Helt kört fast i livet, panik

Kör budbil.
Ingen att irritera dig på, du är ute och kör och sitter inte på kontor.

40 år, jobbat inom vården i 10 år. Har kommit till vägs ände. På två månader har jag varit på 4 intervjuer, jobbat på 3 avdelningar där jag har stuckit efter en dag för att jag inte har trivts. Jag har hela tiden haft en förhoppning om att jag skall känna mig motiverad om jag kommer till rätt avdelning men allt är skit överallt.
Jag har sökt andra jobb inom andra branscher men får inte till någon intervju. Har till och med sökt jobb på hotell i Svalbard men trots att man har räddat livet på människor med hjärtinfarkt, lungödem och lungproppar så kan man inte få ett jobb på grund av att man inte har erfarenhet inom branschen. Vilket skämt. Vem som helst kan stå bakom en disk, hälsa människor välkomna och checka in/ut folk. Klart man hellre anställer en 18 åring så att de kan ge så låg lön som möjligt.

Mina referenser har tröttnat på mig och på senare år har jag tappat 3 st. Nu har jag endast en kvar och även denna börjar tröttna på mig.... Samtidigt går jag på A-kassa och har panik när jag sitter hemma på dagarna för jag är van att jobba. Jag vet inte vad jag ska göra... har en inre panik.

Om 2 veckor ska jag till Riga och jobba på kundtjänst för Klarna. Jag är 99% säker på att jag kommer att dra därifrån efter en dag. Jag går mycket på magkänsla och ju äldre jag har blivit, desto mindre tålamod har jag. Trots att jag inte har börjat det jobbet ännu så håller jag på att räkna ut nästa steg ifall mina förutfattade meningar slår in om detta jobb. Sitta på ett kontor och ta emot samtal från arga kunder med låg lön känns inte motiverande. Tog jobbet mest för att byta miljö och flytta utomlands. Man måste prova sig fram.

Känns som om jag har svamlat mycket. Jag är arg för att jag inte kommer att orka jobba inom vården i resten av livet, som jag trodde från början. Eftersom att det är svårt att få jobb som 40 åring inom andra branscher, utan kontakter så känns det som om man är fast i vårdträsket.

Någon som känner igen sig? Tips? Ska man bara ta ett skitjobb inom vården och härda ut? Jag är en lugn och tillbakadragen person i verkligheten, men den här situationen gnager mig.

40 år, jobbat inom vården i 10 år. Har kommit till vägs ände. På två månader har jag varit på 4 intervjuer, jobbat på 3 avdelningar där jag har stuckit efter en dag för att jag inte har trivts. Jag har hela tiden haft en förhoppning om att jag skall känna mig motiverad om jag kommer till rätt avdelning men allt är skit överallt.
Jag har sökt andra jobb inom andra branscher men får inte till någon intervju. Har till och med sökt jobb på hotell i Svalbard men trots att man har räddat livet på människor med hjärtinfarkt, lungödem och lungproppar så kan man inte få ett jobb på grund av att man inte har erfarenhet inom branschen. Vilket skämt. Vem som helst kan stå bakom en disk, hälsa människor välkomna och checka in/ut folk. Klart man hellre anställer en 18 åring så att de kan ge så låg lön som möjligt.

Mina referenser har tröttnat på mig och på senare år har jag tappat 3 st. Nu har jag endast en kvar och även denna börjar tröttna på mig.... Samtidigt går jag på A-kassa och har panik när jag sitter hemma på dagarna för jag är van att jobba. Jag vet inte vad jag ska göra... har en inre panik.

Om 2 veckor ska jag till Riga och jobba på kundtjänst för Klarna. Jag är 99% säker på att jag kommer att dra därifrån efter en dag. Jag går mycket på magkänsla och ju äldre jag har blivit, desto mindre tålamod har jag. Trots att jag inte har börjat det jobbet ännu så håller jag på att räkna ut nästa steg ifall mina förutfattade meningar slår in om detta jobb. Sitta på ett kontor och ta emot samtal från arga kunder med låg lön känns inte motiverande. Tog jobbet mest för att byta miljö och flytta utomlands. Man måste prova sig fram.

