Vad sägs om att motionera och göra världslig nytta i samma slag?
Med stor beundran imponeras jag över det frivilliga engagemanget i Missing people och SAR Sweden. För mig utan kompetens blir det sannolikt att hänga på Missing people i och med att Search And Rescue säger sig bara släppa in kompetenta personer, enligt hemsidan. Men som amatör bör jag vara lämplig för MSP som hela tiden tar in nya och har lokala klubbar.
Ni som gått skallgång:
Om det går att föra samtal på skallgång undrar jag:
Nu tar jag lite om min bakgrund: Har aldrig förmått vårda banden till både partners, polare och familj vilket gjort mig isolerad och ensam. Om jag väl tar mig utanför lägenheten kan sitta själv i parken tills solen ändrat färgen i mitt hår. Till ingen nytta. Ni vet hur det kan bli. Ensamhet, vår tids folksjukdom, är svårt att bryta, men det går med en ny hobby, sägs det. Jag ska ge mig i kast och försöka.
Under en jamboree vandrade jag delar av Kungsleden utan att bli andfådd, tack vare en lånad inhalatorsnorkel. Kuperad terräng är inte heller några svårigheter om inte branterna är allt för överdrivna. Lik är jag smårädd för men det beror mest på att jag aldrig sett ett live och inte är helt bekant med lukterna, men jag tror man med tiden blir avtrubbad som skallgångare.
Vad tror du om skallgång?
Med stor beundran imponeras jag över det frivilliga engagemanget i Missing people och SAR Sweden. För mig utan kompetens blir det sannolikt att hänga på Missing people i och med att Search And Rescue säger sig bara släppa in kompetenta personer, enligt hemsidan. Men som amatör bör jag vara lämplig för MSP som hela tiden tar in nya och har lokala klubbar.
Ni som gått skallgång:
- Hur socialt stimulerande är det?
- Går ni i klungor eller är det mellanrum som i en kedja? Hur stora mellanrum?
- Går det att föra samtal?
Om det går att föra samtal på skallgång undrar jag:
- Är stämningen stel och eller har ni ändå odlat en slags galghumor?
- Hur förs kontakten med de anhöriga?
- Har du fått vänner från ditt engagemang i missing peoples?
Nu tar jag lite om min bakgrund: Har aldrig förmått vårda banden till både partners, polare och familj vilket gjort mig isolerad och ensam. Om jag väl tar mig utanför lägenheten kan sitta själv i parken tills solen ändrat färgen i mitt hår. Till ingen nytta. Ni vet hur det kan bli. Ensamhet, vår tids folksjukdom, är svårt att bryta, men det går med en ny hobby, sägs det. Jag ska ge mig i kast och försöka.
Under en jamboree vandrade jag delar av Kungsleden utan att bli andfådd, tack vare en lånad inhalatorsnorkel. Kuperad terräng är inte heller några svårigheter om inte branterna är allt för överdrivna. Lik är jag smårädd för men det beror mest på att jag aldrig sett ett live och inte är helt bekant med lukterna, men jag tror man med tiden blir avtrubbad som skallgångare.
Vad tror du om skallgång?