Hjälpa min lillebror, han upplever att han är svarta fåret

Hej,

Har ni tips på vad jag kan göra för att stötta min lillebror?

Jag och min storebror är runt 30, han är läkare och jag är ingenjör. Utåt sett är båda skurna svärmorsdrömmar som har sunda roliga äventyr, hobbys, partners, och har pluggat & arbetar flitigt.

Lillebror är 22 och är på de flesta sätt en bättre människa än oss men det syns inte utifrån och jag misstänker att det tär på honom. Tror inte han gick ut gymnasiet med fullständiga betyg, han har ett enkelt jobb han trivs sådär på och är ganska vilsen i vad han ska göra av livet. (Även jag kände mig vilsen när jag var 22 och spelade mest dator men det syntes inte utifrån eftersom jag i alla fall tragglade mig igenom en utbildning, en utbildning jag vantrivdes enormt på)

Föräldrarna skilde sig när jag var 18 och lillebror var 10, jag tror skilsmässan tog hårdare på honom än på oss äldre bröder. Både jag och lillebror värnar varmt om våra nära vänskapskretsar som vi har haft sedan grundskolan. Problemet är att hans krets har missbrukat droger ända sedan 15-16års åldern (mestadels weed, men möjligen även annat senaste åren). Nyligen ringde han mig på fyllan och ventilerade lite blandat, han berättade att han är trött på att alla hans vänner, både gamla och de nya som dyker upp ska vara "pundare". Han berättar att han själv slutat men att det finns överallt omkring honom och han vet inte vad han ska göra. Jag upplevde någonstans att han kände en rädsla för att bli ensam med. Han nämnde även att han är det svarta fåret bland oss bröder och tog upp massa exempel då han gjort våra föräldrar besvikna och fått dem att börja gråta.

Jag personligen tycker det är otroligt svårt att få nya riktigt nära vänner, jag är dålig på det och håller hårt i de gamla. Jag har inte heller något särskilt intresse av att lära känna nya. Lillebror fungerar troligen rätt likadant och jag förstår att det hade tagit emot något enormt för honom att släppa sitt gamla järngäng, och jag vet inte ens om det hade varit bättre för honom. Han säger även att han inte ser det som möjligt att vännerna kommer sluta med droger. De andra behöver knappt sluta eftersom många av dem har ärvt mycket pengar & kan puttas in i bra arbeten. Lillebror är sportig och har nyss tagit upp fotboll igen vilket är kul, hans vänner skulle aldrig röra en boll.

Jag och lillebror ses någon gång då och då, kör sport m.m. men inte särskilt ofta, jag hade gärna träffat honom mer men det blir inte av så mycket eftersom jag har mycket annat för mig. Jag vågar sällan gräva i tuffa ämnen när vi ses, typ mående eller planer i livet, för det känns som att han stänger sig då, det blir för jobbigt att prata om. Så kommit fram till att det är bäst att vi bara har kul ihop.

Lillebror är världens finaste kille som förtjänar allt gott. Han är också smart, men det tror han inte själv, han behöver mer självförtroende på den biten bara.

Finns det något jag kan göra? Hur tror ni han tänker?

Kanske försöka pusha honom till att plugga i en annan stad?
Två hinder där är dock, 1.gymnasiebetygen, och 2.att han äger en liten billig lägenhet i staden vi bor.

Kan man jobba med något kul långt bort?

Om storebror din är läkare borde han väl känna någon psykiatriker eller psykolog som skulle kunna hjälpa er bror snarare än att be ett semestertillfyllnat flashback om praktiska råd?
Om jag tolkar din ts rätt ligger problematiken snarare i honom, uppväxten och omständigheterna än i de rent praktiska att lösa?
Har jag fattat Hr. Ingenjören rätt?

Storebror som är läkare borde kunna hjälpa till mer tänker jag också. Men alltså två bröder kan hjälpas åt.

Förstår det blev jobbigt i tidiga tonåren och att han hade otur träffa kompisar som började med droger. Sådant där förstör lätt 10 år av ens liv innan man hinner blinka.

Mitt råd är att ni tillsammans har brainstorm om vad för yrke han ska sikta mot. Allt blir lättare när man har ett mål i livet. Sedan analysera alla stegen som krävs för att nå detta mål.

Tyvärr så är det just nu så att droger flödar ganska fritt överallt. Det spelar nästan ingen roll vart man är någonstans. Minsta lilla fest så erbjuds man droger i den åldern. Jättemånga som drogar ner sig helt enkelt för det är hipp.

Alla klarar inte det där med droger så bra. En del gör det, men många försämrar sina förutsättningar rejält och misslyckas med studier eller får problem med familj, jobb eller ekonomi.

Så att bli drogfri är ett måste, annars fortsätter det och 10 år till är poff borta.

Om han nu är så smart så låt han leka av sig, dvs, låt han se vad det är för "kompisar" han har. Nör insikten ör gjord kommer han säkert på en lösning.

En av de svåraste sakerna att lära sig är att sitta med obehaget av att inte kunna fixa någon annans problem. Du kan inte leva livet åt någon annan, ta tillbaka någons döda partner, ångra en cancerdiagnos eller stoppa deras skilsmässa. Det du kan göra är att sitta ner med dem och lyssna. Låt dem ösa ut sina känslor och se till att de känner sig validerade.

Tycker idén att ni bröder ihop tar ett snack om vad lillebror skulle vilja jobba med och vad det finns för möjligheter att nå dit låter vettig. Man ver ju inte alltid vad man vill som 22-åring och jag förstår att din lillebror är vilsen.

Jag vet av sur erfarenhet att som småsyskon är det jäkligt tufft att ha duktiga praktexemplar till storasyskon vars liv verkar ha gått på räls och själv klantar man till det gång på gång. Vi småsyskon har ju ofta till synes haft ett softare liv som barn, där vi inte haft samma krav på att vara duktiga som storasyskon haft, det har då gjort oss en otjänst eftersom vi inte kämpat på o blivit lika driftiga som storasyskon ofta är. Placering i syskonskaran kan verkligen spela en stor roll. Men det är rart ändå att ni bröder verkar bry er om honom! Visa gärna att ni tar honom på allvar, som småsyskon hatar man att bli predikad för vilken ålder man än har!

Kanske han behöver plugga några extra ämnen på komvux eller Yrkeshögskola
för att bli behörig till en utbilding som leder till roligare jobb? Förutom att ha en framtidsplan som kan ge framtidstro kan en ny utbildning också ge möjlighet till nya vänner ( som förhoppningsvis inte drogar!). Det är ju bra att han tycks ha insikten att droger bara medför ett skitliv och att han vill komma bort från de som håller på.

Har ni bra kontakt med era föräldrar kan ni ju gärna tala med dem att ni är bekymrade för lillebror och att han känner sig underlägsen er bröder och att han tror att han är en sådan besvikelse för föräldrarna. De kanske inte alls tänker så utan det är något han intalat sig själv?

Jag sa en gång till min mamma att det hade varit bäst att de inte skaffat fler barn efter mina praktexempar till storasyskon eftersom jag var ett sådant misslyckande och hon såg ut som om hon träffats av blixten-helchockad sa hon att hon aldrig någonsin tänkt så, vilket faktiskt gjorde att jag kände mig bättre. Din bror kanske behöver samma sorts bekräftelse från era föräldrar? Man behöver känna att man har en trygg o säker ” plats” i familjen för att ta avstamp i vuxenlivet.
Lycka till med lillbrorsan, du verkar vara en snäll och omtänksam storebror!

Folkhögskola, https://stensund.se/ är ett tips , har hört mycket gott om den ...