Varför är det så svårt att få nya vänskaper att växa i vuxen ålder?

Jag är relativt social. Ambivert liksom. Jag skulle tycka att det vore roligt att träffa nya vänner. Det är inget jag desperat går runt och söker, men vid vissa tillfällen när jag träffar en person som jag har väldigt trevligt med så brukar jag vilja försöka få till ett tillfälle att ses igen för att se om det kan utvecklas till vänskap.

Jag har märkt att samtliga av de potentiellt nya vännerna har något gemensamt som jag inte blir klok på; De är inte drivande i att få vänskapen att bli djupare. Det känns som att det bara är jag hela tiden. Missförstå mig inte. Jag är ingen jobbig jävel som klänger och tjatar på folk. Jag känner direkt om personen i fråga inte är intresserad och då släpper jag det direkt. Men av de som jag klickat med så är det nästan bara jag som driver konversationer och tar initiativ till umgänge. Dessa personer hänger gärna med på saker och vi har trevligt. Men upplevelsen av att det bara är jag som är drivande består fortfarande. Jag blir inte klok på det. Känner ni igen er i detta? Är inte folk intresserade av att få djupare vänskap med en ny person i vuxen ålder?

Svaret på den frågan kan givetvis vara att man inte har drivet till det eller tiden. Men eftersom vi har väldigt trevligt under umgänget så förstår jag inte varför de inte också fortsätter ta initiativ. Det blir till slut att jag avlägsnar mig eftersom jag vill ha drivkraft och vilja tillbaka.

I vuxen ålder är pundare & alkoholister socialaste individerna. Det behöver nödvändigtvis inte vara hardcore pundare eller alkoholister, det kan röra sig om individer som bara vill ha kul på helger.

Det är svårare när man blir äldre pga att man ofta har en fru eller man som man delar sin tid med och som vanligtvis prioriteras. Nya bekantskaper släpper man kanske inte in med en gång det får ta sin tid.

Låter som att de är nöjda med att umgås ungefär så ofta som ni gör nu, med de initiativ du tar. Människor kan uppskatta något men ändå vara för bekväma/bortskämda för att ta egna initiativ, speciellt när det inte verkar behövas.

Vänskap kan ta år att bygga upp. Sen är det inte bara vänskap i sig som är betydelsefull utan även perspektiven av den investerade tiden. Åren och minnena. De flesta står i sitt, lever på annorlunda vis såsom tex mer i världen eller angående värdsliga händelser.
Sen måste det till en stor portion av både ödmjukhet och tillit. Många människor krackelerar när man ser att de inte är genuina. Det finns personliga mål eller agendor som man inte vet om folk själva är medvetna om att de har.

Många unga människor är lite dumma i huvudet och umgås med all världens slödder när man blir äldre så blir man klokare och visare iaf majoriteten, man blir klokare och visare och ställer mycket högre krav på en vänskap.

Man orkar inte med någon jävel som tex "alltid kommer för sent... / alltid dricker för mycket alkohol / låg intelligens / Woke / Bög / Dålig hygien / en gammal äcklig bil eller ännu värre Busskort .. ....

Tidsbrist och statusjakt. Det lugnar ner sig runt 65-70.

Fattar precis vad du menar.
För mig är det exakt likadant. Om och om igen.
Nu senast lärde jag känna en snubbe som är lite yngre än mig, men inte så det märks egentligen. 40/30 år.
Han har hjälpt mig med grejer. Jag har hjälpt honom. Flera gånger. Han har lånat prylar. Varit här på fest. Vi har delvis gemensamma intressen. Har bra snack om allt och inget.
Ändå är det _bara_ jag som föreslår grejer.
Han bjuder aldrig över på en öl eller kaffe. Föreslår inga aktiviteter. Inget.
Vi har trevligt när vi väl hänger och jag uppfattar det som ömsesidigt.
Men den här handlingsförlamningen verkar vanlig bland många snubbar.
Vansinnigt tröttsamt.

För mig är det nog att den långa processen jag haft med mina gamla vänner gör att nya vänskaper förblir ytliga länge i jämförelse och då investerar jag inte i dem.

Jag har en handfull vänner som jag känt i snart fyrtio år, några av dem ännu längre. Vi jagar ihop, seglar ihop, umgås familjevis och grejen är att vi känner varandra så väl att man aldrig behöver fundera på vad man kan säga och inte. Det finns ingen risk att göra "fel". Jag har andra vänner som jag lärt känna senare och vi har väldigt kul ihop men det finns aldrig den där avslappnade tryggheten annat än inom mer begränsade fält. Så har man begränsat med tid, att vara social med en ny vän tar tid från att vara det med gamla vänner. Så det är helt enkelt en ganska stor tröskel att bygga upp en ny vänskap och jag är tveksam till om det är värt det. På de senaste femton åren har jag fått två nya vänner som jag ändå umgås med regelbundet privat och det hade aldrig slagit rot om vi inte också hade jobbat mycket bra ihop (forskarkollegor) och min fru också uppskattat dem och deras respektive. Men det är ändå inte så att vi hörs på telefon var eller varannan vecka bara för att snacka lite skit, som med mina gamla vänner.

Att prata med hemlösa mogna män i källare, förråd, trappor med mera ger vansinnigt mycket mer än att hänga med tex prinsen eller någon beige minister i kostym och fluga. En stekare på Stureplan kan man vara utan.
Dom sistnämnda skulle inte gett nått. Bara anpassa sig till skitsnacket som man redan hört på tv.

Märker inte alls det du påstår, jag har nu i vuxen ålder mycket lättare att få vänner och bekanta, felet ligger med stor sannolikhet hos dig.

Familj och jobb tar för mycket tid, jag har fått några nya vänner de sista åren men det är pga samma intressen men vi hörs av ofta fast vi inte ses mer än 1-2 ggr per vecka