Ursprungligen postat av
StoppKlossKlas
Hej!
Som rubriker lyder så har jag haft sömnproblem i 8års tid och nu har det kommit till en punkt där de påverkar mig så mycket att jag helt tappat gnistan till att leva. Jag är en vandrande zombie.
Vet inte exakt när det började.. Har ingen bakgrund med andra droger än alkohol och snus. Inte varit med om något trauma, fin barndom och uppväxt. Goda vänner, bra familj. Det enda jag egentligen kan härleda till är att jag för 10 år sen ”var på väg in i väggen”, var sjukskriven en månad och återgick sedan till jobbet. Men sen mådde jag bra i 2 år, tills de här insomningsbesvären började.
Nu har jag i nästan 1,5 år ätit stilnoct (zolpidem) för att det är det absolut enda som fungerar. (Inte varje natt!!). Prövat Theralen, receptfria melatonintabletter, imovane (tror jag de heter?), zopiklon, lergigan osv… men utan framgång. Theralen gav bara en extrem bakfylla x10 för mig.
Jag jobbar, jag har sedan 8 månader tillbaka väldigt frekvent gått till gym, samt vilodagar från gymmet varit ute och sprungit. Är småbarnsfarsa men aldrig somnat själv vid en nattning. Jag tar aldrig powernaps på dagarna.
Dricker inte kaffe efter kl 11.00, heller inte läsk/energidryck/PWO.
Försöker hålla rutiner med mat så gott det går (lunch, mellanmål, middag) det är frukosten som är väldigt olika från dag till dag.
Brukar gå och lägga mig mellan 21.30 -23.00, somnar aldrig innan 03.00. Ligger och vrider och vänder på mig, flippar på kudden och kan inte komma till ro, det går liksom inte. Ibland när jag ”tvingar” mig själv att ligga helt stilla så känns de som att kroppen somnar men jag är vaken i huvudet och det händer sjuka saker som bara en knarkare skulle tro på.
Gått till privata psykologer regelbundet och även VC, fått KBTbehandling för
Sömnbesvär (gjorde absolut noll i skillnad). Prövat skärmfritt timmarna innan, tända ljus, dricka te, läsa en tråkig bok, gå upp ur sängen för att inte ”förknippa sängen med annat än sömn” och allt vad det är. Utan framgång. Och då har jag inte prövat någon dag eller två, utan verkligen givit de en ärlig chans längre perioder.
De enda - absolut enda som hjälpt lite. Är att ha airpods med en tråkig dokumentär att somna till. Men de hjälper bara ibland.
Eller ja, en utekväll med alkohol hjälper också. Jag dricker inte ofta och vill inte bli torsk på det men gud vad man somnar lätt på fyllan!
Det här påverkar min livskvalité enormt, jag har börjat stå över allt jag tyckt varit kul i livet, orkar inte med sociala tillställningar längre, vill knappt visa mig ute för att de känns som ansiktet åldrats 10år mer än vad jag har åldrats. Påsarna under ögonen skäms jag extremt mycket över. Får dagligen höra ”vad trött du ser ut”.
Jobbet, barn och träning är dit jag lägger den lilla energi jag har men jag känner själv att kvaliten blir sämre och sämre på alla 3 fronter. Känner mig likgiltig, trött och tråkig som person, kan knappt känna glädje eller sorg till något. Var nyligen på begravning till en väldigt närstående släkting men inte en tår kunde jag fälla… Tankarna om att stå framför ett tåg börjar ta över dagarna mer och mer. Varje gång jag går och lägger mig vet jag att jag har 4-5 timmars kamp om att somna framför mig. Tappar mig själv mer och mer, varje dag.
Går ofta till en punkt där jag sätter mig upp, slår näven i kuddarna och tänker ”HUR JÄVLA SVÅRT SKA DE VARA ATT SOVA?!”, sen ser jag att det är 2-3 timmar kvar till jobb, ingen mening längre. Jag dygnar.
Samma visa, varje natt. Om jag inte trycker zolpidem. Ska jag verkligen behöva äta de, varje dag - resten av livet, för att… leva?
Äter de periodvis då jag alltid vill bevisa för mig själv att jag inte är beroende, och det är inte svårt att inte ta. Det är bara svårt att somna, som de har varit i 6 år innan jag fick de utskrivet första gången.
Hur fan ska man komma ur det här? Såhär kan det inte vara menat att livet ska vara.
