Hur ska man tänka om situationer där man har många emot sig?

Har tidigare gjort nån liknande tråd om ämnet där jag berättat om min situation, men nu tänkte jag fråga er generellt om hur man ska fundera kring situationer där man hamnat "ute i kylan" - det kan nog nästan alla människor relatera till.

När jag är som mest deprimerad så får jag för mig att det bästa vore om jag bara erkände att de som ogillar mig per automatik har rätt, för att de är i majoritet (i den grupperingen). Ofta tänker jag så eftersom de ofta använde det som ett argument (titta, inte bara jag är emot dig nu, person X, person Y också. Något för dig att reflektera över!).

Men det är lite mer komplicerat än så. För att ta ett överdrivet exempel: Om man är i ett gäng med bara nynassar och man plötsligt börjar försvara en judisk person, så kommer man ju få sina "kamrater" emot sig och de anser att man tappat greppet, även fast det rimligtvis borde vara tvärtom.

Är det "narcissistiskt" att förkasta majoritetens makt, aka konsensus - eller ska man alltid ha det i åtanke? Vad tycker ni?

Jag har detta på skallen för jag blir fortfarande upprörd när jag tänker på ett bråk jag hade med en av mina ex-vänner. Hon ansåg att jag borde tänka över mitt liv mycket, och jag kontrade med att hon minsann hade en hel del negativa attribut också som hon borde se över. Då sade hon att hon inte har någonting alls att fundera över eller självrannsaka, eftersom att "alla är ju på min sida, det där är något som bara du behöver processa".

Hennes slutsats var alltså att om man har "folket" på sin sida så har man alltid rätt, och har inget skäl till självrannsakan eller självkritik. Jag tycker att det är fel sätt att tänka.

Bry dig inte.

Nej, de i majoritet har absolut inte rätt. Jag minns en situation i en chatt för länge sedan där jag råkade trampa en psykopat och narcissist på tårna, jag råkade trigga henne till där hon ville att jag skulle dö. Började hitta på historier där jag attackerat henne och hon var offret. Hon hade en sexuell kink, andra människors självmord. När hon fattade att jag fattat det, så ville hon förgöra mig. Lyckades vända sisådär 50 människor mot mig som tidigare verkat vettiga. Tur att virtuella högafflar inte kan döda. Med den lilla storyn vill jag berätta att majoriteten kan ha fel.

Den personen skulle säkert säga att det är du som "spelar offer" över att dessa människor nu är emot dig.

Med personen i min trådstart i fråga så är det ett begrepp som stör mig deluxe - jag avskyr nu ordet "offer" för att hon alltid använde det emot mig. Jag anser fortfarande att jag hade mycket legitim kritik mot henne, gånger då hon totalt förnedrade mig och fick bara svar "det är så roligt att se dig spela offer". Man kokar ju inombords... hon kanske hade rätt någon gång, men det är inte offermentalitet att säga ifrån ifall den andra personen gått över gränsen (vilket hon hade gjort mot mig på väldigt många sätt).

Men jag vill ju inte friskriva mig själv heller. Det finns ju ett skäl till att de här personerna vände sig emot mig, och det har med mina egna brister att göra. Det som får mig att koka är att de inte anser att de har några brister alls att fundera över (och tro mig, de har gjort så jävla mycket äckliga grejer att klockorna stannar) för att deras grupp är en enad front.

Intressant. Lust att länka chatten?

Det är ju ett maktknep att minimera skadan på den man utsätter genom att säga att han spelar offer för då betyder det att hon inte vållat skada. Samt att hon trycker till dig igen genom att säga att du är svag. Samtidigt som hon faktiskt erkänner sin makt och att hon gör fel. Ett riktigt vidro.

De gick i graven för ganska många år sedan som tur är.

Ok

Det var en märklig situation. Hon hade skickat saker vidare som jag sagt till henne att hålla hemligt, och när jag fick reda på att hon gjort det så blev hon först ångerfull, men efter några dagar när gruppens dynamik omformerats och där min status nu var klart lägst så ansåg hon att jag bara spelade offer och avfärdade i princip allt jag sade.

Jag förstår egentligen inte vad jag hade med dom att göra - jag passade aldrig riktigt in. Vi var olika på många sätt - jag är ganska konflikträdd, medan de var mer frispråkiga och tyckte att det var väldigt viktigt med att visa dominans och styrka.

Majoriteten har oftast rätt, men inte alltid. På sättet du skriver tycks du dock vara lite knepig så i det här specifika fallet lutar jag åt att majoriteten har rätt.

Tvivlar på att de faktiskt anser det. Tror snarare att de anser att de i jämförelse med dig inte har något att jobba på. Folk kan tröttna på att vara ödmjuka gentemot någon som de känner aldrig är det å sin sida.

Begränsat med information, så jag kan ha tokfel, men min bedömning så här långt är att det är du som är problemet.

Hur menar du "på sättet du skriver tycks du vara lite knepig"?


Jag kan säga att du har rätt i sak att jag har mycket att jobba på, och jag är nog ännu mer rörig som individ än personerna i fråga. Men det som gör att jag inte kan böja mig är att just denna person hade jag verkligen gjort allt för. Du nämner ödmjukhet - jag stöttade henne otroligt mycket och var extremt lojal, kan verkligen inte komma på något jag gjorde fel alls, och jag gjorde allt utan att förvänta mig något i utbyte - men hon kastade mig under bussen när det blev skarpt läge.

Jag har mycket som jag skäms för här i livet och jag är medveten om att jag ibland är den största delen av ett problem, men i den här specifika situationen så tänker jag inte backa.