En liten påse med vitt pulver som luktade trädgård - detta var början på dom fruktansvärda dygnen som jag hade framför mig.
Jag hade länge velat ta amfetamin. Detta sägs ju vara drogen som gör dig extremt produktiv och självsäker med ett behagligt välmående strösslat på toppen. Nackdelen är att man förblir vaken ett tag, något som jag säkert skulle kunna vänta ut.. Jag hade minst sagt höga förhoppningar på amfetamin.
Påsen låg på bordet i sin ensamhet den där sena sommarkvällen, lika ensam som jag var under det där långa, inaktiva lovet. Idag kanske inte blir en dag då jag bara sitter hemma och ruttnar? Det kanske istället blir en dag då jag sitter hemma och tar amfetamin. Det hade bara hunnit gå en halv dag från köp till intag innan "uttråkningen" bara gjorde mig tvungen att ta det. Det var den sorts uttråkning som gör fysiskt ont, alltså då man bara sitter och hoppas på att sina bortresta vänner åtminstone skriver något till en och då kroppen bara skriker efter stimulans.
Första dosen - Ungefär 50 mg amfetamin
Detta får bli dagen, tänkte jag. Mina darrande händer lyckades producera en väldigt barbarisk och klumpig liten lina. Det var väldigt spännande hela grejen och med en sedel snortar jag upp den ojämna massan fördelat för båda näsborrarna. Då detta var första gången jag snortade så åkte majoriteten av pulvret givetvis ner i halsen. Inte så illa som dom säger.
Ungefär 40 minuter efter -Ruset är knappt, men märkbart. Jag är lite mera fokuserad på allt nu, jag tänker "tydligare" och jag känner mig allmänt bara mera fräsch i sinnet. Jag behöver såklart mer för att nå upp dit jag vill... Denna tanke process upprepade sig dom följande få timmarna tills jag tillslut hade gått igenom ungefär 300 mg amfetamin både snortat och bombat, detta räknade jag ut med den extremt intelligenta metoden jag hade kommit på då - 70% av påsens innehåll var kvar som förövrigt var 1 g.
Ruset var som högst nu. Jag spelade spel och konverserade med folk på nätet, jag läste på om massa onödigt skit som då var bland det mest intressanta jag läst, men det bästa var ju att lyssna på musik. Varje gång det kom en del i en låt jag gillade fick jag kalla rysningar på varje nanometer hud jag ägde. Jag dansade för mig själv och mimade medans jag reflekterade om jag faktiskt blivit galen eller om detta är hur en mentalt frisk människa känner sig för livet?
Toppen av huvudet kittlade så skönt och varje gång jag rörde mig och kläderna smekte huden ryste jag. Detta är verkligen höjden av njutning. (NOTE hade jag vetat om tjackrunkning hade jag nog gjort det då, men sexuella tankar slog mig aldrig under ruset konstigt nog)
Nu gör jag däremot det oundvikliga misstaget som en människa som mår för bra på någon substans gör. Nu måste jag ha mer, den här känslan ska vara kvar så länge som möjligt. Jag började på kvällen men klockan var bara 2 på natten, det är sannerligen något med tjack som gör att tiden går så extremt snabbt men extremt långsamt också. Det kändes nämligen som om jag hade suttit och bombat och snortat i flera dygn. Detta kanske var foreshadowing till hur extremt sliten mitt psyke skulle komma att bli? Skriv gärna om ni känt samma "time distortion" på amfetamin, för denna effekt var helt oväntad.
In i dimman
Jag snortar och bombar mer. Mycket större doser nu, på 2 snort och 2 bomber är ungefär hälften av det som fanns i påsen borta. Alltså 350 mg på väldigt kort tid, staplat på de tidigare doserna jag hade i systemet. Nu väntade jag spänt på att få tillbaka ruset, och det fick jag också. Något fattades däremot. Nåväl jag har det skönt i någon halvtimme till. (Notera att följande händelselopp är en aning luddig i minnet) Jag läser runt lite skit på flashback, men märker att allt utanför mina ögons fokus rörde sig. Inläggen och kommentarerna av alla flashbackare såg ut att vrida på sig och smälte långsamt, ungefär som om all text var uppbyggd av små kryp som rörde sig. Profilbilderna i ögonvrån rörde sig också, men detta var mänskliga rörelser. Någon hade en snygg brud som profilbild och i ögonvrån började hon överdrivet tugga. Jag undersökte såklart också spänt om detta var någon med en gif som profilbild men när det visade sig att det inte var det efter ungefär 1 minuts stirrande på profilbilden började dom kombinerade synerna att oroa mig. Ganska mycket dessutom, jag är en sådan som är lite av en hypokondriker, fast för den mentala hälsan så när jag känner att något är fel med sinnet blir jag skapligt oroad.