Känns som om jag har svamlat mycket. Jag är arg för att jag inte kommer att orka jobba inom vården i resten av livet, som jag trodde från början. Eftersom att det är svårt att få jobb som 40 åring inom andra branscher, utan kontakter så känns det som om man är fast i vårdträsket.

Någon som känner igen sig? Tips? Ska man bara ta ett skitjobb inom vården och härda ut? Jag är en lugn och tillbakadragen person i verkligheten, men den här situationen gnager mig.

Text

Kör budbil.
Ingen att irritera dig på, du är ute och kör och sitter inte på kontor.

Du sticker alltså efter en dag och går på "din magkänsla".
Jag förstår varför du är arbetslös.
Du borde starta eget. Du inser du kanske själv vilken värdelös anställd du är och rycker upp dig.

Många känner osäkerhet och ångest första tiden på en ny arbetsplats.
Man är rookie, behöver lära sig nya rutiner, vilka är de informella ledarna, vilka är sköningarna som man vill hänga med, vilka ska man undvika, snicksnackarna, var är toaletterna, alla nya jävla konton och lösenord, vem ska man luncha med och alla nya saker man måste lära sig.

Ovanstående är så jobbigt för vissa att de hellre stannar kvar på ett kasst jobb där de känner till miljön, för de orkar inte psykiskt att börja på ett nytt ställe.

Men det fina i kråksången är att det tar normalt endast ett par veckor innan man börjar känna sig bekväm på nytt ställe. Om det nya inte består av alla samlade idioter i världen.

Så håll ut iaf 2 månader på Klarna.

TS verkar allmänt rotlös och antagligen deprimerad, (säker av just den anledningen.) Ingen partner? Inga barn att kämpa för? Finns hobby, eller trivsamt boende?

Känns som att TS bara vill bort, men man kan inte fly från sig själv.
Min tanke är att vårdyrket är brett. Det måste vara stor skillnad mellan att jobba på vårdupplysingen, äldreboende, intensiven eller som skolsköterska.. Känns inte landstinget rätt, prova kommunal eller privat anställning?

Gräv där du står. Det blir inte bättre med kundservicekneg i Riga. Där blir du mer rotlös. Jobba med dig själv istället.

Men herregud sluta lyssna på "magkänslan". Omedelbart. Jag bytte jobb nyligen och första dagarna var det ren panik inuti, det är ju den maximala otryggheten känslomässigt att vara ny på jobbet. Sen efter en vecka trivdes jag helt okej och nu trivs jag väldigt bra. Man kan självklart inte lyssna på panikkänslorna man har de första dagarna på ett nytt jobb. Framför allt om du är en lugn och tillbakadragen kanske introvert person så lär paniken vara extra stark. Och måla inte fan på väggen genom att tro från början att det kommer gå åt helvete, du övar ju bara hjärnan på att ta den vägen sen då.

Sticker från jobb efter en dag? Klart man vill vara referens åt en sådan.

Jag ångrar inte att jag har stuckit från arbetsplatser efter en dag. Det krävs kulor för att göra något sådant. Jag är inte 18 år och skall ut på min första arbetsplats. Jag har jobbat ett tag och sett en del och därmed vill jag inte spendera onödig tid på att vara på skitställen.

Vet inte hur dina ekonomiska förhållanden är/familjerelation men ett alternativ är att åka till något varmt billigt land utomlands och bo billigt i ett naturskönt område och bara finnas. Själv har jag ett nytt jobb sedan ett tag tillbaka där jag trivs hyfsat och gör nytta men funderar ibland bara skita i allt och bosätta mig i någon hydda där vågorna guppar och vinden blåser skönt, där jag styr över min tid själv och slipper förpliktelser.

Och vart står du nu? På ett bra ställe? Verkar ha gått bra att ha dina kulor.

Just nu är jag hemma och skall snart flytta till ett nytt land och ett nytt jobb. Sedan om det är rätt väg eller inte, återstår att se. Jag tänker inte offra min mentala hälsa genom att gå till ett arbete som jag inte vill gå till. Det är trots allt jag som skall utföra arbetsuppgifterna och inte någon annan. Om man tittar utifrån, så må det vara ett omoget beteende. Det var därför jag skapade tråden för att få tips. I framtiden kommer jag att vara mycket mer selektiv med arbetsplatser så att liknande situationer inte skall inträffa igen.