Besviken på sambo

En väldigt komprimerad sammanfattning : Jag och min sambo har varit tillsammans i 8 år och vi har hus och två små barn. Vi har väldigt kul ihop, skrattar mycket och är kärleksfulla mot varandra. Dock är det några grejer som skaver.

Hans mamma (som är katolik) har alltid varit en hemskt satmara som gjort sitt yttersta för att bli av med mig. Jag har fått höra spydiga kommentarer om hur vårat förhållande inte kommer att hålla och att min sambo inte har några intentioner på att gifta sig med mig etc. Hon har även förolämpat mig vid flera tillfällen och kommenterat mitt utseende/vikt /kläder jag har på mig osv. Aldrig någonsin har han stått upp för mig/oss när hans mamma har spytt ur sig dessa elakheter och jag har alltid fått sätta ner foten själv utan hans stöd. Jag ser rätt bra ut, är slank och klär mig rätt fint så kanske har han tyckt att det "inte behövts" men hans mamma har gjort det för att uppenbarligen såra mig. Hans strategi har istället alltid varit att ignorera sin mor när hon beter sig illa men jag kan inte hjälpa att känna mig sviken.

Utöver att hans mamma varit väldigt elak mot mig så har han även en yngre syster som jag blivit mycket jämförd med vilket har satt sina spår. Hans syster är en typisk "yngsta barnet" syskon och är bortskämd, omogen och självcentrerad. Det spelar ingen roll vad hon gör/hur hon beter sig, hon hyllas av hela familjen för allt och kan aldrig göra något fel.

Ett stående skämt från min sambos mamma och även hans bror (!!) har varit att lillsyrran minsann kommer hinna före oss till altaret. Häromdagen så gick deras hånskämt i uppfyllelse då hennes pojkvän som hon inte ens varit tillsammans med i två år har friat. Det var ett storslaget frieri med utlandsresa, luftballong och hela faderullan. Jättekul för dom såklart men jag kunde inte låta bli att vara bitter eftersom jag länge velat gifta mig och ha ett mindre bröllop men min sambo har nu uttryckt att han helst bara vill "signera papperna". Han är inte ens intresserad av att kompromissa verkar det som och hans värsta samtalsämne är giftermål - förutom om det är någon annans, som nu i detta fall hans syster. Han är sååå taggad på deras bröllop och tycker det ska bli så trevligt. Detta frieri skedde även på hennes 30 årsdag vilket leder mig till ett annat problem... Samma år jag fyllde 30 så fyllde hans syrra 28, han gav syrran en presentkort för spa och jag fick ingenting alls. Inte ens ett kort. Han sa att vi skulle åka iväg nånstans vid ett senare tillfälle men det har aldrig blivit av och de gångerna jag skämtsamt påmint honom så har det varit ett "ja juste" till svar och sedan glömts bort igen. Nu när hans syrra fyllde 30 i samband med frieriet så vill han återigen bjuda henne på en spa-dag tillsammans med sin fästman. Jag blev så j*vla arg och förolämpad.

Har jag rätt att vara arg på honom eller borde jag bara släppa allt detta?!

Sluta vara en stiff jävel bara. Kvinnor...

Är din pojkvän svensk? Låter väldigt turkisk av sig i beteendet.

Ingen fara. Du hade förmodligen inte varit särskilt hjälpsam ändå! Tack ändå.

Nej långt ifrån. Han är irländsk.

Det jag blir fundersam över är varför du inte sagt något till din partner istället för att skriva på flashbask.
Ni ska nog inte vara med varann.

Förstod jag det rätt? Du fyllde 30 och fick inte ens ett kort?

Hör han till en familj av idel mongon?


Edit: Resande?

Sluta umgås med hans mamma och syster, när det är middag hos dem så har du ont i huvudet eller går ut med dina tjejvänner.

Sedan tar du ett ordentligt snack med din pojkvän att hädanefter står han ALLTID upp för din gentemot sin mamma om hon fäller en spydig kommentar och du svarar. Då backar han upp DIG Klarar han inte av detta så är han inget att ha, lämna!

Jag har pratat med honom om det men konversationen ledde inte någonvart. Han kunde inte riktigt förklara varför han totalt skitit i min 30årsdag men firat andra. Han har bett om ursäkt och år dåligt över det nu när han vet hur jag känner. Kan dock inte släppa ilskan ändå trots en ursäkt.

Fy vad respektlöst av honom. Jag hade också varit sur. Jag köper inte hela ”det är ju min familj”-grejen när det kommer till dessa typer av situationer, du och era gemensamma barn är hans familj nu. Ni ska vara prio ett.

Förövrigt tycker jag generellt att det är sjukt pinsamt och respektlöst när vuxna människor inte kan ta ett snack med sina föräldrar om de beter sig illa mot ”kärleken i deras liv”.

För att få en förändring måste du börja prata och inte bara lämna hintar. Förklara att du inte känner sig uppskattad, sedd eller stöttad. Säger du ingenting kommer den aphjärnan fortsätta ta dig för givet och bara utgå ifrån att det är ok att behandla dig på detta vis.

Om han fortsätter trots att du uttrycker dina känslor betyder det dessvärre att han inte bryr sig tillräckligt och då är det dags att börja tänka på andra alternativ här i livet. Alla människor förtjänar en andra chans att visa att de kan vara en bättre partner, men det finns gränser.

Känns som ni borde hänga mindre med släkten och skapa er ett eget liv?

Du har gett honom 2 barn och 8 år, och du får inte ens ett kort på din 30 årsdag?
Antigen är du en ängel eller helt jävla dum i huvudet/dörrmatta. Förlåt för jag är rak.

Jag var tillsammans med mitt ex 15 år, vi delade allt, jag var hans allt, och fick alltid presenter när man bör få presenter, ibland även utan orsak, blommor på morsdag, julklappar = det jg önskade mig. Vi delade allt, fast han var alltid mer generös. Dock har jag aldrig varit särskilt krävande eller materiell, och tjänade alltid nästan lika bra som honom.

Du behöver jobba och veta ditt värde. Det handlar inte om det materiella, eller presenter, det handlar om ditt värde och att han skall stå vid din sida först och främst.
Han behöver förstå att du och barnen är hans primära familj.

Jag är ledsen, men du får börja stå på dig eller bara lämna honom, han kommer ju inte ändra på sig.
Det är upp till dig, antigen har man en fin och jämställd relation eller så är man en dörrmatta.

Du väljer.