Jag försöker desperat distrahera mig. Lyssnar på musik, spelar lite, har samtal med folk över nätet. Men vad jag än gjorde fanns alltid oron i bakhuvudet. Jag förnekade den, men den försvann helt enkelt inte. Efter ett tag då alla aktiviteter blivit allt för tråkiga sitter jag och fylls med negativa tankar. Det jag kommer ihåg mest att jag tänkte var hur extremt smutsig jag kände mig, sittandes tidigt på morgonen och drar tjack. Jag avskydde verkligen mig själv då och kontrastet som fanns mellan de två delarna av ruset kom som en chock. Men det gick inte att tänka, som sagt var jag så sjukt oroad. Jag fattade heller inte varför, vilket gjorde mig mer oroad.
Av nån anledning bestämmer jag för att läsa på lite om min favorit musiker, Ted Gärdestad. Det kändes okej men när jag gick in för att kolla på lite bilder på han ser jag något som jag aldrig kommer att glömma. En bild på Ted Gärdestad som smått ler förvandlas direkt i mina ögons fokus till en bild på Ted Gärdestad som ler onaturligt med tänderna synliga, nästan ondskefullt. Sekunden jag ser detta börjar jag hyperventilera och få panik. Jag omfamnas av något osynligt mörker ungefär. Jag blir snurrig av ångesten, och lägger mig ned i min säng. Nu har jag blivit galen på riktigt, tänker jag. Nu kommer den där latena schizofrenin jag fruktat i hela mitt vuxna liv. (Jag vet inte om jag har någon latent psykossjukdom, men detta var en stor rädsla jag hade då.)
Jag ligger i sängen och kollar upp i taket. Detta visade sig vara allt för läskigt då svarta prickar kom krypandes på det klarvita taket, skalbaggar och spindlar, tänkte jag. Dom kröp även upp från sidorna av sängen. Jag visste att detta var min hjärna som djävlades med mig, men det läskiga var ju att hjärnan ens gör något sådant. Jag blundar för att undvika synerna i taket men det var inte heller något jag föredrog för då kanske krypen tar mig när jag är oförberedd? Och hur skulle jag kunna veta om någon inkränktare tog sig in i huset? Mörket mina ögonlock gav mig var också fyllt med massa rörande små organismer. Jag måste ha ögonen öppna.
Jag sätter på mig ett par solglasögon. På detta sätt kan jag undvika den läskiga omgivningen men endå vara i den, tänkte jag.
Vad som skulle följa var ett och ett halvt dygn fullt med ångest, insekter och rädsla för det okända. Ljudet som min fläkt gav ut sa mitt namn, allt rörde sig och polisen skulle också förmodligen banka in dörren på knarkaren när som helst nu, tänkte jag. Det säger sig självt att jag bestämde för att inte ta något mer amfetamin. Detta var helvetet på jorden, men jag lyckades tillslut somna. Jag sov i 3 timmar. Nu hade oron släppt, men en extrem ångest inför livet och känslor av hopplöshet var kvar i flera dagar,
Ja som ni märker blev det luddigt i slutet men med tanke på hur min hjärna mådde då så är det nog inte så konstigt att inte kommer ihåg vissa saker. Som ett dåligt minne man bortträngt typ. Jag vet inte om man kan kalla detta för psykos, men jag kommer aldrig att ta tjack igen. Förutom den vidriga oron så känner man sig också så extremt äcklig på det också.
Säg gärna vad ni tycker om denna rapport, och insisiterar du på att ta amfetamin så är benzo eventuellt antipsykotiska ett MÅSTE.
