Jag är mentalt sjuk på något vis gällande relationer

Det är klart det går att utredas ändå. Jag vet massor med människor som gjort utredningen långt över medelåldern när föräldrarna varit döda länge och det inte funnits någon att intervjua för barndomen.
Men att du låst dig vid detta är ett symptom på asperger. Det är väldigt vanligt att liksom "fastna" i saker då. Att tro att något måste vara på ett sätt. Och även att älta saker som du gör med ditt problem.

Varför är kvinnor så viktiga för dig? Nog har du andra intressen som kan uppta mer av din tid än vad som är fallet idag? Många vetenskapsmän ser fula ut. Ser brottare snygga ut? Var kommer denna utseendefixeringen ifrån? Om vissa tycker du är ful så sluta umgås med dem. Sluta skapa din identitet utifrån vad andra säger till dig. Om du mår dåligt så må dåligt. Meningslöst att ta ett piller och tro att allt ska bli bra. Våga se saker utifrån ditt sätt. Sluta må dåligt för att du tycker X är bra men din granner säger att X är dåligt. Sluta oroa dig. Ta djupa andetag. Sluta fly från din kropp.

Problemet är att det finns för mycket män i Sverige. Då blir pojkar/män mer värdelösa , fula ,inget att ha osv. Det är snarare ett politiskt problem som har orsakats av politiker.

För att lösa problemet måste vi nu satsa på att öka andelen kvinnor, detta för upp värdet på män ,men samtidigt ger de kvinnor bättre mental hälsa ,eftersom de påverkas negativt av för mycket män.

Rösta inte på politiker som vill ha högre andel män , eftersom du då samtidigt röstar på mer kaos och sämre mental hälsa.

Jag förstår stelheten, eller skådespelet. Jag är likadan, och likt dig har det avtagit något med åldern. En konstant självmedvetenhet kring vad man gör. Återigen, ett tecken på autism. Det är vad som kallas masking, ett beteende för att efterlikna andras beteende eftersom det inte ter sig naturligt. Det betyder inte att man nödvändigtvis beter sig konstigt naturligt (även om vissa gör), men det kräver konstant uppmärksamhet och tankekraft. Sociala situationer blir inte särskilt roliga när man måste anstränga sig. Samtidigt är det inte roligt att alltid sitta hemma själv. Det är ett dilemma.

Du kan betala för utredning. Om du inte har någon anhörig för intervju så kan du fråga den privata vårdgivaren om det är absolut nödvändigt (och förklara din situation) innan du betalar. Det är bara några telefonsamtal bort. Dessutom är utredningarna kombinerade för adhd och autism. Visar det sig att du skulle ha ADD/ADHD kommer ditt liv förändras när du får centralstimulantia. Det är en väldigt vanlig samsjuklighet. Och en autismdiagnos skulle åtminstone ge svar på vissa frågor, och kanske en ny approach till dina problem. Dessutom förbättras ofta depression av centralstimulerande läkemedel, vilket även det är ganska troligt i ditt fall, utifrån dina inlägg.

Ge inte upp innan du testat detta. Dessutom finns det en hel värld av narkotika att testa innan du tar livet av dig. Nu uppmanar jag inte till att ta droger, men det är bättre än alternativet.

TS är helt normal. Det är helt normalt att tro att man är ful och att inte tjejer tycker om ens utseende. I Sverige pratar vi aldrig positivt om varann, inga "I love you" från föräldrar, många svenskar lever i ett vacuum där de får gissa om de är snyggas, attraktiva, smarta.

Jag hade samma problem. Tills jag tog tag i det. Var 30 när jag bestämde mig för att hitta en partner. Jag provade många sätt men det bästa var att gå en stor danskurs på Mälarsalen och hålla om 100-tals tjejer under flera år. Till slut lärde jag mig dresscode, hur man talar till tjejer, att jag ser bra ut. Och blev en hel vanlig familjefar med extra bra självförtroende.

Huvudtipset från mig: tjejerna flyr INTE för att du är ful eller dum. Det kan behövas en justering av kläder frisyr och vad man pratar om. Men själva flykten orsakas av att de förstår att du inte tycker om dig själv och en sådan person kan man inte vara nära. Det är ju mest jobb. Även tjejer mår dåligt och de behöver en glad trevlig kille.

Dom som skulle utreda mig vägrade och sa att det är totalt omöjligt utan anhörigintervju. Då sa dom att då är jag färdig där och skickade mig tillbaka till VC på antidepressiva. Det var ändå Stockholms största psykakut. Och ja jag har mentalt fastnat att det är något fel på mig, jag kommer inte ur dessa tankar. Jag har ältat dom i över ett decennium.

Jag mår dåligt att inte få närhet. Att få känns mänsklig kontakt. Dessa vetenskapsmän och brottare har kanske ett maskulint utseende eller kroppsbyggnad. Det har inte jag alls.

Det känns jobbigt om jag nu har detta, kanske kommer jag att börja hata mig själv ännu mer? När jag gör lite allmäna internettester så är jag ett gränsfall till asperger enligt dessa men samtidigt så har jag träffat folk med asperger och jag är ganska olik dom också. Väldigt olik på vissa sätt.

ADHD har jag gjort ett förtest på hos VC och där fick jag nästan 0% sannolikhet för det ungefär. För tillfället vet jag inte vad nästa steg är, jag känner mig utkastad från vården.