Ju äldre jag blir, desto mer avig blir jag mot andra människor

Har märkt att ju äldre jag blir, desto skönare tycker jag att det är att avskärma mig från andra människor. Har märkt att jag börjar störa mig mer och mer på andra, och jag kommer ofta på mig själv med att gå och muttra "idiot" för mig själv. Inte så att jag tycker att jag är överlägsen alla andra - långt därifrån!! Jag har mina fel och brister, och kanske är jag den som någon annan stör sig på?

Känner ni igen er? Eller är jag bara en sur gammal gubbe som borde förvisas till bergen och leva som eremit?

Ta hand om er där ute.

Inte alls. Den moderna människan är emotionell, berättigad, tafatt och uppmärksamhetstörstande. Din reaktion är normal och sund i denna sjuka miljö.

Tycker gubbar brukar vara hövliga, utåt sett i alla fall. Kan bero på att jag är trevlig, utåt sett i alla fall.

Problemet är att jag bara är 37 år och redan känner så här....

fyrtioårskris närmar sig kanske?

Jag har varit så i många år nu, typ 40 år. Inte senil ännu men det dröjer nog inte många år då sjukdomarna kommer drösvis nu .

Helt normalt. Du har synat människan. Det är ett sundhetstecken.

Jag är äldre än du och har accepterat att de flesta är knäppa på sitt vis. Finns inte en käft som är "normal" om man kommer under skinnet på dem.

Men det kan vara sköna människor för det, om man inte hakar upp sig på allt hela tiden.

Jag har t.ex. en kollega som kommenterar mina skor hela tiden. Så mycket att man kan ana att där finns ett särskilt intresse. Blir jag kränkt av det? Nej, jag fortsätter ha vilka klackar jag vill, och ger det honom lite pirr i brallan så grattis.

Livet är för kort för att inte uppskatta sin omgivning, som döda kan vi inte uppskatta någonting alls längre.

Människan är en vidrig varelse har träffat väldigt få genuint bra människor under mina 50 år.

Håller med TS. Ju äldre jag blir desto mer uppskattar jag mitt eget sällskap. Har nog aldrig träffat en "normal" människa. När man lär känna människor så har de alla sina issues. De flesta är dessutom platta, ointressanta och allmänt trista.
Jag är har absolut inga problem att umgås, men får inte ut mycket av det.
Tur det finns hundar.

Är beredd att hålla med dig; djur (speciellt hundar) dömer dig inte. Människor dömer, men inte våra fyrbenta vänner. Inte för att jag planerar att ersätta mänsklig kontakt med en hund eller katt, men ibland har tanken varit väldigt lockande måste jag säga.

Nej förtusan, klart man behöver umgås med människor, men då får det vara ett fåtal som ger och inte tar energi. Sådana är det bara att klippa med, livet är för kort för energitjuvar.