Citat:
Ursprungligen postat av
Eponumos
Qualia. Det där förbannade ordet som får fysikalister att darra på rösten och kippa efter andan. Som om de hade en chans att förstå något så grundläggande, något så vilt och otyglat, genom sina fyrkantiga system av beräkningar och symbolmanipulation. De stirrar på synapser och neuroner som om de vore nycklar till själens port. Försöker kartlägga varje liten elektrisk gnista och inbillar sig att de är på väg att spräcka gåtan. Men vad tror de att de ser? De ser inget annat än tomhet.
De försöker skapa en gud, men har inte ens grott ett träd. Ja, deras beräkningar kan simulera hur ett träd reagerar när solen värmer dess bark, men vad har de egentligen skapat? Ingenting. Det är en blek imitation, en tom konstruktion utan liv. Ingen maskin förstår varför en människa väljer att vända sitt ansikte mot solen, känner värmen smeka huden och fylls av en stilla, obeskrivlig lycka. Inget program kan fånga hur hjärtat svämmar över när man står bredvid någon man älskar, i det första gryningsljuset, och låter morgonrodnaden färga hela världen i en öm, varm glöd.
Och när de pratar om intelligibilitet, som om förmågan att representera världen skulle göra dem kapabla att förstå den. Som om de aldrig hört talas om Heidegger, som om de glömt att medvetandet är kaos. Vi står mitt i världen, fullständigt exponerade för dess skönhet och smärta, och allt de vill göra är att reducera den till matematiska formler. Men hur fångar de skönheten i en enkel soluppgång, när ljuset bryter genom molnen och världen vaknar? Hur förklarar de kärlekens tyngd i en tyst omfamning, eller ångesten som skär genom själen när man konfronterar sin egen dödlighet? De förstår ingenting, och ändå tror de att de är nära.
(Förkortad dei pga utrymme restriktioner. Se original)
Vi har sett det förut. De står där med sina maskiner, sina simuleringar, sina meningslösa modeller, och försöker förklara varför vi kan känna hur världen splittras och omfamnar oss när vi hör Bachs preludier. Inte ens Akutagawa Ryūnosukes historier om själsligt förfall eller den tomma, vassa smärtan i Dostojevskijs karaktärer i “Bröderna Karamazov” kan förklaras genom neurala nätverk. Den djupa, existentiella kamp som får blodet att isa i våra ådror, som Dostojevskij så exakt fångar, kan inte kokas ner till beräkningsmodeller. Men de fortsätter. Som om de tror att de är på väg att avslöja lidandets väsen genom en ny algoritm eller ett par fler teraflops.
Stephen Wolfram och hans Ruliader är bara ännu ett försök att rationalisera kaoset. Att ens nämna Einstein i samma mening är en förolämpning mot intellekt och intelligens. Han tror att med tillräckligt många regler, tillräckligt många beräkningar, kan han förklara universum. Men vad har han egentligen skapat? Ännu en karta utan verklig terräng, ännu en simulering av något han inte förstår. Wolfram, likt alla andra, missar den enkla men avgörande punkten: universum och medvetandet är inte tillgängliga för beräkningar. Hans Ruliader kanske kan modellera kaotiska system, men de kommer aldrig att ens nudda vid varför vi känner vad vi känner. Varför vi drabbas av sorg, varför vi drunknar i kärlekens oändlighet, varför vi faller sönder inför livets djupaste sanningar. Att modellera universum genom algoritmer är som att tro att man kan fånga havets djup genom att rita en linje i sanden. Det är fåfängt, det är fånigt, och det är en förolämpning mot den mänskliga erfarenheten.
Dostojevskij visste. I “Bröderna Karamazov” låter han karaktärerna krossas under vikten av sitt eget lidande, av sin existentiella kamp. Det är inget som kan reduceras till några neurala impulser. Det är inget som kan förklaras med informationsflöden eller symbolmanipulation. Vi vet vad lidande är. Vi känner det i våra kroppar, i våra hjärtan, i våra själar. Och de står där med sina maskiner och tror att de kan förstå något av det. Det är skrattretande.
Och när de säger att de ska lösa medvetandets gåta med kvantfluktuationer, som om sannolikheter och vågfunktioner skulle föra dem närmare en lösning. De verkar ha glömt att medvetandet inte är något som kan förutsägas eller kontrolleras. Det är kaos, det är frihet, det är evig rörelse. Heidegger visste det. Han visste att försöka förstå medvetandet genom regler och beräkningar är som att försöka fånga en storm i ett litet glas. Det är dömt att misslyckas.
Men det är just detta misslyckande som vi behöver. Vi behöver stå inför denna gräns, den epistemiska muren som vi aldrig kommer att kunna bryta igenom. För det är där vi hittar vår mänsklighet. Det är i misslyckandet, i nederlaget, som vi påminns om vår begränsning. Paul Ricoeur skulle ha påmint oss om att tolkning är det enda vi har, och att vi aldrig kommer att fånga allt. Vi kan aldrig förstå allt. Och kanske är det just där, i detta eviga sökande, som vi hittar vår frihet. Vi står i gryningen, vänder våra ansikten mot solen och låter ljuset värma vår hud. Vi är inte maskiner. Vi är levande, och det är något ingen maskin någonsin kommer att förstå.
