Är livet ett IQ test?

Jag börjar tänka lite mer på framtiden och har kommit i kontakt med flera trådar här som bland annat diskuterar om fertilitetskurvan, karriärstegen, skapa bra relationer, ha en god hälsa, äktenskapsråd, kapital sparande, bostadsmarknaden och mycket mer.

Det är så mycket att tänka på och för att lyckas bra med allt de här så tänker jag att man måste antingen ha ett väldigt högt IQ eller vara infödd till rikedom (då saker blir mycket lättare att hantera).

Sen måste man ju planera för barnens tillvaro. Man kanske har flera barn så de ökar ju svårighetsgraden ännu mer då man ständigt måste tänka på dem samtidigt som allt annat.

Livet känns som ett stort IQ test med verkliga konsekvenser.

Det här känns till och med ansträngande för en normalbegåvad person att hantera. Har jag fel?

Vart på ”Iq”-skalan känner du att du hör hemma? Utan den insikten blir din fråga omöjlig att svara på.

Inget riktigt IQ-test.

Först är det skillnad på man och kvinna.

För enkelhets skull, låt oss fokusera på mannen.

Först, vi kan omöjligt rada upp alla faktorer som avgör framgång för en man, men låt oss försöka hantera frågan kort.

Sedan är det viktigt att påpeka att olika faktorer väger tyngre, beroende på tidsepok och geografisk plats.

Med ovan sagt, i vårt samhälle idag, är det för mannen viktigt att födas med viss skönhet.

För att lyckas behöver mannen i alla fall vara över skalan 6 på attraktionsnivå. Ligger man under en 6a
så kommer tyvärr ens utseende minska ens chanser till framgång drastiskt. Det blir inte omöjligt men det blir svårare. Utseende är viktigt för att få en partner och för att se anställningsbar eller pålitlig ut.

Vidare, sedan krävs emotionell stabilitet. Många män misslyckas för att de är för känslostyrda och kan inte klara av att fokusera.

Sedan krävs intelligens, eller snarare att man växer upp och blir lärd inom något område, man måste vara specialiserad. Antingen genom att mannen själv studerar eller att han blir lärd i en rik familj.

Sedan är resten tävling, bäst anpassad inom sin domän är den som vinner. IQ kan hjälpa på traven men hårt arbete är viktigast.

Sedan krävs tur. Du kan ha missat din framtida fru för att du inte valde att gå till baren just den kvällen.

Nej. Livet är inget IQ-test. Normalbegåvade klarar det bra nog. Man behöver inte tänka så mycket eller lyckas bra med allt. Ta ett steg i taget bara.

Fundamentalt skulle jag inte säga det.

Livet, särskilt det mänskliga livet, har en stark aspekt av lärande. Från barnsben är hela vår uppväxt centrerad kring att lära oss saker: att se, lukta, smaka, lyssna, gå, hoppa, springa, tala... vi pillar, kastar, bygger, förstör och plockar isär.

Om du inte omvandlar denna grundläggande lärandeaspekt till en filosofisk princip som innefattar kontinuerligt lärande i ditt vuxna liv, kommer du att befinna dig i ett underläge jämfört med dem som gör det. Du kommer sannolikt att trivialisera misstag, vilket gör att du inte drar lärdom av dem. Detta kan leda till att du upprepar samma misstag och inte utvecklar förmågan att undvika andra misstag.

En person som har omvandlat denna grundläggande lärandeaspekt till en filosofisk princip fortsätter att utvecklas kontinuerligt.

Det finns en annan viktig aspekt i detta. Eftersom lärande är en så grundläggande del av vårt beteende när vi växer upp, kan en förändring eller förkastning av detta beteende i vuxen ålder påverka vårt välbefinnande på en existentiell nivå.

Ta till exempel ett klassiskt kontorsjobb. Man börjar oftast med en inlärningsperiod där man måste lära sig rutiner och system samt att samarbeta med kollegor. När denna period är över och man går in i en fast rutin där arbetet utförs med effektivitet och precision, kan man efter ett tag börja uppleva uttråkning om det inte finns någon form av inlärning, inga nya system att förstå, inga nya rutiner att följa, inga nya människor att lära känna.

