Det är svårt att ge en hel och rättvis bild av allting utan att skriva en bok, så undrar ni nåt får ni fråga.
Jag är egenföretagare sen 2015, och har fått slita rätt bra med mitt livsval. Har aldrig tyckt synd om mig själv, jag älskar det jag gör och friheten det ger, men det är fan inte att tälja guld som en del tror. Jag har lönespecar från 2017 där jag tog ut 5000 spänn i lön efter skatt. Det har varit tufft i långa perioder men stoltheten har alltid legat i att aldrig kursa bolaget. Och det har jag klarat, trots huslån, el- och vattenräkningar och försäkringar. Min inställning är att jag gör vad som helst och lever hur dåligt som helst, bara för att klara det jag bestämt mig för. Idag är vi 4 personer som lever på bolaget, så jag är ändå nöjd med hur det blivit.
Sen 2018 är jag gift med en 11 år yngre sydeuropé. Vi träffades i Sydeuropa och gifte oss för ungefär 6 år sen. Samsynen då var att vi skulle ha barn tillsammans, men det visade sig senare omöjligt. Jag hade också förväntningen att hon skulle lära sig språket lite snabbare eftersom hon flyttade hit tidigt (och eftersom jag trodde jag fattade hur hon funkade och folk från hennes land anses generellt kämpa), och förhoppningsvis få ett jobb relativt snart, men båda tog typ 4 år medan jag försörjde henne, ensam, trots att jag som sagt aldrig tjänat särskilt bra. Hon skulle också ta körkort, och fick CSN lån till det (15.000), men har förbrukat alla pengar och ändå failat varenda teoriprov. Såhär har det pågått.
2021 flyttade vi från mitt billiga hus jag hade när vi träffades till ett större hus, dels för att skapa "vårt eget" men också för att jag börjat tjäna lite bättre. Och med löftet om att hon skulle fixa jobb. Det hände som sagt inte förrän 2022. Första året var hon ganska lojal mot sin arbetsgivare, vilken jag anser tog en chans att anställa någon utan körkort eller tidigare meriter trots att det var ett krav egentligen. Det förtjänar en viss lojalitet, tycker jag. Men andra året började hon "vara sjuk" när hon "inte orkade" (dvs var för lat för att häva sig iväg till jobbet).
I september i år råkade hennes pappa ut för en olycka och vi åkte ner till deras hemland i panik för att hinna träffa honom innan han definitivt gick bort, och där nere är allting superbra. Gemensam sorg, semester, inga krav, vi kommer överens. Jag föreslog då att vi skulle försöka klara det tillsammans, oavsett vad.
Förra veckan var hon bortrest hela veckan för att klara upp papprena för arvet från sin far. Under tiden tog jag hand om hunden, vid sidan av sjukt mycket jobb och vår pågående köksrenovering som skapar mycket problem även om jag hyrt in snickare. Det är alltid nåt. Jag fick köra minst 07-22 varje dag, och det tog på krafterna. Jag har dessutom redan en gång gått in i den berömda väggen - inte mentalt men fysiskt - och vill inte hamna där igen.
Överenskommelsen förra veckan var därför att hon skulle kompensera genom att ta hand om hunden den här veckan, mest så jag fick jobba ikapp. Det började tummas på redan i onsdags då hon vägrade gå ut med hunden. Jag behöll fattningen, men vägrade göra det istället för henne och hänvisade till överenskommelsen. Det tjafsades en del om både det och disken och jag sa att jag kommer diska det jag förbrukar och lämna resten, och gjorde just det medan hon var ute.
För övrigt, varenda gång hon involveras så skapar det mer problem, det löser inget. Spelar ingen roll om det är köksrenovering eller annat, hon fattar inte standarder eller sedvanliga tillvägagångssätt, så det blir alltid att nån annan måste förklara för henne (för faaaan om jag skulle göra det, då är jag översittare).
Vidare så förbrukar jag typ 3 glas och 1 tallrik på en hel vecka när jag är själv medan vi har minst 1 diskmaskin varje dag annars. Hon överkonsumerar disk och kläder (tvätt) genom att använda ett plagg / ett glas en gång, sen ska det tvättas / diskas.
