med slöa knivar fast i kristen tappning.
Inför Terrifier 4 så hoppas jag på lika detaljerade tortyrscener i samband med barnamördandet
som kvinnomördandets redan etablerade tradition i filmerna.
Vill även påminna om att kaskader av blod, katarakt av inälvor,, och inte minst offrens
intensiva konvulsioner i livets slutskede inte markerar någon övre gräns för filmgenrens
kapacitet.
Min tolkning av Bondfilmerna har alltid varit en gränslöshet i att inte ens det bästa är gott nog.
Men fokuseringen på våld har varit något återhållen, och "rätten att döda" har inte utnyttjats
till fullo.
Någon borde "starta en tråd" med en diskussion om hur den judiske clownen Art i sin tur,
som James Bonds efterträdare, ännu bättre kan utnyttja den självklara
mänskliga rättigheten att döda.
Många går igång på kräk och epilepsi, vågar jag påstå, även om jag är den allra första att komma ut garderoben beträffande denna böjelse.
Kannibalism och skitätning är elementärt i skräckfilmer också.
Men den sjukliga fantasin är gränslös, och jag tänker lavemang av kräkningar
blandat med diarre som skits ut rakt i munnen på en stackars oskyldig 5-årig flicka
som tvingas svälja hela skiten.
Har även fantiserat med anknytning till Arts redan befintliga modus operandi att slå
in en massa spikar i en levande människas huvud.
Spikar genom skallbenet rakt in i själva hjärnan för att sålunda administrera lobotomering.
Ett terapeutiskt bemötande vars uppfinnande belönades med Nobelpriset.
I Sverige anses även elektrisk ström med hög spänning som leds genom hjärnan
vara det som mest befrämjar "psykisk hälsa", varför lobotomeringen genom spikar i
huvudet måste kompletteras med El-sladdar anslutna med krokodilklämmor till spikarna.
Drivspänningen från hushållsströmmen i vägguttaget. Inga batterier behövs, så miljövänligt
dessutom.
Enligt medicinsk expertis är det inte strömmen i sig som är botemedlet, utan det intensiva
epileptiska anfall som utlöses av elshocken i hjärnan.
Att se clownen Art i rollen av läkare skulle bli en tittarsucce.
Ännu hellre i rollen som barnmorska där han i barnaföderskans åsyn helt sonika
käkar upp det nyfödda barnet direkt.
Sliter isär den lilla 3-kilos kroppen med bara händerna som om det var en grillad kyckling,
och glufsar girigt i sig de små lemmarna, medan huvudet sugs ut via sugrör genom ögat.
Kanske något för Terrifier 5, men att slå spikarna i huvet och göra kaos är minimum
för Terrifier 4.
Jag satt i valet och kvalet om jag skulle fördöma den dåliga kritiken av Terrifier-filmerna
eller istället se publikens dåliga mående som en vital del av föreställningen.
Eller konstverket snarare.
God konst är ju per definition hatad.
Jag menar "Art" heter ju inte Art för ingenting.
Provokation är nyckelordet för god konst oavsett i vilken form.
Det måste finnas en interaktiv relation mellan konsten och publiken.
En gång för länge sedan var jag på bio och såg någon skitfilm av Pasolini eller Arrabal,
minns inte vilken, för det var minst 50 år sedan.
Satt på balkongplats, käkade två påsar med Cloettas gelehjärtan och trodde
jag var ensam på biografen.
Plötsligt hördes från mörkret i salongen nedanför ljudet av någon som kräktes.
Ett läte som ej gick att ta miste på, som överröstade ljuden från filmen och som blev
höjdpunkten inte bara i den filmen utan i alla filmer.
Monty Phyton har en scen med någon som spyr på restaurang, men att kräkas
på bio tar priset.
Jag har bara Terrifierfilmer på mobilen, men kan ju gå runt på bussen och visa
skärmen för passagerarna i kräkframkallande syfte.
