Självklart borde jag INTE ha gjort så som jag gjort, här på Flashback. Att skriva om min familj, på det viset. Det är vidrigt!
Jag önskar att jag inte gjort såhär, givetvis. Borde enbart ha tagit det hela enskilt & berättat att jag kommer sticka iväg ett tag, för att "hitta mig själv". Istället så ställde jag till med världens scen, helt i onödan, bevisligen. Det har alltså lett till att samhällets resurser lagts på mig, för att jag varit okontaktbar i några dagar. I onödan. En grymt viktig lärdom jag tar med mig framåt, i livet. Min familj förtjänar inte att få strålkastarljuset på sig, på det vidriga sättet, helt offentligt.
Jag menar det. Men, gjort är gjort. Det kommer väl alltid nåt positivt, ur dem dumma och dåliga valen man gör här i livet, hoppas jag. Även i detta läge. Har kontakt med min familj, i dagsläget. Jag saknar er verkligen, det vet ni. Vi ses snart igen!
Hade sjukt bra snack över telefonen, med två gamla Facebookkompisar (som jag aldrig träffat IRL). De fick mig på helt andra tankar, i mitt värsta tillstånd. Fick så många insikter, så det är sjukt. Två verkligen helt underbara människor. Kändes som riktigt givande psykolog/terapeut samtal. När självklarheterna kommer i ord, från någon utanför familjen. Det kan göra mycket, det fick jag känna på, ordentligt. Sjukt tacksam över det!
Den senaste tiden i Sundsvall mådde jag otroligt dåligt. Att leva där, det kändes som en skräck för mig, den sista tiden. Pga uppbyggd rädsla av mig själv, i stora drag. Dock hade nog många andra också varit rädda, i min situation. Fick t.ex min dörr ristad med kniv, tidigare denna sommaren. Jag gick dock aldrig vidare med polisanmälan, om den saken. Jag orkade bara inte!
Kändes som om att jag levde i fara där. Paranoid utav helvete. Idag förstår jag att det mestadels bara satt i mitt egna huvud. Känt mig som en total Failure som människa, då jag haft alla förutästtningar genom livet, till att lyckas med vad jag vill. Alltid älskat min familj och känt mig hemma med de. Inte fasen kan jag begära att min familj eller någon annan ska vara perfekt. Är jag perfekt? Nej verkligen inte. Ingen är perfekt såklart. Perfektion är en illusion som jag ser det. Att börja prata om saker och ting, det kan dock va en väg framåt, som jag ser det.
Jag har insett att det jag har gjort här på Flashback. Det är nog oförlåtligt, för väldigt många människor. Dock så älskar min familj mig, oavsett. De har ju letat efter mig, i tron om att jag kanske ligger död nånstans. Den skräcken måste va hemsk, att känna, att gå runt och inte veta, i flera dagar. Haft sjukt fina samtal med min mamma. Hon har inte haft det lätt med mig, kan jag lova!
Känt mig helt lost, i vuxen ålder. Då jordelivet känts outhärdligt många gånger, som det gör för många många andra människor också, en alldeles för tuff dimension, att leva i. Ja typ så. Att lära känna mig själv, på riktigt. Det är väl det jag behövt göra. Vad vill jag göra med livet osv? En fråga, som jag tror, att alla människor behöver ställa sig, då och då, genom livets gång. Sen ska man nog inte göra som mig, alltså att göra det hela offentligt, på det sjukt vidriga sättet. Det är inte OK nånstans, enligt min mening!
Att rätta mig in i ledet, med samhällets alla förväntningar, som hänger över oss alla, från start. Det är inte den vägen jag vill gå, genom livet. Jag vill leva ett liv som JAG vill leva. Att låta andras osäkerhet stanna kvar där den kommer ifrån, inte låta den toucha mig längre.
Med det sagt, allt som kommit från mig här på Flashback, det har varit nödvändigt, för min skull, på det sättet liksom. Dock så är det allt annat än OK, enligt mig. En lärdom, som jag tar med mig, framåt i livet. Jag försöker leva på mitt sätt, där jag inte tar mig själv så jäkla seriöst, eller är rädd för att göra bort mig, göra fel osv. Jag tipsar dock ingen annan, om att göra så som jag har gjort. Det rena kaoset jag ställt till med, för min familj & för samhällets resurser. Det är ändå ett synsätt jag försöker ha, över livet i stort. Inte att medvetet fela, men när jag känner att jag har felat, då försöker jag hellre äga mina fel, så gott jag kan. Mer kan jag inte göra. Att skämmas över detta, det gör inte saken bättre, i det stora hela. Även om de känslorna är nära till hands!
"Det är mänskligt att fela, gudomligt att förlåta."
