Bitter av ADHD-diagnos

Är du arg för att du inte fick va med i ADHD-ligan för dom riktiga grabbarna eller? Varför bli bitter över att du inte är skadad mentalt?

Vad som till största delen avgör om du lider eller inte i samband med din diagnos är ditt förhållningssätt. Här beskriver jag dynamiken i tre olika förhållningssätt:

Det pessimistiska förhållningssättet: Om du intar en attityd av dömande och beklagande kommer du sannolikt att lida eftersom du utvecklar en känslomässigt negativ inställning till din diagnos. Detta kan även hindra dig från att utforska möjligheter för att utveckla effektiva metoder för att undvika de negativa konsekvenser som dina mindre önskvärda egenskaper kan orsaka. En fördel med denna attityd är att den är realistisk och inte förskönar problemet med naiv positivitet, vilket gör att du inte bedrar dig själv om den känslomässiga belastningen du upplever. Kort sagt är du ärlig med vad du känner.

Fördelar: Realistisk syn på problemet. Du är ärlig med dina känslor.
Nackdelar: Kan leda till ökat lidande. Hindrar utveckling av effektiva strategier.

Det optimistiska förhållningssättet: Om du istället intar en attityd av upplyftande och positiv förstärkning kan du uppleva lättnad från lidandet genom att omforma din relation till diagnosen till något positivt. En nackdel med denna attityd är att du kan utveckla en form av nonchalans gentemot dina mindre önskvärda egenskaper, vilket kan påverka din omgivning negativt, särskilt i relation till andra människor. Detta kan leda till lidande i form av ensamhet, utanförskap och avsaknad av meningsfulla relationer. Ett exempel på denna attityds negativa effekter kan ses i "Body positivity"-rörelsen, där överdriven positiv förstärkning kan leda till att fysisk hälsa inte längre ses som väsentlig.

Fördelar: Omformar relationen till diagnosen till något positivt. Kan ge lättnad från lidande.
Nackdelar: Risk för nonchalans gentemot mindre önskvärda egenskaper. Kan leda till negativa sociala konsekvenser som ensamhet och utanförskap.

Det analytiska förhållningssättet: Detta kan ses som en kombination av de två ovanstående förhållningssätten. Det är ett känslomässigt neutralt förhållningssätt där du varken dömer eller beklagar din situation, vilket undviker lidande som kan komma från en negativ känslomässig inställning till diagnosen. Samtidigt undviker du att förstärka den med positivitet på ett sätt som kan leda till nonchalans och ansvarslöshet. I detta förhållningssätt antar du en vetenskaplig approach till din diagnos. Du undersöker diagnosens svagheter och styrkor och utvecklar effektiva metoder för att stärka svagheterna och utnyttja styrkorna.

Sammanfattningsvis kan både pessimistiska och optimistiska förhållningssätt ha sina fördelar och nackdelar, medan det analytiska förhållningssättet erbjuder en balanserad och pragmatisk metod för att hantera din diagnos. Därför rekommenderar jag det analytiska förhållningssättet.

Det är värt att understryka att det analytiska förhållningssättet kräver två viktiga premisser: kunskap om den teoretiska förklaringsmodellen, alltså diagnosen, samt kunskap om dig själv och dina egenskaper kopplat till denna modell. Med andra ord kräver detta förhållningssätt studier. Ju mer du kan om diagnosen och dina egenskaper, desto bättre möjligheter har du att utveckla motmedel och metoder.

Därför att jag har en specifik profil av saker jag är dålig på som påverkar mig lika mycket som ADHD, men det är inte rätt saker. Så därför kan de inte ge ett namn på vad jag har. Eftersom det hänger ihop med ett medfött tillstånd som man ska mäta, tycker alla att jag ska få vård av kroppsläkare, men det är inte riktigt så det funkar. Jag hade också behövt lite råd för hur man funkar med en hjärna som min. Kanske t o m med tiden få halv sjukersättning, eftersom mina mentala effekter av mitt syndrom är rätt extrema. Men jag kan bara få det om jag får kroppsliga symptom. Det är ett mysigt loophole där ingen är skyldig att ge mig hjälp.

Svårt att förlika sig med tanken att saker som detta hade kunnat förutses i tidig ålder senast tonårsålder för att undvika lidande för patienten det har varit en hel del aja nu är bara 25ish år gångna och mitt liv halvt förstört enligt mitt tycke fick bara en kronisk depression ett benzoberoende på kuppen plus jag har druckit oerhörda mängder men lagt ner pga magsmärtor annars var det en vana innan också samt massa cannabisrök har man packat lungan med.

Jag förstår att det är svårt att acceptera den tanken.

Samhället i stort är fortfarande mycket okunnigt när det gäller mental hälsa och diagnoser. Det finns barn och tonåringar som självdiagnostiserar sig för att det är trendigt, vilket säger en hel del om vår bristande förståelse.

Det analytiska förhållningssättet som jag beskrev är inte bara begränsat till hur du förhåller dig till din diagnos; det kan lika effektivt appliceras på de problem du nämnt.

Börja med att ställa dig själv följande frågor:

Hur motverkar jag kronisk depression?
Hur hanterar jag ett drogberoende?
Hur förbättrar jag maghälsan?
Hur förbättrar jag lungkapaciteten?

För alla dessa frågor finns det omfattande och välbelagd forskning.

Ta ett problem i taget. Börja med det problem som du upplever som minst problematiskt. När du löser det problemet minskar du din börda, vilket ger dig mer energi och bättre kapacitet att hantera mer krävande problem.

Jag hade börjat med magen, därefter lungorna. Att börja lösa detta problem kommer antagligen innebära att du behöver optimera din kost och kanske börja motionera.