Fel eller rätt att mata (andra) djur?

Som ämnesraden/frågan antyder/lyder, så undrar jag hur du ser på detta med att mata (andra) djur, antingen direkt eller indirekt.

Vilka för- respektive nackdelar finns det?

En fördel är att kontakten mellan mataren och de, kanske tidigare skygga, djuren till synes blir tätare och närmare. De tenderar även att återkomma, efter varje ny utmatnings-procedur.
Spelar maten någon roll i sammanhanget, t.ex. kvaliteten?

En annan, möjlig, fördel är att djuren skulle riskera att dö utan hjälp utifrån. Eller klarar de sig, trots allt, på egen hand? Såsom de tidigare har gjort. Klarat sig, på olika sätt.

En nackdel är att de matade hamnar i en sorts beroendeställning till mataren.

Överväger fördelarna nackdelarna?
Vad tycker du?

Vad ska man svara på detta mer än att mitt generella råd är att inte beblanda sig med djur i onödan för att på så sätt inte skapa mer uppgifter eller känslor än vad man redan har.
Inget extra som kommer ut av det bara för att man matar djur annat än jobb som man själv försätter sig i. Lägg ner. Vad är meningen med att mata djur eller odla tex en avokadoplanta.

Jag har svårt att förstå människor som matar fiskmåsar och duvor.

En fördel är att det kan uppstå en tidigare obekant relation. Fast även det kan vändas till nackdel.
Hursomhelst så matas (andra) djur av många, tämligen ofta. Tänker nu på djurparker.

Har du aldrig provat?

Inte dom jag nämnde.

Men andra djur?

Djur i det vilda lever i allmänhet på yttersta marginalen. Matning kan hjälpa fåglar igenom vintern, exempelvis. Problemet är dock att den ökade tillgången till föda gör att fler individer överlever, populationen växer och antar den storlek som den nya födotillgången kan bära. Och fåglarna kommer återigen att befinna sig på yttersta marginalen.

Så, matning kan hjälpa en enskild individ vid enstaka tillfällen, men den kan aldrig på något beständigt vis lindra villkoren för en population.

Faktum är att matning som får fler fåglar i en population att överleva vintern minskar dess sammantagna välfärd. Vinterns villkor är förmodligen dimensionerande för många små stannfåglar. En betydande andel fryser och svälter ihjäl. Minskar man den genom matning torde konkurrensen och därmed umbäranden under det mer förlåtande och behagligare halvåret öka.

Så, nej, för den samlade djurvälfärdens skull bör man avstå från systematisk matning. Att skjuta av en del av en population är nog den största tjänsten man kan göra en sådan. Även om insatsen innebär blott tillfällig lindring.

Borde inte alla djur leva i det vilda, med marginaler?
Tamboskap är inga äkta djur. Eller?

Jag tror inte att naturtillståndet är särskilt trivsamt för de varelser som tvingas att uthärda det. Med logisk nödvändighet lever alla vilda populationer alltid på marginalen (det finns dock enskilda vuxna individer som kan leva ganska gott).

Tamboskap, varför skulle de inte vara äkta djur? Deras egenskaper är inte selekterade på riktigt samma vis som vilda släktingar, men det framstår inte som relevant. Tamboskap och grödor får betraktas som evolutionärt exceptionellt framgångsrika. I individantal utgör tamboskap en oerhört stor andel av massan landlevande däggdjur. De (och grödor) har lyckats med sin domesticering av människan och kan leva bekväma liv så länge förhållanden inte är usla.

Djur i naturtillstånd är en mycket angelägen, akut och praktiskt besvärlig moralisk fråga som är närmast helt förbisedd, även av djuretiskt engagerade. Den är värd en egen tråd.