Ni som valde att INTE klättra i karriärstegen, hur gick det?

Karriärskliv är inte nödvändigtvis lockande om du måste axla ett helt annat ansvar, hantera personal, ruttna bort på konferensanläggningar, ägna kvällar och helger åt administrativt skitgöra och ha konversationer med familjen som mest består av "hej" och "ha det så bra".

Kan väl förstå klättrande som innebär ökad stimulans och ekonomiska språng som förändrar tillvaron i grunden - man blir typ rik. Men för många handlar det här bara om att skifta en redan trist sysselsättning mot en tyngd av ytterligare meningslös skit för några korvöre mer. Men det är väl tur att de finns antar jag.

Var aldrig så mycket för att studera och som ung tänkte jag nog också mycket att jag är "för korkad" har väl egentligen inte haft någon vilja eller mål att göra karriär utan det kan räcka med att byta jobb eller få mer ansvarsområden på arbetet.

Så vart står jag idag. Arbetar inom omsorgen vilket jag gjort större delen av mitt liv och trivs någorlunda med det just nu. Har bitvis varit jävligt illa och andra tillfällen väldigt roligt och bra. Visst vill jag ibland testa annat, söker andra jobb och/eller kollar på jobb inom omsorgen där jag kan jobba vaken natt. Vill ha min fritid och inte behöva stressa med en massa annat enbart för att göra karriär. Går jag ut från porten till jobbet, är också arbetsdagen slut. De chefer jag har haft har ständigt flängt runt på möten, utbildningar, måste vara tillgängliga, rodda i en massa och ett himla jäktande. Kan ibland känna att det vore skönt att kunna jobba hemifrån men vet med mig att jag inte har disciplin nog att isf verkligen jobba hemifrån.

Är lite nyfiken på vilken bransch du jobbar i. Maskinist eller teknik?

Sedan ca 50-talet har man i väst pressat fram att alla ska stiga graderna och gå karriärsstegen oavsett egentlig ledarskapskompetens. Resultatet blev såklart förödande. Stor skillnad på chef och ledare. Arbetsmiljön tar otrolig skada med en dålig chef t ex. Har ni hört talas om The Peter Principle, Petersprincipen, om att man stiger i graderna mot sin inkompetens?

Dr. Laurence J. Peter explains The Peter Principle (1974)
https://www.youtube.com/watch?v=39wzku9KIEM

Jag känner igen mig - det var slappt och skönt...jag klarade mig ändå...fritid, sömn, kvällskurser. Hur mitt liv varit om jag satsat stenhårt på karriären vet jag inte - jag försökte bland annat som aktiesäljare via telefon men det gick inte. En kompis till mig var lite samma som jag, han hoppade av KTH för att bli kulturellt utbildad. Jag började intressera mig för naturen (som ekonom!). Jag hade tidvis en ganska lyxig barndom så jag kände inte så starkt konsumtionssug. Min tävlingslusta fick inte utlopp och det är nog den jobbigaste konsekvensen som jag måste bearbeta...därför att jag egentligen är ambitiösare än vad jag verkar.

Jag gillar frågan! Tror inte någon har emot att ha det gott ställt om det kommer lätt genom positiv särbehandling. Tyvärr är de högre positionerna ofta reserverade och I de flesta fall avancerar man bara begränsat genom hårt arbete och studier till max som specilist. Men ju högre lön och mindre fysiskt el kvantitativt arbete desto större ansvar, oförmedlade krav på diplomati och maktkompetens. Dessutom är man sårbar att falla djupt om det skar sig. Det är hur jag ser på högre poster från nedre delen av pyramiden.
Frihet under ansvar med rättvis lönesättning och ett privatliv slår karriär i mina ögon som verkar ensamt och låst. Du kan inte kamoflera utan är en synlig gestalt på din plats dömd att vara ständigt tillgänglig och observerad.

Har jobbat i 20 år på samma tjänst där jag sköter mig själv i stort sett i allt. Kan gott jobba i 20-30 år till på samma sätt, det gör mig inget. Jag trivs med mina arbetsuppgifter, jag är kunnig i det och jag tjänar pengar. Mycket mer än så kräver jag inte. Alternativet är gruppledare i nästa steg vilket skulle innebära stress, irritation och någon tusenlapp mer. Knappt iofs med tanke på att jag jobbar natt och förlorar isf mitt OB.

Jag har varit chef tidigare, det är väldigt påfrestande. Förutom ens egna arbete så ska man se till att de andra gör sitt jobb och vet vad de ska göra. Man ska dessutom hålla koll på precis allt. Det är inte värt det.

Mer ansvar är generellt mer huvudvärk och inget annat.
Jag är en lat jävel som gärna stannar på en trygg tjänst på golvet.

Jag har varit säkerhetschef inom statlig verksamhet, & även andra ansvarspositioner med personalansvar m.m. främst inom säkerhet.
Men jag vill vara längst fram i fronten & kriga, inte sitta på kontor & traggla med att ta fram instruktionsbeskrivningar & lösa vakanser.
Efter mycken tjat tog jag ett vikariat i vintras som chef, & det var nog sista gången.

Lön är inte allt, i nuläget jobbar jag inom bevakningsbranschen, men bara på de objekt jag vill, & på de pass jag vill ta.

Jag har endast haft 3 jobb, i mitt andra jobb ”klättrade” jag i position. Sen pga olika omständigheter behövde jag byta jobb. Då gick jag ner i titel och enklare arbetsuppgifter än jag hade tidigare. Samtidigt höjde jag min lön med ca 35%. Första åren tyckte jag det var för lugnt, sen kändes det perfekt då jag blev lite äldre och fortfarande u större stress, nu när jag inte har jättemånga år kvar t pensionen så ger det mig rysningar om jag skulle varit kvar på mitt förra jobb och orka med det. Jag är inte så brydd att inte gjort karriär. Har årslöner som nog aldrig kommer gå under 700t. Tillsammans med mycket frihet, möjlighet ta ledigt nästan jämnt, inte alltför mycket arbetsrelaterade möten och Mail känns det helt ok att inte gjort s k karriär. Har kunnat ha mycket tid med barn trots att jag aldrig jobbat hemifrån. Orkar med att engagera mig i annat som styrelser och extrajobb. En avgörande sak att jag alltid mått bra gå till jobbet är att jag saknar nästan helt känslan att bli avundsjuk på någon. I stället så har jag lärt mig med åren att ta till mig strategier som andra använt för att t ex göra jobbet bättre eller komma framåt på olika sätt. Samtidigt har jag väl sett hur illa det på sitt sätt gått i privatlivet för en del. Vissa jag vet om sedan yngre dagar och gjort större karriärer, har i princip ingen relation värt namnet med sina i dag vuxna barn..sorgligt. De satsade allt på karriären. Jag tror aldrig du på något sätt kan gottgöra att du valde att skaffa barn men valde bort dem i tid och engagemang för jobbet.

34 år i samma företag, inte ens gymnasie. Jag jobbar bara 22 veckor om året och är ledig må-sö alla de andra och tjänar ca 750.000.

Vilket snack... Om du har 50 anställda å 5 gör karriär som du kallar det så får ju 5 ta ett steg tillbaka.. Eller blir hela företaget chefer... ytterst få kan göra så kallat karriär.