Ångest inför att fylla jämnt, hur firade ni?

Om en månad fyller jag jämnt och jag har en sådan fruktansvärd ångest inför det. Livet blev inte alls som jag föreställt mig och även om jag inte är enbart olycklig så är just detta något som är riktigt jobbigt.
Jag har länge tänkt att jag skulle åka utomlands och fira stort, sökt semester för flera månader sedan. Men sen uppstod en massa ångest över livet och att vara lycklig så jag valde bl.a. att separera från min sambo för några veckor sedan. Så nu har jag ingen att åka med. Mina vänner har alla barn och partners och jag känner mig bara jobbig om jag ber om att bli firad. Vi har heller ingen direkt tradition av att fira varandra förutom ett telefonsamtal.

Jag har skjutit detta framför mig i hopp om att det ska klarna för mig, men icke. Så vad gör jag nu? Tar jag vara på min semester och åker utomlands helt själv? Jag är rädd att jag riskera att slösa bort pengar på att sitta ensam på ett hotellrum. Samt att ha en sådan brutal ångest över att sitta där ensam på min födelsedag. Eller ska jag bara stanna hemma och äta tårta med päronen? Känns som att jämna födelsedagar är en sådan hype som man bara måste fira med fest eller något annat storslaget. Någon som kan relatera, hur har ni hanterat det? Hur har ni firat "stora" födelsedagar?

Senaste gången jag fyllde jämt firade jag med mitt ex.
Natten slutade med att jag grät mig till sömns.
Så jag bestämde mig för att aldrig fira min födelsedag igen.

Klå den du!

Födelsedagar är överskattade. Är en helt vanlig dag i ditt liv, om någon borde firas så är det din mor. Men ändå, grattis.

Att fylla jämnt är inte något avgörande på något sätt. Har själv inte gjort något väsen kring mina jämna årsdagar. Brukar på sin höjd komma ett sms med texten "grattis" från någon familjemedlem.

Tycker att du ska ta din semester och komma bort från all din onödiga stress. Du behöver då inte heller bjuda in massa folk och ha en fest som du egentligen inte vill ha. Kan tänka lite mer på dig själv och få distans till ditt brustna förhållande, som måste haft fler orsaker än åldersnoja. Ta en semester som inte behöver vara fest-inriktad. Välj att åka och se något som du uppskattar, sport/musik/event/specifik stad, vad det nu än är.

Jag avskyr att bli uppmärksammad. Vill inte fira någonting när det kommer till mig själv.

Om du mår dåligt ska du istället för att lägga pengarna på en resa ta i dig själv och ditt liv. Det är där problemet sitter. Lägg dina resurser på att hitta dig själv. Strunta i födelsedagar och att fylla jämt. Det absolut sämsta du kan göra är att jämföra dig själv med andra därför att det alltid kommer att finnas de som ligger före dig och du kommer att fokusera mer på dessa än alla andra som ligger bakom dig. Mänsklig natur att göra så, därav ska man undvika att jämföra sig med andra såvida man inte kan nyttja det till något positivt.

// CC

fp

Med risk för att låta som en riktigt pissoptimist.
Jag vill förtydliga att jag på intet sätt har för avsikt att skrubba salt i sår TS.

Jag fattade ett beslut någon gång när jag var ung vuxen att jag vill bli firad för att jag då får en anledning att umgås med folk. Ju äldre jag blivit ju svårare har folk haft att komma loss så då har jag haft planerade fester som ett sätt att ge mina bekanta möjlighet att välja att umgås med mig.
Jag har vid något tillfälle även när jag fyllt ojämt hyrt lokal och bjudit till fest.
Inget märkvärdigt utan mer en kalssisk Svensson fest där det bjudits på något halvlätt tilltugg med korvkok fram mot småtimmarna. Musik, lite frågesport och kanske någon lek som jag låtit någon kompis hålla i.

Jag tror att det krävs att man vågar sticka ut hakan om man är i din situation och faktisk berätta för sin omvärld att man vill bli firad och ta kontroll över det själv.
Annars är folk nog fast i sina vanliga hjulspår.

Sen är det en annan sak om du faktiskt inte vill bli firad. Då hade jag ägnat dagen åt att åka bort, sova på ett favorithotell, ätat det jag vill, dricka det jag vill och göra det jag vill. Typ spabad, bastu, läsa en bok eller något annat avkopplande som är bara för mig.

Det är nog att komma iväg som jag egentligen vill, men jag är rädd för att ensamheten ska bli för verklig. Känner så starkt att jag måste göra något större för att räknas på något vis.

Jag vill nog gärna bli firad, men jag vill heller inte sjunka till vänner och familjs ambitionsnivå som är att komma förbi och dricka kaffe. Jag känner inte att jag har så stor vänskapskrets att det skulle kunna bli en fest.

När jag fyllde 20 så gjorde jag nån grej av det, fest plus utgång. Var jobbigt. Ogillar att stå i centrum (på ett sjukligt vis) så vet inte riktigt hur jag tänkde där (och då). När jag fyllde 30 så vill jag minnas att jag pep över till Prag allena och när 40 stundar sinom tid så kommer jag nog göra ännu mindre väsen av det hela än så.

Jag har förhoppningsvis landat lite på tio år men nu börjar jag oroa mig för det istället....

Det var en av fördelarna med Corona viruset man slapp bli uppvaktad i någon större omfattning och träffa odugligt folk.