Torsdag var det dags igen. Det började med att vi satt i soffan, hon i mitt knä och jag strök hennes hår och gullade och vi började kolla på Skyfall (den gamla Bond-rullen). Givetvis kunde hon inte kolla på filmen utan glodde på sin mobil hela tiden. Standard. Efter en tredjedel av filmen skulle det pausas. Hon gick och diskade, allting inklusive min disk. Misstänker att hon gjorde det bara för att kunna hävda nästa del:
Hon frågade inte - hon talade om för mig att jag skulle gå ut med hunden. Jag frågade om vad som hände med överenskommelsen men fick bara till svar att jag skulle gå ut med hunden. Då tappade jag fattningen totalt och slog hål i väggen (singelgips, lätt att slå hål i). Hon kallade mig alkoholist för att jag druckit två öl. Jag tog (den oöppnade) ölburken och slog i väggen tills den sprutade, sen kastade jag den på golvet bredvid henne. Smädelserna fortsatte. Hon gick in och duschade.
När hon kom ut hade det gått 30 minuter (ja hon slösar även vatten). Jag hade lugnat ner mig och bestämt mig för att inte säga nåt, men hon kunde såklart inte hålla käften. TVn var för hög volym på. Hon frågade inte - hon tog fjärrkontrollen och sänkte volymen. Jag tog den ifrån henne och sa "du har ju inte ens lagt dig än!". Det blossade upp igen. Smädelser mest. Men hon började smäda på sitt eget språk, som att hon "har en upp på mig" vilket jag bara tar som ett tecken på orespekt. Jag skrek, hon gapade, yada-yada. Inget mer hände, inte för att jag inte ville, jag bad henne i princip klappa till mig så det var befogat att klappa tillbaka, men så blev det inte. Det slutade med att jag skickade en länk till en digital ansökan om äktenskapsskillnad, men den struntade hon givetvis i.
I mitt sätt att tänka har jag aldrig nånsin tidigare träffat en så lat person som hellre stretar och kämpar emot med näbbar och klor för att slippa göra saker. Det är komiskt, för hon spenderar mer energi på att kämpa emot än det skulle ta att faktiskt göra det. Och så det eviga försvarstalet. Hon har gjort si och så men jag har aldrig gjort nånting. Spelar ingen roll om jag dokumenterar med bilder. Hon har aldrig gjort fel, det är bara jag som är otillräcklig.
Har jag råkat ut för ett psyko eller har jag fel inställning här?
Jag är egenföretagare sen 2015, och har fått slita rätt bra med mitt livsval. Har aldrig tyckt synd om mig själv, jag älskar det jag gör och friheten det ger, men det är fan inte att tälja guld som en del tror. Jag har lönespecar från 2017 där jag tog ut 5000 spänn i lön efter skatt. Det har varit tufft i långa perioder men stoltheten har alltid legat i att aldrig kursa bolaget. Och det har jag klarat, trots huslån, el- och vattenräkningar och försäkringar. Min inställning är att jag gör vad som helst och lever hur dåligt som helst, bara för att klara det jag bestämt mig för. Idag är vi 4 personer som lever på bolaget, så jag är ändå nöjd med hur det blivit.
Sen 2018 är jag gift med en 11 år yngre sydeuropé. Vi träffades i Sydeuropa och gifte oss för ungefär 6 år sen. Samsynen då var att vi skulle ha barn tillsammans, men det visade sig senare omöjligt. Jag hade också förväntningen att hon skulle lära sig språket lite snabbare eftersom hon flyttade hit tidigt (och eftersom jag trodde jag fattade hur hon funkade och folk från hennes land anses generellt kämpa), och förhoppningsvis få ett jobb relativt snart, men båda tog typ 4 år medan jag försörjde henne, ensam, trots att jag som sagt aldrig tjänat särskilt bra. Hon skulle också ta körkort, och fick CSN lån till det (15.000), men har förbrukat alla pengar och ändå failat varenda teoriprov. Såhär har det pågått.
2021 flyttade vi från mitt billiga hus jag hade när vi träffades till ett större hus, dels för att skapa "vårt eget" men också för att jag börjat tjäna lite bättre. Och med löftet om att hon skulle fixa jobb. Det hände som sagt inte förrän 2022. Första året var hon ganska lojal mot sin arbetsgivare, vilken jag anser tog en chans att anställa någon utan körkort eller tidigare meriter trots att det var ett krav egentligen. Det förtjänar en viss lojalitet, tycker jag. Men andra året började hon "vara sjuk" när hon "inte orkade" (dvs var för lat för att häva sig iväg till jobbet).
