Öppnar ni upp om er diagnos?

Ibland t.ex

"Röker du grälle?"

"Jag har paranoid schizofreni".

Är rätt så stolt över min diagnos ingen anledning att mörka det.

Jag är ganska öppen, gillar också att skämta o skoja till det. Att jag har asperger gör inte att jag inte förstår ironi o satir, tvärtom tycker jag sånt är kul. Jag kan svara på en fråga typ; -Nä, jag har ju autism, bla, bla, bla... Typ skoja bort det.

Jag tänker inte prata om min nya diagnos (ADHD) såvida folk inte påpekar att jag är lack som fan eller något. Ser inget skäl att prata diagnos i onödan. Pratar folk med astma om att dom har astma med folk? Nej dom tar bara sin medicin eller lever med tillståndet. Varför ska man prata om diagnos? Är det så intressant verkligen och snacka om sig själv hur "annorlunda" man är och vilken tablett man tar emot det?

Diagnos-prat har blivit trendigt jag vill bryta mot den trenden.

Alla jag känner väl vet om min diagnos (adhd). Hade känts konstigt annars, med tanke på hur mycket den genomsyrar mitt liv. Nu lever jag i ett sammanhang där många har rätt bra koll och flera har egna diagnoser. Jag gillar att nörda kring mekanismer för olika kognitiva funktioner och så, vilket jag delar med flera omkring mig. Det bidrar också till att det blir ett naturligt samtalsämne. Vi skämtar mycket om olika sätt att fungera, men det känns oftast inte förminskande.

Med folk som är mer på bekantskapsnivå så gör jag olika. Ibland nämner jag det om det kommer naturligt i ett samtal (ofta handlar det om att det blir uppenbart att den jag pratar med har egna relaterade svårigheter).

Jag har rätt mycket kunskap om området, vilket brukar vara tydligt för dem jag möter. Jag tror att det gör att många inte vågar yttra sina mest plumpa fördomar rakt till mig. Om det händer brukar jag försöka möta med sakliga argument och diskutera olika perspektiv, utan att gå i polemik. Kanske delvis för att jag är konflikträdd 😬 Men skulle inte orka ha en nära relation med någon som t.ex. tror att det bara handlar om att ”skärpa sig”. Har tillräckligt av det mantrat i mitt eget huvud och det tankesättet ställer mest till problem för mig (och för många andra).

Har en bekant som fått autism-diagnos och föreläser om sin autism när man träffas, väldigt märklig situation. Man drar sig för att ses. Antar att syftet är att jag ska anpassa mig och ha förståelse för konstiga beteenden hon har, men för mig är hon ju samma person som före diagnosen. Tycker också att hennes beteenden förvärrats efter att hon fått diagnosen och misstänker att hon faktiskt blivit mindre varsam mot sin omgivning då hon ju försöker lära oss att stå ut med allt, vilket kanskevgör att hon hänsynslöst bara "kör på".

Vad menas med ”skillnad på om du blir ombedd att fokusera och du har svårt för det”? Utveckla gärna. Adhd tar sig uttryck i så otroligt mycket mer än bara brist på att fokusera.