"Mikael Yvesand, född 1986 i Luleå. Uppväxt i bostadsområdet Björkskatan i Luleå. År 2022 debuterade han med romanen Häng City".
Ja, vad tycker ni om Häng City, ni som läst den? Själv har jag ett par tankar som jag behöver få ur mig.
Killen är uppenbart begåvad, det märks även när man sett intervjuer med honom. Därför är det en besvikelse att konstatera att han drabbas av formuleringssjuka i sin iver att blidka förlagen.
En sjuka som leder till att man får stanna upp och läsa om vissa meningar tre-fyra gånger. Och nej, det är inte jag som är efterbliven (eller?).
Att skriva bra är inte att formulera sig invecklat. Att skriva bra är inte att ha femton miljöbeskrivningar per sida där någonting är "som" någonting helt ovidkommande. Att skriva bra är när formuleringsbriljansen leder till flyt i läsningen.
På samma tema (ivern att bli utgiven): den fattiga parallella mordhistorien. Helt onödig. Började skumma tredje gången de kursiva delarna dök upp. Men det är den typen av skräp som måste med för att förlaget ska anse det hela vara litteratuuuuuuuuur.
Nu blev det hårt. Jag startade tråden för att jag ville ge beröm men känner samtidigt en frustration. Det är uppenbart att det är förlagets blöta näsa som förstört det som hade kunnat vara en roman värd högsta betyg. Jag kan återkomma till vad jag tycker är fantastiskt med boken.
Vad kul att du ska skriva om den! Gillar den lekfulla titeln och har velat läsa den men sniglar på med en annan uppväxtskildring, Jävla karlar av Andrev Walden. Börjar nästan bli komik hur många gånger jag nämnt den här på forumet nu. Men tillbaka till ditt ämne. Såg en intervju med Yvesand på Babel och blev intresserad efter det. Den är tillräckligt gammal för att du ska kunna avslöja handlingen.
Du får gärna bjuda på några citat du tycker är bra och mindre bra så man förstår vad du menar med omdömet att språket är överlastat.
"Mikael Yvesand, född 1986 i Luleå. Uppväxt i bostadsområdet Björkskatan i Luleå. År 2022 debuterade han med romanen Häng City".
Ja, vad tycker ni om Häng City, ni som läst den? Själv har jag ett par tankar som jag behöver få ur mig.
Killen är uppenbart begåvad, det märks även när man sett intervjuer med honom. Därför är det en besvikelse att konstatera att han drabbas av formuleringssjuka i sin iver att blidka förlagen.
En sjuka som leder till att man får stanna upp och läsa om vissa meningar tre-fyra gånger. Och nej, det är inte jag som är efterbliven (eller?).
Att skriva bra är inte att formulera sig invecklat. Att skriva bra är inte att ha femton miljöbeskrivningar per sida där någonting är "som" någonting helt ovidkommande. Att skriva bra är när formuleringsbriljansen leder till flyt i läsningen.
På samma tema (ivern att bli utgiven): den fattiga parallella mordhistorien. Helt onödig. Började skumma tredje gången de kursiva delarna dök upp. Men det är den typen av skräp som måste med för att förlaget ska anse det hela vara litteratuuuuuuuuur.
Nu blev det hårt. Jag startade tråden för att jag ville ge beröm men känner samtidigt en frustration. Det är uppenbart att det är förlagets blöta näsa som förstört det som hade kunnat vara en roman värd högsta betyg. Jag kan återkomma till vad jag tycker är fantastiskt med boken.
Hur tolkar ni slutet?
Finns på min Att läsa lista. Känner till miljön i Häng city.
Beträffande det som du förefaller ogilla. Pretentiösa högltterära formuleringar så tror jag du har fel. Tvärtom : Lektorer på förlag brukar vanligen fara fram med rödpennan över slikt. Ibland så det blir infantilt. En del deckarförfattare skriver som en fjortis pratar.
Ja, vad tycker ni om Häng City, ni som läst den? Själv har jag ett par tankar som jag behöver få ur mig.
Killen är uppenbart begåvad, det märks även när man sett intervjuer med honom. Därför är det en besvikelse att konstatera att han drabbas av formuleringssjuka i sin iver att blidka förlagen.
En sjuka som leder till att man får stanna upp och läsa om vissa meningar tre-fyra gånger. Och nej, det är inte jag som är efterbliven (eller?).
Att skriva bra är inte att formulera sig invecklat. Att skriva bra är inte att ha femton miljöbeskrivningar per sida där någonting är "som" någonting helt ovidkommande. Att skriva bra är när formuleringsbriljansen leder till flyt i läsningen.
På samma tema (ivern att bli utgiven): den fattiga parallella mordhistorien. Helt onödig. Började skumma tredje gången de kursiva delarna dök upp. Men det är den typen av skräp som måste med för att förlaget ska anse det hela vara litteratuuuuuuuuur.
Jag tycker han har en stundtals fantastisk formuleringsförmåga och jag känner inte igen mig i att den skulle bli invecklad och skymmande för det han vill berätta. I alla tre romaner har berättarjaget, som möjligen är delvis självbiografisk, en mycket aktiv fantasi. Därav broderiet med bland annat liknelser.
Vad jag uppskattar är observationsförmågan och vad jag gissar är en välfylld minnesbank från uppväxten. Igenkänningsfaktorn var mycket hög för mig i alla tre romaner. Han beskriver processerna kring internhumor (t.ex hur smek- eller öknamn tillkommer och det eviga ältandet av vuxnas formuleringar) precis som jag känner igen det. Allra bäst är det i Häng city, den är många gånger fantastiskt rolig.
Gällande brottshistorien i Häng city så störde den inte mig utan hade snarare effekten att förstärka det där Stand by me:iga draget där barnen lever frikopplat från de vuxnas värld. Pojkarna lallar omkring omedvetna vad som hänt och när de får reda på det skedda så är de lämnade helt åt sig själva att hantera det. Vilket de så klart inte är kapabla till, varpå det bara blir någon sorts konstaterande och en axelryckning. Även detta känner jag igen från min egen barndom där det var ganska vattentäta skott mellan de vuxnas och barnens världar vilket innebar att vi hade otäcka saker i vår närhet som ingen kom på tanken att konsultera vuxna om.
Min uppfattning medan jag läste, vilket jag sedan fått stöd för när jag läst om författaren, var att det här är sådant som skrivits mycket för det egna nöjets skull utan ambitioner att vara säljande eller generera kulturella poäng. För i förhandskalkylen borde han inte uppfylla någotdera. I slutänden blir det skrivarglädjen som gör läsupplevelsen njutbar.
Min fråga till auditoriet är huruvida ni upplever att de karaktärer som finns i de tre romanerna helt eller delvis är samma personer med olika ålder och namn? För mig är t.ex Davve och Danne och kanske Kalle lika varandra. Jocke och Bennus känns många gånger identiska.
__________________
Senast redigerad av Krokryggen Igår kl. 23:08.