Bilden på Ted som log: https://static.bonniernews.se/images/dc/fc/dcfce2376b504a6c8c619fee2adcaae4/original.jpg
Jag hade länge velat ta amfetamin. Detta sägs ju vara drogen som gör dig extremt produktiv och självsäker med ett behagligt välmående strösslat på toppen. Nackdelen är att man förblir vaken ett tag, något som jag säkert skulle kunna vänta ut.. Jag hade minst sagt höga förhoppningar på amfetamin.
Påsen låg på bordet i sin ensamhet den där sena sommarkvällen, lika ensam som jag var under det där långa, inaktiva lovet. Idag kanske inte blir en dag då jag bara sitter hemma och ruttnar? Det kanske istället blir en dag då jag sitter hemma och tar amfetamin. Det hade bara hunnit gå en halv dag från köp till intag innan "uttråkningen" bara gjorde mig tvungen att ta det. Det var den sorts uttråkning som gör fysiskt ont, alltså då man bara sitter och hoppas på att sina bortresta vänner åtminstone skriver något till en och då kroppen bara skriker efter stimulans.
Första dosen - Ungefär 50 mg amfetamin
Detta får bli dagen, tänkte jag. Mina darrande händer lyckades producera en väldigt barbarisk och klumpig liten lina. Det var väldigt spännande hela grejen och med en sedel snortar jag upp den ojämna massan fördelat för båda näsborrarna. Då detta var första gången jag snortade så åkte majoriteten av pulvret givetvis ner i halsen. Inte så illa som dom säger.
Ungefär 40 minuter efter -Ruset är knappt, men märkbart. Jag är lite mera fokuserad på allt nu, jag tänker "tydligare" och jag känner mig allmänt bara mera fräsch i sinnet. Jag behöver såklart mer för att nå upp dit jag vill... Denna tanke process upprepade sig dom följande få timmarna tills jag tillslut hade gått igenom ungefär 300 mg amfetamin både snortat och bombat, detta räknade jag ut med den extremt intelligenta metoden jag hade kommit på då - 70% av påsens innehåll var kvar som förövrigt var 1 g.
Ruset var som högst nu. Jag spelade spel och konverserade med folk på nätet, jag läste på om massa onödigt skit som då var bland det mest intressanta jag läst, men det bästa var ju att lyssna på musik. Varje gång det kom en del i en låt jag gillade fick jag kalla rysningar på varje nanometer hud jag ägde. Jag dansade för mig själv och mimade medans jag reflekterade om jag faktiskt blivit galen eller om detta är hur en mentalt frisk människa känner sig för livet?
Toppen av huvudet kittlade så skönt och varje gång jag rörde mig och kläderna smekte huden ryste jag. Detta är verkligen höjden av njutning. (NOTE hade jag vetat om tjackrunkning hade jag nog gjort det då, men sexuella tankar slog mig aldrig under ruset konstigt nog)
Nu gör jag däremot det oundvikliga misstaget som en människa som mår för bra på någon substans gör. Nu måste jag ha mer, den här känslan ska vara kvar så länge som möjligt. Jag började på kvällen men klockan var bara 2 på natten, det är sannerligen något med tjack som gör att tiden går så extremt snabbt men extremt långsamt också. Det kändes nämligen som om jag hade suttit och bombat och snortat i flera dygn. Detta kanske var foreshadowing till hur extremt sliten mitt psyke skulle komma att bli? Skriv gärna om ni känt samma "time distortion" på amfetamin, för denna effekt var helt oväntad.
In i dimman
Jag snortar och bombar mer. Mycket större doser nu, på 2 snort och 2 bomber är ungefär hälften av det som fanns i påsen borta. Alltså 350 mg på väldigt kort tid, staplat på de tidigare doserna jag hade i systemet. Nu väntade jag spänt på att få tillbaka ruset, och det fick jag också. Något fattades däremot. Nåväl jag har det skönt i någon halvtimme till. (Notera att följande händelselopp är en aning luddig i minnet) Jag läser runt lite skit på flashback, men märker att allt utanför mina ögons fokus rörde sig. Inläggen och kommentarerna av alla flashbackare såg ut att vrida på sig och smälte långsamt, ungefär som om all text var uppbyggd av små kryp som rörde sig. Profilbilderna i ögonvrån rörde sig också, men detta var mänskliga rörelser. Någon hade en snygg brud som profilbild och i ögonvrån började hon överdrivet tugga. Jag undersökte såklart också spänt om detta var någon med en gif som profilbild men när det visade sig att det inte var det efter ungefär 1 minuts stirrande på profilbilden började dom kombinerade synerna att oroa mig. Ganska mycket dessutom, jag är en sådan som är lite av en hypokondriker, fast för den mentala hälsan så när jag känner att något är fel med sinnet blir jag skapligt oroad.
