Jag är ledsen över att detta inlägg kanske blir långt, men jag kan inte komma på något sätt att formulera det kortare.
Under många år har jag känt att jag mentalt har levt i det förflutna, både genom olika former av nostalgi och genom att glorifiera perioder som egentligen var en dålig tid i mitt liv. Jag tror att det finns många med liknande upplevelser och tidsperioder, men för mig var det en fas som sträckte sig från augusti/september 2015 till ungefär maj 2017.
Under denna tid gick jag från att känna mig på topp till att bli fullständigt krossad, för att sedan resa mig igen. Jag hade ett nära umgänge med en bästa vän och många kompisar, ett aktivt nattliv, flera kvinnor jag delade säng med, flickvänner, one-night stands, knullkompisar och den största kärleken i mitt liv. Det kändes som om jag hade allt jag någonsin drömt om, men jag avskydde det också på grund av allt drama och det emotionella kaoset som uppstod från osäkerhet och ett allmänt instabilt mentalt tillstånd.
Sedan flyttade jag därifrån och förlorade kontakten med hela den gruppen gradvis över en kort period. Livet blev sedan ganska tryggt och förutsägbart. Idag lever jag sambo med en annan kvinna, arbetar och har ett liv som mestadels kretsar kring ekonomi, arbete, enkla hobbyer och det vanliga livspusslet som alla andra. Jag har i princip två riktigt nära vänner och försöker bli bättre på att umgås med släkten.
Men saken är den att jag tänker på den här tiden varje dag. Vissa dagar med stor saknad och ibland med avsky. Ibland vill jag bara resa tillbaka i tiden och vara där igen, göra om allt men på ett bättre sätt, kanske haft ett förhållande med min stora kärlek eller haft fler relationer. Jag önskar att jag hade reagerat annorlunda när jag blev sårad, istället för att bli bitter. Jag skulle vilja pausa tiden och uppleva de bästa stunderna om och om igen.
Ibland gråter jag över att ingen från den tiden någonsin har återvänt, allt som är kvar är digitala spår på Facebook och Instagram, medan resten av upplevelserna är lagrade i minnets bank. Jag hör samma namn innan jag somnar och undrar över vad som kunde ha blivit annorlunda, och jag är ständigt nyfiken på vad som har hänt sedan dess med de andra.
Jag anser inte att mina tankar om detta är hälsosamma. Så fort jag är ledig eller inte upptagen med något, återvänder dessa tankar. Min psykolog fokuserar mer på hur jag ska hantera min ilska, som delvis är en biprodukt av undertryckta obesvarade känslor från den här tiden. Jag undviker sociala medier eftersom jag vet att det bara tar tio sekunder för mig att hitta mitt ex eller någon annan från den tiden, vilket skulle fylla mig med ny frustration som jag skulle ta ut på någon som inte har med saken att göra.
Jag vill gå vidare och sluta känna så här. Jag vill inte längta efter något jag inte kan förändra och jag vill acceptera att det har hänt och att jag har ett bättre liv idag. Jag vill inte se det som den enda höjdpunkten i mitt liv.
Vad ska jag göra? Hur kommer jag ur det här?
PS. Att supa fungerar inte, det har jag redan provat. Går även på antidepressiva.
Under många år har jag känt att jag mentalt har levt i det förflutna, både genom olika former av nostalgi och genom att glorifiera perioder som egentligen var en dålig tid i mitt liv. Jag tror att det finns många med liknande upplevelser och tidsperioder, men för mig var det en fas som sträckte sig från augusti/september 2015 till ungefär maj 2017.
Under denna tid gick jag från att känna mig på topp till att bli fullständigt krossad, för att sedan resa mig igen. Jag hade ett nära umgänge med en bästa vän och många kompisar, ett aktivt nattliv, flera kvinnor jag delade säng med, flickvänner, one-night stands, knullkompisar och den största kärleken i mitt liv. Det kändes som om jag hade allt jag någonsin drömt om, men jag avskydde det också på grund av allt drama och det emotionella kaoset som uppstod från osäkerhet och ett allmänt instabilt mentalt tillstånd.
Sedan flyttade jag därifrån och förlorade kontakten med hela den gruppen gradvis över en kort period. Livet blev sedan ganska tryggt och förutsägbart. Idag lever jag sambo med en annan kvinna, arbetar och har ett liv som mestadels kretsar kring ekonomi, arbete, enkla hobbyer och det vanliga livspusslet som alla andra. Jag har i princip två riktigt nära vänner och försöker bli bättre på att umgås med släkten.
Men saken är den att jag tänker på den här tiden varje dag. Vissa dagar med stor saknad och ibland med avsky. Ibland vill jag bara resa tillbaka i tiden och vara där igen, göra om allt men på ett bättre sätt, kanske haft ett förhållande med min stora kärlek eller haft fler relationer. Jag önskar att jag hade reagerat annorlunda när jag blev sårad, istället för att bli bitter. Jag skulle vilja pausa tiden och uppleva de bästa stunderna om och om igen.
Ibland gråter jag över att ingen från den tiden någonsin har återvänt, allt som är kvar är digitala spår på Facebook och Instagram, medan resten av upplevelserna är lagrade i minnets bank. Jag hör samma namn innan jag somnar och undrar över vad som kunde ha blivit annorlunda, och jag är ständigt nyfiken på vad som har hänt sedan dess med de andra.
Jag anser inte att mina tankar om detta är hälsosamma. Så fort jag är ledig eller inte upptagen med något, återvänder dessa tankar. Min psykolog fokuserar mer på hur jag ska hantera min ilska, som delvis är en biprodukt av undertryckta obesvarade känslor från den här tiden. Jag undviker sociala medier eftersom jag vet att det bara tar tio sekunder för mig att hitta mitt ex eller någon annan från den tiden, vilket skulle fylla mig med ny frustration som jag skulle ta ut på någon som inte har med saken att göra.
Jag vill gå vidare och sluta känna så här. Jag vill inte längta efter något jag inte kan förändra och jag vill acceptera att det har hänt och att jag har ett bättre liv idag. Jag vill inte se det som den enda höjdpunkten i mitt liv.
Vad ska jag göra? Hur kommer jag ur det här?
PS. Att supa fungerar inte, det har jag redan provat. Går även på antidepressiva.