Denna uttråkning kan initialt verka harmlös, men över tid har den potential att utvecklas till större problem som depression, ångest och en känsla av meningslöshet.

Sedan är frågan: behöver man vara högbegåvad för att inse detta själv? Kanske, men det krävs inte hög begåvning för att lära sig av någon annan som har insett det.

Sen finns det många andra aspekter i livet som är viktiga också givetvis. Men detta är en utav dem.

Många religioner anser att livet är en prövning inför vad nu just den religionen lockar med.

Vad menar du att svarsresultatet på ditt test skulle användas till?

Ett mer konkret svar på din fråga är kanske att först omformulera den till ”Måste man vara intelligent för att få ett drägligt eller bra liv?” och då blir svaret förstås att; Nej, det behöver man inte. Tvärtom är något mindre begåvande ofta mer nöjda med sina liv än högintelligenta.

Allt som du har förklarat nu poängterar att intelligens är en viktig aspekt i livet. Lärdomar innebär att se ett mönster och att korrigera det. En som inte kan se det mönstret kommer ständigt leva i den onda cirkeln.

Det ställs höga krav. Ibland på fel saker. Det viktigaste som familj är ju att man älskar och stöttar varandra, inte vad andra tycker. Men folk är skrämda och socialfobiska så de vill sina barn väl samtidigt som de skrämmer dem att är de sig själva så kommer de ha mindre socialt kapital. Allt räknas som kapital. Kärlek ses som en akt där man utbyter kapital. Man ska skämmas om man älskar sitt jobb om det inte är bra betalt. Alla har idéer om hur man ska ändra sitt liv medan de inte ändrar sitt.

Är så trött på alla lagar om hur man ska leva. Är så glad att jag inte ville ha familj. Jag hade inte accepterat att familjen slickat röv på främlingar istället för att vara lojala med familj.

Man ska även äta bra mat och visa att man motionerar, så man ska köpa speciella kläder så att folk inte tror att man är ute och rör på sig, bara för att det är trevligt. För motion ska ju vara plågsamt och man ska ha karaktär att klara den. Och springa på gym hela tiden som om skolgympan är något man vill återuppleva.

Nej. Andra får ta poäng. Jag lever som jag vill. Förenklat. Det är ändå superkomplicerat. Man ska skämmas för sitt enkla liv för att man har fritid, för fritiden måste man ju förstöra med en hobby så ingen tror att man bara njuter av ledigheten.

Skulle man kunna säga att livet/samhället/allt är anpassat för en normalbegåvad individ?
Hur skulle livet/samhället/allt då se ut om det normala var IQ200 istället för dagens 100?

Vi kanske inte behöver ha övergångsställen alls, eller trafiklysen.
Tekniska hjälpmedel kanske inte finns eftersom vi är smartare och inte hamnar i situationen där de behövs? Autobromsar på bilen kanske.
Eller är det snarare så att vi är skulle vara så pass smarta att vi BEHÖVER tekniska hjälpmedel för att inte kola vippen så fort man kliver utanför dörren? Glömmer bort att titta innan man går över gatan, ramlar ner från taket för att man glömmer at hålla i räcket?

Jag tycker det ligger mycket i vad du skriver. Vilket ju är att samhället blir allt mer komplicerat! Allt mer byråkrati! I sthlm behöver man en smartphone, rätt app, med BankID, kopplat till ditt betalkort, för att kunna skita på en offentlig toalett!

En möjlig lösning är att förenkla livet så mycket det går. Bara göra det man måste, precis tillräckligt, men inget mer.

Nej, men livet är en kunskapsresa.

När du lärt dig vad som är viktigt i livet är det över och man går ut.

Absolut, men när det gäller viljan att lära sig, särskilt från andra för att förbättra sitt liv och utveckla sina färdigheter, och kanske till och med träna sin intelligens, såsom förmågan att se mönster, handlar det mer om attityd och inställning snarare än om medfödd intelligens. Det är viktigt att vara ödmjuk, att kunna erkänna när någon är visare och smartare än en själv, och att dra nytta av detta.