Psykoanalysera författare? Personlighetens betydelse?

Tänkte att vi ska ha en tråd om författares personlighet och psyke. Vissa författare avslöjar det i sitt skrivande, andra i intervjuer, och som andrahandsinformation kan man ta till biografier. En öppen diskussion utifrån det inre livet och beteendet hos författare, i sig själv och i vilken mån och på vilket sätt det påverkar deras författarskap.

Det är en analysmetod som hör hemma i det förgångna, men för all del. Många författare bedriver nog självterapi genom att skriva.

Ett lysande exempel på detta är väl Jan Guillou som skriver samma bok om och om igen där han tillskriver alla sina karaktärer sin egna grandiosa självbild: Hamilton med sin perfekta engelska och god vinkänning, Arn med sin politiskt korrekta uppfattning om Islam och kyskhet. Egentligen är alla figurer bara en fortsättning på hans förhöjda självbild i Ondskan.

Författaren Hans Fallada hade missbruksproblem och hamnade i fängelse och mentalsjukhus under sitt liv . I hans bok "På livstid" sitter den alkoholiserade huvudrollsinnehavaren på anstalt och det sägs att Fallada skrev boken på ett anteckningsblock som smugglades ut när han själv satt inne.
https://bok.hstrom.se/products/560250

De författare man kan lättast bedöma i sammanhanget är kanske de som skrivit starkt inspirerat av sitt eget liv (mer material som säger något om deras personlighet) - även om det innebär en utmaning att skilja deras omgestaltning i fiktiv form kontra den självbiografiska verkligheten. Men det är en utmaning som delvis kan lösas genom att inte bara studera en författare genom dennes litterära alter egon och självbiografiskt inspirerade romaner - utan också intervjuer, biografier i utifrån-perspektiv, litteraturvetenskapliga analyser och liknande.

När det kommer till det vill jag nämna en intressant sak med Hemingways debutroman Och solen har sin gång. Det är självklart att den bygger på Hemingways liv och livet för hans gäng i 20-talets Paris och Spanien. Men jag har läst att en sak han gjorde i sin kreativa omarbetning är att han tog vad han tyckte var pinsamma saker han gjort i det riktiga livet - men i romanform lät vara andra rollfigurer agera så (när Robert Cohn dyker upp på fyllan och ber om ursäkt i Och solens gång är det baserat på liknande beteende från Hemingway). Den kreativa omförvandlingen säger något om Hemingways fokus på sin egen status, sin egen image. Jag ser samma sak i hur han i sina romaner låter sitt alter ego vara en tystlåten och stoisk person som andra reagerar på - andra rollfigurer har en känslomässig reaktion mot honom som inte motsvarar av hans lugna jag (hans korthuggna svar råder i alla hans självbiografiska romaner är ett exempel). Visst bottnar det delvis i hans faktiska personlighet och liv - men det säger också något om hur han ville bli sedd (eller hur han såg på sig själv?).

Jan Myrdals själviografiska trilogi bör även nämnas i sammanhanget. Jag minns att jag gillade den när jag läste den (autofiktion är en favorit-genre för mig) men tidigt tänkte att han verkade högfungerande autistisk. Den diagnosen verkade delades av skol-psykiatrikern han mötte i boken - hon menade att Myrdal hade autistiska drag, men i boken avfärdar han det som struntprat. För mig var det dock en nyckel till hans livshistoria. Han skriver om sina föräldrars dåliga behandling av honom och han har rätt till sin minnesbild och den har sin sanning, men är det inte möjligt att hans föräldrar gjorde sitt bästa med det annorlunda barn de hade? Med tanke på de nya uppgifterna att de stöttade honom ekonomiskt även i vuxenlivet är det väl inte en helt orimlig tolkning? Bör man inte tänka på att Jan Myrdals egocentriska sidor gör att hans barndomsskildring bara är en upplevelse av hans barndom - att det inte säger alltid, att den är färgad av både allmänmänsklig subjektivitet och hans egen udda personlighet (för de autistiska dragen är genomgående i hans liv - folk har nämnt hans tendenser till monologer, hans besatta kunskapssökande, hans mod och civilkurage att stå upp för kontroversiella uppfattningar). Diagnosen stärks av det enkla faktumet att autistiska drag tenderar att gå i släkter; hans föräldrar var hyper-akademiker på ett sätt som matchar sådana drag och precis som Silicon Valley drar till sig sådana personligheter varav deras barn får autism-diagnos kan man tänka sig att Myrdals föräldrar båda bar med sig autism-personlighetsdrag som ledde till Myrdals personlighet/diagnos.