I september i år råkade hennes pappa ut för en olycka och vi åkte ner till deras hemland i panik för att hinna träffa honom innan han definitivt gick bort, och där nere är allting superbra. Gemensam sorg, semester, inga krav, vi kommer överens. Jag föreslog då att vi skulle försöka klara det tillsammans, oavsett vad.
Förra veckan var hon bortrest hela veckan för att klara upp papprena för arvet från sin far. Under tiden tog jag hand om hunden, vid sidan av sjukt mycket jobb och vår pågående köksrenovering som skapar mycket problem även om jag hyrt in snickare. Det är alltid nåt. Jag fick köra minst 07-22 varje dag, och det tog på krafterna. Jag har dessutom redan en gång gått in i den berömda väggen - inte mentalt men fysiskt - och vill inte hamna där igen.
Överenskommelsen förra veckan var därför att hon skulle kompensera genom att ta hand om hunden den här veckan, mest så jag fick jobba ikapp. Det började tummas på redan i onsdags då hon vägrade gå ut med hunden. Jag behöll fattningen, men vägrade göra det istället för henne och hänvisade till överenskommelsen. Det tjafsades en del om både det och disken och jag sa att jag kommer diska det jag förbrukar och lämna resten, och gjorde just det medan hon var ute.
För övrigt, varenda gång hon involveras så skapar det mer problem, det löser inget. Spelar ingen roll om det är köksrenovering eller annat, hon fattar inte standarder eller sedvanliga tillvägagångssätt, så det blir alltid att nån annan måste förklara för henne (för faaaan om jag skulle göra det, då är jag översittare).
Vidare så förbrukar jag typ 3 glas och 1 tallrik på en hel vecka när jag är själv medan vi har minst 1 diskmaskin varje dag annars. Hon överkonsumerar disk och kläder (tvätt) genom att använda ett plagg / ett glas en gång, sen ska det tvättas / diskas.
Torsdag var det dags igen. Det började med att vi satt i soffan, hon i mitt knä och jag strök hennes hår och gullade och vi började kolla på Skyfall (den gamla Bond-rullen). Givetvis kunde hon inte kolla på filmen utan glodde på sin mobil hela tiden. Standard. Efter en tredjedel av filmen skulle det pausas. Hon gick och diskade, allting inklusive min disk. Misstänker att hon gjorde det bara för att kunna hävda nästa del:
Hon frågade inte - hon talade om för mig att jag skulle gå ut med hunden. Jag frågade om vad som hände med överenskommelsen men fick bara till svar att jag skulle gå ut med hunden. Då tappade jag fattningen totalt och slog hål i väggen (singelgips, lätt att slå hål i). Hon kallade mig alkoholist för att jag druckit två öl. Jag tog (den oöppnade) ölburken och slog i väggen tills den sprutade, sen kastade jag den på golvet bredvid henne. Smädelserna fortsatte. Hon gick in och duschade.
När hon kom ut hade det gått 30 minuter (ja hon slösar även vatten). Jag hade lugnat ner mig och bestämt mig för att inte säga nåt, men hon kunde såklart inte hålla käften. TVn var för hög volym på. Hon frågade inte - hon tog fjärrkontrollen och sänkte volymen. Jag tog den ifrån henne och sa "du har ju inte ens lagt dig än!". Det blossade upp igen. Smädelser mest. Men hon började smäda på sitt eget språk, som att hon "har en upp på mig" vilket jag bara tar som ett tecken på orespekt. Jag skrek, hon gapade, yada-yada. Inget mer hände, inte för att jag inte ville, jag bad henne i princip klappa till mig så det var befogat att klappa tillbaka, men så blev det inte. Det slutade med att jag skickade en länk till en digital ansökan om äktenskapsskillnad, men den struntade hon givetvis i.
I mitt sätt att tänka har jag aldrig nånsin tidigare träffat en så lat person som hellre stretar och kämpar emot med näbbar och klor för att slippa göra saker. Det är komiskt, för hon spenderar mer energi på att kämpa emot än det skulle ta att faktiskt göra det. Och så det eviga försvarstalet. Hon har gjort si och så men jag har aldrig gjort nånting. Spelar ingen roll om jag dokumenterar med bilder. Hon har aldrig gjort fel, det är bara jag som är otillräcklig.
Har jag råkat ut för ett psyko eller har jag fel inställning här?
