Är det etiskt att rädda extremt för tidigt födda barn?

Att man kallar det foster i vissa veckor och barn i andra är ju bara semantik. Om man upprörs över det är det ju enkelt att bara ändra riktlinjerna så att foster är t.ex. <v 20.

Det känns lite som att vi har hamnat i en cirkeldiskussion. Du säger att det är oetiskt att rädda barn som ändå bara lider, jag säger att många barn kommer ha fina "normala" liv och att de handikappade barnen ändå kanske har en bättre livskvalitet jämfört med att vara död. Så med de argumenten kommer vi nog inte vidare.

Håller med om att det är knäppt att det skall vara upp till vilken läkare som råkar bemanna för dagen. Men håller inte med om det andra. Bara för att ett barn kan orsaka bekymmer för samhället och sina föräldrar innebär det inte att det inte har existensrätt.

Och gällande den läkare som försökte rädda det aborterade barnet (!) fick hon rätt senare, hon hade handlat etiskt.

Livskvalitet är subjektivt. Ser jag någon som är förlamad i samtliga lemmar ser det ut som dålig livskvalitet, men det är inte säkert att jag tycker detsamma om jag själv skulle bli förlamad.

Och hade man gjort som holländarna så hade dels Liv som var nästan normal, och den lille killen som var helt normal, varit döda båda två. Den mest handikappade de visade sprang runt och lekte med bilar och bollar, kramade sin mamma och slickade på chips. Är du helt säker på att han hellre hade velat vara död?

Regler och riktlinjer måste skrivas på gruppnivå, och på gruppnivå har de facto dessa barn ofantligt större risk för problem och sämre livskvalité. Därför är det på gruppnivå inte rätt att vara så pass "experimentella" som på Akademiska.

Jo, men alternativet är liv eller död. Om liv innebär ett liv där plågorna överväger livskvaliteten är det uppenbart att det inte är värt. Om liv innebär ett liv med handikapp, men ändå barnet är lyckligt, ja då är det för mig fullständigt uppenbart vad som är bäst.

Fast på gruppnivå så väger ju uppenbarligen inte alternativet "liv" upp, åtminstone inte så tidigt. Från vecka 24 - kanske, från vecka 26 (generellt) - absolut, men inte så här tidigt.
Jag menar, vecka 22 är ju bara dagar efter abortgränsen med Socialstyrelsen tillstånd. Det säger ju sig självt att otroligt få är så pass mycket livsdugligare bara dagar efter den dagen. Och ja, jag är helt för abort fram till vecka 21+6 i särskilda fall!

Jag tycker det är fel att ta upp abort i detta sammanhanget. Det är en helt annan fråga. Abort finns till för den havande kvinnan, intensivvård till prematura finns till för barnet.

På gruppnivå enligt studien jag hänvisade till tidigare, ca 50% dör även med intensivvård, men av de överlevande är majoriteten barn som är normala vid 2,5 år. Det är bättre outcomes än många cancerbehandlingar.

Tycker att det är en sund inställning att om föräldrarna vill och har fått all information om risker etc så kan det få styra vad man ska göra.

Men.. Att argumentera att vi vårdar dementa, gravt utvecklingsstörda etc tycker inte jag legitimerar frågan. I många av dessa fall finns det etiska frågetecken också.. patienter med noll kommunikativ förmåga, sängliggande, aspirationspneumonier, kontrakturer etc. In och ut från sjukhus.. vad är det för livskvalité? En ständig plåga..

Men jag skulle gärna se att man är mer frikostig med att ifrågasätta vad vi håller på med.. hjälper vi verkligen en människa genom att gå all in? Ständigt.. I min åsikt, nej.

Jag instämmer helt här. Alla tre punkterna. Och det är som sagt rimligt att föräldrarna får avgöra. Det är ju de som kommer dras med det hela sen.

När man skaffar barn bör man göra det med vetskapen om att barnet kan få skador. Det är min åsikt att en förälders plikt att ta hand om sina barn oavsett. Att inte rädda ett barn som kan överleva för att det kan bli jobbigt är inte etiskt, enligt mig.

Ja, jag håller inte med. Däremot tycker jag väl inte heller att det ska vara helt ok att ångra sig när barnet är fem år gammalt. Exakt var den gränsen ska gå vet jag dock inte.

Jag förstår att de flesta inte verkar tänka som jag och Uppsalagänget, men misstänker att ert tankesätt leder in i snåriga och ologiska etiska slutsatser.

För att ta några exempel, om barnet blir fullgånget, men råkar ut för syrebrist vid förlossning med risk för hjärnskador, skall det få vård då? Om ett fullgånget barn som genomgått en normalförlossning blir påkört på parkeringsplatsen utanför BB, har föräldrarna då rätt att skippa vård för det finns risk att barnet blir handikappat? Och om dessa skall få vård, varför skall vi neka de för tidigt födda?