Jan Myrdal-versionen säger dessutom något kanske än mer viktigt. Alla människor är subjektiva i sin självbeskrivning och upplevelse av sitt liv; vissa mer, vissa mindre. Samma sak gäller författare. Kanske gäller det författare i mindre utsträckning (en fördel kan finns i vanan att skildra sig själv i skrift, i ett gott minne, i att självanalys fostras av läsning och skrivande) eller i större utsträckning (den kreativa fantasin färgar av sig, även självbiografiskt skrivande följer berättar-modeller) men hur det än är med saken bör inte en författares upplevelse räknas som en total och slutgiltig sanning. Oberoende om författarskapet leder till mer eller mindre korrekt bild är det i slutändan en persons bedömning. Utifrån det tycker jag att en sådan som Myrdal hyllades för mycket gällande sin barndomstrilogi - bara för att man skriver väl har man inte nödvändigtvis mest korrekt bild av det man beskriver.

Jo, jag vet att det är lite föråldrat att skildra författare utifrån deras eget liv. Jag är inte heller emot att tolka författarskap från andra sätt - Barthes texten-i-sig eller till och med marxistiska perspektiv. Men det är en analys-metod som roar mig och därav tråden

Min tanke är att olika analys-metoder passar olika bra för olika böcker. De som skriver självbiografiskt inspirerat kan bättre bedömas utifrån kunskap om deras liv medan de som mer skriver utifrån ren vild fantasi kan bedömas annorlunda. Estetiska eller politiska perspektiv behöver inte heller vara fel heller - förutsatt att det inte får monopol som tolkning.

Jag tror det också. Och deras självterapeutiska skrivande kan vara både allmängiltigt och/eller mer applicerbart på den udda personen som skrev. Finns väl en gammal sanning att det mest privata kan tala till många?

Kanske kan man dock göra en distinktion mellan att inspireras och att bearbeta. En del tar sitt liv och skapar en intressant berättelse av det och andra tar sitt liv och försöker handskas med det genom att skriva om det.

Ja, så är det nog med Guillou. Se bara i Ondskan hur huvudpersonen å ena sidan ska vara emot mobbningens ondska men å andra sidan attackerar sina motståndares medhjälpare med smeknamnet Höken med idéen - som lyckas - att alla utomstående ska mass-bestraffa honom med öknamnet Hönset. Men jag vet inte om jag vill kalla det självterapi - ett självterapeutiskt skrivande borde väl handskas med svagheter och plågsamma minnen och inte bara vara ett sätt att via fantasi höja ens eget ego. När Jan Guillou handskas med sina egna brister är det mest med en självironisk distans snarare än psykologisk djupdykning.

Skulle snarare säga att det är projektion i full avsaknad av självinsikt och ironi.

Men i övrigt är jag enig.

Två av mina favoritförfattare, James Baldwin och Bret Easton Ellis, är exempel på berättare som lockar till biografisk tolkning, men jag tror båda balanserar det väldigt väl. "Go Tell it on the Mountain" är förstås självbiografisk, men det får en att tänka att "Giovannis Room" och "Another Country" också är det, vilket jag tror inte är fallet annat än att han har använt egna erfarenheter för att gestalta karaktärerna.

BEE går steget längre, i att han är fullt medveten om att folk sedan hans tidiga debut tror han skriver självbiografiskt. Lekfullheten med detta sker både i "Lunar Park" och "The Shards", samtidigt som han flera gånger sagt att den enda som egentligen är självbiografisk är "American Psycho" eftersom den speglar så väl hur han mådde just då.