Jag försöker desperat distrahera mig. Lyssnar på musik, spelar lite, har samtal med folk över nätet. Men vad jag än gjorde fanns alltid oron i bakhuvudet. Jag förnekade den, men den försvann helt enkelt inte. Efter ett tag då alla aktiviteter blivit allt för tråkiga sitter jag och fylls med negativa tankar. Det jag kommer ihåg mest att jag tänkte var hur extremt smutsig jag kände mig, sittandes tidigt på morgonen och drar tjack. Jag avskydde verkligen mig själv då och kontrastet som fanns mellan de två delarna av ruset kom som en chock. Men det gick inte att tänka, som sagt var jag så sjukt oroad. Jag fattade heller inte varför, vilket gjorde mig mer oroad.
Av nån anledning bestämmer jag för att läsa på lite om min favorit musiker, Ted Gärdestad. Det kändes okej men när jag gick in för att kolla på lite bilder på han ser jag något som jag aldrig kommer att glömma. En bild på Ted Gärdestad som smått ler förvandlas direkt i mina ögons fokus till en bild på Ted Gärdestad som ler onaturligt med tänderna synliga, nästan ondskefullt. Sekunden jag ser detta börjar jag hyperventilera och få panik. Jag omfamnas av något osynligt mörker ungefär. Jag blir snurrig av ångesten, och lägger mig ned i min säng. Nu har jag blivit galen på riktigt, tänker jag. Nu kommer den där latena schizofrenin jag fruktat i hela mitt vuxna liv. (Jag vet inte om jag har någon latent psykossjukdom, men detta var en stor rädsla jag hade då.)
Jag ligger i sängen och kollar upp i taket. Detta visade sig vara allt för läskigt då svarta prickar kom krypandes på det klarvita taket, skalbaggar och spindlar, tänkte jag. Dom kröp även upp från sidorna av sängen. Jag visste att detta var min hjärna som djävlades med mig, men det läskiga var ju att hjärnan ens gör något sådant. Jag blundar för att undvika synerna i taket men det var inte heller något jag föredrog för då kanske krypen tar mig när jag är oförberedd? Och hur skulle jag kunna veta om någon inkränktare tog sig in i huset? Mörket mina ögonlock gav mig var också fyllt med massa rörande små organismer. Jag måste ha ögonen öppna.
Jag sätter på mig ett par solglasögon. På detta sätt kan jag undvika den läskiga omgivningen men endå vara i den, tänkte jag.
Vad som skulle följa var ett och ett halvt dygn fullt med ångest, insekter och rädsla för det okända. Ljudet som min fläkt gav ut sa mitt namn, allt rörde sig och polisen skulle också förmodligen banka in dörren på knarkaren när som helst nu, tänkte jag. Det säger sig självt att jag bestämde för att inte ta något mer amfetamin. Detta var helvetet på jorden, men jag lyckades tillslut somna. Jag sov i 3 timmar. Nu hade oron släppt, men en extrem ångest inför livet och känslor av hopplöshet var kvar i flera dagar,
Ja som ni märker blev det luddigt i slutet men med tanke på hur min hjärna mådde då så är det nog inte så konstigt att inte kommer ihåg vissa saker. Som ett dåligt minne man bortträngt typ. Jag vet inte om man kan kalla detta för psykos, men jag kommer aldrig att ta tjack igen. Förutom den vidriga oron så känner man sig också så extremt äcklig på det också.
Säg gärna vad ni tycker om denna rapport, och insisiterar du på att ta amfetamin så är benzo eventuellt antipsykotiska ett MÅSTE.
Bilden på Ted som log: https://static.bonniernews.se/images/dc/fc/dcfce2376b504a6c8c619fee2adcaae4/original.jpg
