Vad beror det på att jag blir helt däng såfort det blir vår och varmare,varenda år ?

Kan vara säsongsskifte eller pollen som vissa nämnt.

Hormonerna ändras.

Jag anar en viss bitterhet...

Jag tycker om sommaren men tycker ändå att detta var en mycket träffsäker beskrivning. Visst är det detta som får inte bara introverta utan även folk med dåligt socialt självförtroende att må dåligt vid skifte till ljus och värme.

Men kanske kan dessa slippa lida om de försöker se årstiden som ett tillfälle att istället fånga känslan av barndomens somrar. Tror att många av dessa kanske ändå har stillsamma och introspektiva minnen från soliga sommarlov. Ligga på gräset med en bunke Kalle Anka och isglass. Leta insekter. Träna ensam med en fotboll i bar överkropp och en iskall läsk.

Börjar tro detsamma.
Alltså, att det inte är något fel någonstans.
Idag tog jag en väldig lång tur i staden (Gbg) med cykel och snabb promenad i sammanlagt 4 timmar. Idag är ännu varmare och solen lyste kraftigare än igår, vårens första riktiga steg efter den här långa vintern.
Något märkligt hände .
Som genom en osynlig makt , något jag inte rår över, kände jag mig uppfyllas med optimism och självförtroende helt bara på egen hand, utan att fått någon annan stimulans än att jag gick i mina egna skor hela dagen.
Det kanske är så att övergången från mörker till ljus föder ett slags temporär förvirring och en förskjutning i tiden och rummet ?
När jag vibbar in mina arbetskamrater så säger dom sig vara påverkade av vårens ankomst, men de verkar helt opåverkade enligt mig. Jag blir bara helt bäng och har t.o.m svårt att formulera fullständiga meningar utan att staka mig hela tiden och måste övertänka hela tiden vad jag ville ha sagt. = Jäkligt o-spontant
Det hela känns ju som en mindre övergående psykos av något slag ( Inte för att jag vet vad en psykos är egentligen)
Energin som frigörs varje gång 2 veckor under våren, är inte att leka med har jag lärt mig. Inget som oroar mig men varje gång totalt oförberedd på styrkan