Låter som min typ av roman! Det självupplevda, lite mer ensidigt fokus på en människa, alkoholism och mental ohälsa. Han skrev väl förövrigt någon slags skildring av Tysklands ekonomiska kaos också - en roman om en familj och samhället?

Man kan då nämna de författare som kunde skriva både flera-rollfigurer/samhällsskildring/episk roman och mer självupplevt-inspirerat/en dominerande karaktär. Dostojevskij är ett exempel. Å ena sidan skrev han en roman om spelmissbruk - som han själv lev av - och epilepsi återkommer i hans romaner och även hans egen upplevelse av nästan-dödsögonblicket vid avrättning dyker upp. Men samtidigt skrev han romaner med ett överflöd av karaktärer och med intriger bortom hans egna erfarenheter. Han hade förmågan att lyckas med både och (jämför med en sådan som Kerouac). Kanske kan det handla om livserfarenhet och förädling/träning av skrivande - de mest mångsidiga och människo-fulla romaner Dostojevskij skrev var i slutet av hans liv; sådana romaner kräver mer än en jagcentrerad självbiografi-baserad roman.

Nja, när han i sina memoarer dissar sin ungdoms "finlitterära" ambitioner är det kanske lite av ett missförstånd av sådan litteratur, men jag ser inte hur han projicerar sin bild på någon författares likartad diss. Han ser ju inte sig själv i de författarna utan driver med sig egen självbild. Fast samtidigt känns självironin lite "planerad" och hans extrema ego har väl inte många konkurrenter.

Minns inte mycket av Giovannis rum men Baldwin är väl lite intressant i självupplevt-sammanhanget - han skrev om sina personliga erfarenheter men fick lite status som skildrare av afroamerikansk tillvaro?

Kan det vara "Ensam i Berlin" du tänker på?
Apropå Dostojevskij och överflöd av karaktärer samt spelmissbruk tänker jag på Falladas bok "Varg bland vargar" som också har späckat persongalleri där många lever i misär efter Versaillesfreden. Här finns prostitution, alkoholism, spelmissbruk och även om "Varg bland vargar" inte känns lika personligt upplevd som "På livstid" är säkerligen mycket självupplevt även här. Fallada verkade ha en fäbless för att skildra fattigdom och det mörka. Hopplöst tillstånd upplevde Fallada troligen för ofta.

Jag kanske var otydlig, jag syftade förstås på Hamilton, Arn et al.


Han skrev också essäer, "The Fire Next Time" är väl den mest kända, där han försöker höja sig över det personliga och göra mer en allmän beskrivning av "the negro" s a s.

Däremot i intervjuer var han väldigt frispråkig och personlig, han berättar öppenhjärtat om Malcolm X homofobi och hur han freudianskt var tvungen att "dräpa" sin mentor Richard Wright.

Han var ju outsider i alla läger, Svarta Pantrarna var öppet homofober, för den vita publiken var han för sexuellt vulgär och svart. Vilket gör hans mest framgångsrika böcker så oerhört unika, då han väldigt tidigt försökte överbrygga både interracial relations och en mer ambivalent hållning till manlighet och sexualitet, utan att vara någon aktivist på det området. Aktivismen höll han sig till i medborgarrättsrörelsen.

Men framförallt var hans begåvning språket. En av de främsta storytellers av sin tid med känsla för språkets kraft.

Jan hade garanterat autism. Han höll omvärlden ute och var helt oemotaglig. Istället förljde han sina system han skapat. Även Stephen King har väldigt starka symptom på autism. Skrev formelböcker i väldigt många år också.

Det roliga med Jan är ju att han skrev en bok om sin mamma, där han beskriver någon med autism vilket ingen visste vad det var då, eller att kvinnor kunde ha.

Den extrema förekomsten av alkoholism hos författare är också intressant. Jag har dock inget klokt att säga i frågan. Men man häpnar över andelen.

Hur skall det gå med Pinnebergs? handlar om en ung familj i kaoset och fattigdomen innan nazismen.
Ensam i Berlin handlar om motståndet mot nazisterna.