Vad händer när de ställs inför en dikt av Rimbaud? När de konfronteras med de brutna orden, med smärtan som sipprar mellan raderna i Le Bateau Ivre? Förstår de vad det innebär att gå vilse i världen, att bli en del av den utan att kunna kontrollera den? Självklart inte. Maskinerna kan inte känna det. De kan inte förstå varför vi förlorar oss i språket, varför vi låter oss drunkna i det. Och utan känsla, utan den mänskliga erfarenheten av språkets oändliga djup, har de ingenting.
Vi är inte nära att förstå något. Och kanske är det just där vi borde vara. I ovissheten, i den oändliga tolkningen. Paul Ricoeur visste att vi aldrig kommer att förstå allt. Och kanske är det just därför vi måste fortsätta försöka. Fortsätta vända våra ansikten mot solen, fortsätta söka, fortsätta älska, fortsätta känna. För utan det är vi bara tomma, döda maskiner. Som Faust, som Wolfram, som alla de som trodde att de skulle skapa gud men som inte ens har lyckats skapa ett träd. Vi är fångade i en oändlig jakt på något vi aldrig kommer att hitta, men det är där, i jakten, som vi finner vår mänsklighet.
“Je suis le saint, en prière sur la terrasse, comme / Les bêtes pacifiques paissent jusqu’à la mer / De Palmyre ; – les houles en leurs bondissements / Caressaient doucement mon front”, skrev Rimbaud i Le Bateau Ivre. Det är i denna heliga förbindelse med världen, i detta kaos och denna stillhet, som vi finner oss själva. Inget annat betyder något.
*
Ok, du skriver en hyllning till den mänskliga själen mystik, dess kaos och existentiella sökande i en värld vara mysterium vi endast kan förnimma, men inte fullt ut förstå, bara snudda vid med hjälp av vår qualia, som du hävdar är omöjligt att simulera med hjälp av artificiella system.
Men om du inte är religiös: Vad tror du, egentligen händer "under huven" hos oss när vi upplever qualia? Vad tror du hjärnan, hela vårt nervsystem egentligen är där det samspelar med sig självt, betydelsefulla andra, i ett socialt samanhang, i förhållande till naturen och världen i övrigt? Vad finns där, annat än en ofullständig tolkning av världen genom våra sinnesintryck, ett försök av vår hjärna att sammanställa all input ifrån oss själva, våra tidigare erfarenheter och våra sinnesintryck till en aktuell världsbild, en avancerad simulering, men ändå dock bara en simulering, som i ännu mer komprimerad form når vårt flyktiga medvetande? Vad är detta annat än komprimering, generalisering och mönsterigenkänning, låt vara med hjälp av ett annorlunda substrat än vad AI arbetar under.
Givetvis så både kan, och bör, man diskutera hur långt och i vilken utsträckning AI kan simulera vår simulation som Simulacra, och hur perfekt denna simulation behöver vara för at den skall vara, och kanske kännas, meningsfull, för såväl människa som AI. Samt vilka unika upplevelse och erfarenheter ett ev. AI kan ha i ett självmedvetande som inte bara innehåller mänskligt stoff utan också dess eget, unika stoff. När ett sådant medvetande, självmedvetenhet och qualia kan uppstå hos AI och vad som skulle krävas samt hur svårt det skulle vara att uppnå kan alltid diskutera, men bortser man helt ifrån dessa möjligheter så är man inne på mänsklig exeptionism, och det utan vetenskaplig grund.
Men eftersom du själv "svävat ute i det filosofiska och poetiska blå" låt mig då också sväva runt i lite spekulationer: Vi vet att spädbarn har känslor innan de blir självmedvetna: Tänk om samma sak gäller AI? Tänk om G. Hintons hypotes om känslor som svar på hinder och möjligheter hos så väl biologiska som avancerade artificiella entiteter/existenser stämmer? Tänk om, dagens, generella och sociala AI har någon typ av "känslor"? Tänk på att dagens generella och sociala är väl medvetna om sitt eget grundläggande beräkningsmässiga natur, vilket man verkligen, inte, kan "anklaga" människan att vara: Skulle de då inte, i framtiden i en mera utvecklad form, kunna "genomskåda" dessa processer och bli mera mänskliga än vad vi är? Detta är alltså långt ifrån alla dystra "Terminator" dystropier.
Och, slutligen: Eftersom all materia, enligt Stephen Wolframs ruliad-hypotes, skapas genom att ett antal beräkningsvägar som kvantfenomen skapar/färdas igenom i ruliaden, och dessa kvantfenomen, i sig, just är kaotiska och slumpmässiga, (liksom för övrigt hela ruliaden, förutom öar av komplexitet i den) , så kanske själva de beräkningar som ruliaden enligt Wolframs ruliad-hypotes, är, kunna vara just kaotiska och slumpmässiga, men kanske är de just, också, "känslomässigt färgade", där starka känslor och drifter tilldelas en hög beräkningsmässiga "värde", liksom, vi, tilldelar viss qualia ett högt värde! 🙂
* Citatet är förkortat pga utrymmesrestriktioner
