Börjar hata min deprimerade kusin, vet inte hur jag ska hantera det

Ahh du är babbe. Förklarar bristen på empati och kognitiv förmåga.

Men som sagt. Sätt dig in i sjukdomen och hur du ska hantera den som anhörig.

Men du verkar knappt veta vad du själv vill. Att du inte ska behöva få ett jobbigt samtal där han konstateras död. Ja, men då kanske du måste kämpa lite då, snuttetutten.

Att du varit sjuk har inte med saken att göra.
Du hatar honom för att inte han ringer dig?
Du vet inte vad borderlineautistisk är tydligen utan svänger dig med begrepp som inte är mer än allmänna skällsord för dig. Skärpning!
Du är en elak person som ställer krav på sjuka människor och vill hata dem bara för att de inte gör dig till viljes och vill prata med dig.
Tänk på henem istället som en jättefin person.
Ring henem och fråga hur läget är.
fråga om hen vill ha kontakt.
Fråga om henem vill ha hjälp.
VILL HENEM inte det skall du inte gå omkring och hata henem för att du tudligen inte uppfattas som en person som har ngt att komma med.
Tugga i dig.
Fattar du!
----------
Svara nu på frågorna jag ställde och slingra dig inte. Du kommer inte undan:
1. Bara för att depressionen gått över för dig så skall den minsann göra det för alla andra också?
2. Eller gäller detta bara för din kusin?
3. Vad har du med att göra om han är lat?

Ringer - inget svar.
Knackar på - inget svar. Jag vet att han är hemma och ligger i sängen och hör mig, men är för deprimerad för att ens ta sig upp. Nu är han tydligen så deprimerad att han inte ens orkat skicka in blanketten om försörjningsstöd, missat föregående månads hyra och dessutom riskerar vräkas eftersom han rökt på balkongen (när han har bokstavligt talat 7 meter längre till terrassen, där han får röka.

Min moster, hans morsa alltså, var förbi idag och de hade ett långt samtal och det verkar som att hon ska köra till psykakuten med honom, för blir han vräkt är jag 90% säker på att han ger upp och hänger sig eller skär upp handlederna. Får väl se hur det slutar.

Jobbigt att försöka bry sig när all omtanke man visar bemöts med antingen total utfrysning och tystnad, eller mothugg då han tror att jag försöker gotta mig i hans misär så fort jag kommer med tips på vad jag VET hjälper. Och nej, din jävla pannbiff, jag säger inte "bara stick ut och träna!" utan jag lägger fram det som jag själv har upplevt det: att ta allt i små steg, men att man själv måste jobba aktivt för att må bättre så fort man känner att man mår minsta lilla bättre.
Det är helt bortkastat att som sjukt deprimerad ha en bra dag och tänka "wow ok idag är rätt nice, då kan jag ligga på soffan och kolla Youtube i 12h och inte samtidigt ha ångest", när han istället då borde försöka få in en liten, positiv rutin istället. Det är hans totala ansvarslöshet som gör mig förbannad, och inte att han mår dåligt i sig.

Jag skickar massa SMS var- eller varannan dag och kollar läget, frågar om han vill med på mindre, snällare aktiviteter där det bara är vi två, jag frågar om det finns något jag kan hjälpa till med o.s.v. men allt blir bara bemött med total tystnad eller den där typiska "du hör ändå bara av dig för att se att jag lever, du skiter egentligen i mig". Tro fan att man efter år av detta bemötande börjar inse att det är lite av en "lost cause", samtidigt som man bara inte vill ge upp eftersom vi delar så mkt positivt och också delar blod.

Jobbig sits o jag vet inte vad jag kan göra. Antagligen inget allt. Tippar på att han är död inom ett år, om ens det. Inom några månader känns nog mer troligt. Vet att det kommer krossa mig och jag kommer få tillbaka alla känslor från allt kul vi gjort, men det är en smäll jag får ta då, för det handlar inte om mig

Dina frågor är helt idiotiska, men här har du svar:
1. Nej., bara för att det gick över för mig så inser jag att det inte sådär magiskt går över för alla.
2. Vadå "gäller bara för min kusin"? Är svenska ditt andraspråk eller? Ja, det är bara min kusin som är påverkad av detta, hela släkten i övrigt är högpresterande och framgångsrik både ekonomiskt och relationsmässigt.
3. Jag kan inte påverka att han är lat. Han har varit lat sen han var typ 12 år gammal och blivit curlad av sina föräldrar. Det blev jag med, men jag tog ett egenansvar och jobbar konstant på att få bättre disciplin. Ibland går det bra, ibland går det dåligt, men jag ger mig inte. Han har aldrig ens försökt börja.

Jag har suttit i riktigt tungt mörker. Och du har rätt i att man måste ha en inre drivkraft att vilja bli bättre. Jag hade kunnat ge upp vid tusentals tillfällen men gav mig fan på att få ett bättre liv och mående, vilket jag lyckades med. Även om jag har en bit kvar.

Babysteg varje dag var min väg ut ur djupet. Dock har allting kommit ifrån mig själv, har levt på hopp och önskan om att en dag ska det bli ok. Samt att vägra ge upp. I perioderna där jag övervägt att lämna jordelivet så har tankarna på hur mina nära skulle ta det varit en faktor som gjort att jag avstått.

Hur du ger drivkraften till honom vet jag ej hur det skulle gå till. Han behöver finna den i sig själv.

Är nog bra om han blir vräkt och behöver anstänga sig, alternativt gå under.
Psykakuten kan också vara ett steg, även om i alla fall jag inte fick mycket till hjälp där. Bara förvaring i mitt tycke.

Jag är motsatsen till att ha blivit curlad, kanske har något med min resa att göra..

Du är engagerad förstår jag.
Då får du fundera på vad du kan göra och vad du inte kan göra.
Var går gränsen?
I det du inte kan göra ingår även det som har låg sannolikhet att lyckas och kostar på för dig
Det du inte kan göra får du släppa - det skadar dig bara att ta ansvar för saker som ogenomförbara.
Skall man hjälpa ngn är det viktigt att man försäkrat sig om att personen VILL ha hjälp - att göra saker motvilligt ger sällan ett gott resultat. Det är väl nummer TRE.
Nummer TVÅ är att få någon att vilja ha hjälp

Å nummer ETT att denne inser att man har problem man vill slippa.
----------
Det vi gärna gör som utomstående då vi ser allt från ett annat perspektiv och tycker situationen är glasklar är att tala om lösningar innan det finns ett upplevt starkt behov av dem.