Hur bra är du på att ducka folks negativa åsikter om dig?

har du en bra självkänsla påverkas du mindre.
har du en stark social grund att stå på påverkas du mindre
----
Jag påverkas en hel del och får träna mig varje månad i att inte bli påverkad av att folk snackar skit om mig utan att jag är med.
Får jag det rätt i ansiktet är det inga problem alls även om det kan göra lite ont ngn gång.
Då löser vi problemet bara.
Hade jag varit artist hade jag definitivt inte hängt på Flaschback och kollat mig själv.

Jag, personligen, för bra. Jag har ofta velat vara en fluga på väggen (eller i dessa tider, haft en tråd om mig själv), för att se vad andra skriver om mig. För att se vad som stämmer, inte stämmer eller vad som kan stämma i andras verklighet. Enbart för att det kan vara underhållande och fördriva tiden.

Jag misstänker att människor som verkligen inte bryr sig om vad andra tycker - helt och hållet - fördriver sin tid på andra vis, oavsett om det gäller musik, spel, missbruk, filosofi, natur eller samhällsvetenskap, konst, matematik etc. Ämnen som inte kräver mellanmänskliga interaktioner. Oavsett behöver hjärnan bli stimulerad.

Inte kul såklart! Ok om det stämmer, men om inte!

Skälet till att man utesluts ur gruppen är väl just pga personliga agg där en av gruppens ledare är involverad?

Fast då riskerar du att bli helt ensam. Det är en befogad rädsla, det är inge kul att vara en loner och aldrig ha vänner att snacka med. Om man inte bryr sig så finns risken att en efter en checkar ut efter och till slut så vaknar du upp och inser att de är borta.

Nu är det väl så att ifall de checkar ut pga ytliga skäl så var de nog aldrig vänner till att börja med, och visst är det så att det är bättre att vara en ensamvarg än att ha falska vänner omkring sig... men det suger ändå.

Ju äldre man blir desto mindre bryr man sig. Privilegium med att åldras. Skämt och sido. Det kommer alltid finnas människor som inte tycker om dig. Varför ska jag bry mig om det? Jag känner inte dessa människor i alla fall. Och dom känner inte mig heller, egentligen.

Och om det faktiskt var någon jag kände, är det nog inte en person, som jag vill ha i mitt liv i alla fall. Men det är sant, att det är ytterst få som klarar av det. Beror nog på hur man lever, vad för människor man omger sig med. Det sorgliga är att väldigt många bryr sig för mycket. För mig, verkar det väldigt stressigt. Man måste ha vissa saker etc. För annars kanske ens umgänge inte accepterar en. Det där sjuka spelet, pågår även hos vuxna. Och jag tycker riktigt synd om dessa. Dom kommer aldrig bli fria.

Du är väldigt beroende av människor. Det är ytterst få som klarar av att inte vara det. Utan att må dåligt av det. Och vi tycker inte att det suger. Vi fyller livet med andra saker. Som någon skrev längre upp. Antagligen är du inte bra på att hitta på saker på egen hand. Utan du behöver andra.

Hur jobbigt var det med otrevliga patienter? Jag kände en person som var genomvidrig, hon var ibland våldsam mot sjuksköterskorna för hon var helt störd i huvudet (fråga mig inte varför jag lärt känna så många instabila figurer, det har jag inget bra svar på.)

Måste också vara svårt att vårda folk som begått hemska saker, typ en mördare.

Nej, du har fel. Det hade stämt om du skrev det till de flesta, men inte mig.

Vem sade att något ''suger''? Det var inget jag skrev, jag skrev precis samma sak som du, hjärnan kräver stimulans. Om inte från mellanmänskliga interaktioner, så från något annat. Det är inte märkligare än så.

Jag försöker att inte delta i det sjuka spelet men ibland så söker spelet upp mig. Jag har en annan vängrupp som myggat av mig till viss del, inte alls på ett antagonistiskt plan (jag är fortfarande med, men i periferin numera), bara att jag inte längre passar in i gruppen för att jag helt enkelt hamnat på efterkälken jämfört med deras nivå (jag klassas som en loser för har skulder hos kronofogden, ingen karriär att skryta om etc) medan de har växlat upp och har karriärer och troligtvis gott med pengar på banken.

Det blev helt enkelt så att jag blev för lågt rankad för gruppen, sakta men säkert. I och med att man blir äldre så märker jag att folk omkring är mer och mer måna om att allt ska vara på sin plats, om jag var 20 år gammal så hade de aldrig städat av mig pga min ekonomiska status och sånt, den typen av grejer bryr man sig inte om under de åren, då är det bara att festa och ha kul. Snabbspola 10-15 år senare och samma festprissar kräver nu att ens umgänge ska ha allt på plats och om man inte har det så passar man inte in i gänget.

Sen så förstår jag att det är så här det funkar, det är inget att klaga över direkt, livet har ju en del faser. Men för mig som inte har lyckats bocka av en massa saker på den obligatoriska checklistan som samhället kräver så är det skarpt läge.

Arbeta på självsäkerheten och självständigheten. Behöver du ingen annan och är din egen bästa vän så bryr du dig inte heller om vad någon annan tycker.

Att bry sig ÄR ett tecken på svaghet eller låg självkänsla. Fixa till det, ryck upp dig, så försvinner oron du känner.

Uteslutas var fel ord, utanför räcker...

Om man är en betraktare utifrån så gör det mindre ont än om en enstaka jävel ogillar en.

En grupp kan tycka att man går emot normen. Det är inget personligt, nu råkade det bli jag, liksom.