Varför gaslightar psykiatrin patienters problem när dessa inte bekommer dem själva?

Ponera att patienter kan precisera och specificera vad deras problem är, består av och orsakar psykisk ohälsa till givna procentsatser som utgör merparten av patienternas problem.

Stämmer det att psykiater och psykologer inte bryr sig om patienter när dessas problem inte berör, besvärar eller bekommer svensk psykiatri själv och varför är det i så fall så?

Jag bara undrar vilken förklaringen är till att psykiater och psykologer beter sig så och varför de blir rädda när patienter outar dem för att få svar på frågorna?

Nej det stämmer inte!

Frågan är helt obegripligt ställd. Precisera och ge ett exempel. Och vad menar du med "outa"?

Har du personliga erfarenheter av att det inte är så eller på vad bygger du påståendet och din kunskap?

Förklara varför psykiatrin skulle bry sig om de inte behöver och när patienters problem inte bekommer dem? Tjänar de mer pengar då eller stiger de i varandras inbördes hierarki och status?

Vad tror du... Gissa tack!

Jag undrar om psykiatrin behandlar människor (sina kunder) lika eller om de gör avvägningar om vem de kan komma undan med att negligera.

Sitter de på lika höga hästar oavsett vems problem de ställs inför? Vem är psykiatrins uppdragsgivare och vad går hjälp ut på om den inte går ut på att patienter ska må bra?

Har man inte intresse för psykologi, eller att hjälpa andra, bör man välja nått annat yrke än psykiater o psykolog. Men lönen spelar säkert roll också.

Jag har ibland även oroat mig för om ens psykiater skulle börja utnyttja en för sin egen forskning eller liknande. Som nån slags försökskanin, även fast jag bönat o bett om den senaste, ej helt klara och godkända, behandlingen för att kunna må bättre..

Även terapeuter som "är rädda" för en obekväm sanning från patienter, bör tänka över sitt yrkesval också.

Lönen tror jag verkligen inte spelar någon roll. Psykiatriker tjänar kanske något mer än andra specialistläkare pga bristen, men lönerna är höga generellt och skillnaden är inte så stor att någon skulle välja psykiatri som specialitet bara för det. För psykologerna är det verkligen inte lönen som lockar; de ligger runt 40k/mån i snitt, det finns många jobb att få med fem års högskoleutbildning som betalar avsevärt bättre och psykologprogrammet är en av de svåraste att komma in på. Det finns t.o.m gott om jobb helt utan högskoleutbildning som tjänar mer än dem, elektriker och svetsare t.ex.



Vänta, nu hänger jag inte med, du menar att du BÅDE är rädd för att ofrivilligt vara försökskanin OCH du tigger om den ännu ej godkända behandlingen? Hur går det ihop, det låter som varandras motsats?


Exempel på sådan sanning?

Psykologprogrammet är väl i.a.f. en av de populärare o svårare utbildningarna har jag för mig. Trodde lönen var högre än så.

Jo, typ så reagerade jag. Sa att jag var beredd på att testa allt nytt, t.ex. obeprövade läkemedel. T.ex. hade inte ketaminbehandling blivit godkänt ännu, men då blandade jag till en egen sådan, trots att läkaren varnade mig för det. Bara jag kunde få må bättre. Men sen säger min paranoia att psykiatern håller på med hemlig forskning med en, men det lyckades jag för det mesta förtränga.

Jag är inte ens säker på att för känsliga psykologer finns ens, men som psykolog måste man givetvis kunna hantera saker som typ nekrofili o andra helsjuka grejer. Men att acceptera det är givetvis inget måste.

Läkare som konsekvent får dåliga behandlingsresultat brukar snarare sjunka i status. Här är det ingen skillnad mot andra yrken. Pga läkarbristen så byter vi ju läkare ofta i Sverige, så det blir väldigt ofta att de "oavsiktligt" granskar varandras arbete. Om en läkare ska träffa en patient och går in i journalen och t.ex ser att det inte skett märkbar förbättring på flera månader eller års tid, eller fattat behandlingsbeslut som inte är logiska utifrån bedömning, eller gjort taffliga bedömningar, så kommer de garanterat tänka "vilket klåpararsel" snarare än att de tycker det är coolt. Precis som en elektriker eller rörmokare som kommer till någon klåpares tidigare installation och tycker vederbörande är en jävla sopa.


Regionen är psykiatrins uppdragsgivare och uppdraget är att så få som möjligt ska vara sjuka så att de kan jobba och betala skatt istället. Sedan finns det självklart skillnader i hur pass bra behandling man får. Finns t.o.m forskning på att om du är överklass, har en viktig samhällställning eller är kvinna får du generellt bättre behandling (sista gäller dock ej hjärtmedicin; ett känt problem där är att mycket av forskningen är gjord på män, och många hjärtsjukdomar ser lite annorlunda ut hos kvinnor). Ett annat snabbt sätt att göra sig ogillad och därför få sämre behandling är att tycka sig veta bättre än läkaren, gå till personangrepp, vara en allmänt jobbig och krävande jävel och inte följa ordinerad behandling.

Antingen finns det ingen expertis inom området eller så skiter dom fullständigt i.

Patienten har ofta en felaktig egendiagnos och blir så upprörd när denna diagnosen inte bekräftas av psykologen, som istället ställer en annan, korrekt, diagnos.

Din tes stämmer inte, men det är också så att patienten är just patient, det finns inget annat värde per se för behandlande terapeut än att patienten får den vård den behöver.

Terapeuten är inte din vän, fiende eller annat som berör dig eller denne på annat sätt än rent proffesionellt.

Nu tolkar jag gaslightning, så som att man ifrågasätter personens självuppfattning och minne, i syfte att påverka. Och ja, det är ju i synnerhet respektlöst, om man inte kan eller har möjlighet till att sätta sig in i så stor och komplett bild som möjligt.

Det stämmer nog att många, och många inom psykiatrin, inte väger in konsekvenser, om det inte drabbar dom själva.

Patienters problem bekommer dem själva, så till vida, att det i deras arbete och uppdrag, ingår att, helst på en viss tid, göra en patient så pass bra att den kan fortsätta arbeta eller studera, eller vad nu hindret( i livet) med det psykiska/psykologiska utgör.

Patienten är så klart i underläge, och värre så i psykiatri, då det inte finns t.ex. röntgenbilder eller annat som är mer mätbart, och som kan tolkas av flera olika auktoriteter inom området.