Har vården rätt att neka utredning?

Jag har försökt läsa i HSL men tycker att det är mycket luddigt. Exempelvis rätt till second opinion som enbart gäller vid livshotande sjukdom eller särskilt allvarlig sjukdom.

Jag undrar om läkare har rätt att neka en patient en grundlig utredning när allvarliga symptom finns? Får man lov att bara avvisa patienten efter en enklare undersökning istället för att då gå vidare och se vad felet kan vara? Får nästa läkare ett halvår senare bara avfärda patienten med hänvisning till att undersökning redan gjorts utan att ens erbjuda tid?
Jag menar då det finns andra undersökningsmetoder tillgängliga men man väljer att inte göra dessa. Symptomen är av sådan karaktär att de har stor inverkan på livskvalitet och daglig funktion. Vad gör man i fall som dessa? Är detta korrekt förfarande av vården att man inte ska få hjälp?

Vet inte om det är tillåtet, men hade en läkare som tog bort en diagnos som satts för länge sedan, på en sjukdom som inte kan gå bort. En del av detta var ett biopsiresultat som starkt pekade mot sjukdomen, medan han menade att det var negativt. Han bara drev med mig, lekte med mig.

Innebär fallet du tar upp att läkaren anser sig ha kunnat utfärda en diagnos?
Om ja -> varför godtar inte patienten den?
Om nej -> vad säger läkaren när patienten vill ha en diagnos?
Anser läkaren att det är psykosomatiskt?

Klart man kan neka en utredning, men det skall vara baserat på fakta och relevant information samt väldigt tydligt för patienten varför man inte väljer att gå vidare med en utredning. Det är fall till fall.

e: får väl tillägga att du skriver att du blir nekad grundläggande utredning, så det är väldigt svårt att svara i just ditt fall med såpass lite information. En grundläggande utredning skall ju göras på alla som söker vård.

Hen skrev inte grundläggande utan grundlig?
t ex en magnetröntgen av hjärnan om man har huvudvärk då och då kanske?
eller en mineralanalys av hårstrå och blod vid instabilt psyke?
jag har ingen aning då det saknas fakta i trådstarten som gör den möjlig att besvara.

1. luddigt? Hur skulle du vilja beskriva det i så fall?
personligen anser jag beskrivningen är så bra den kan bli.
2. Jo man skall få den hjälp som (1) behövs och den behandling som (2) anses rimlig i förhållande till kostnad och förväntat resultat.
Patienten ska erbjudas den behandling som den nya bedömningen kan ge anledning till om:
behandlingen står i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet, och
det med hänsyn till den aktuella sjukdomen eller skadan och till kostnaderna för behandlingen framstår som befogat.
Lag (2019:964).
Den bedömningen gör läkaren.

T ex: HSL, 8 kap
Det är själva kärnan i uppdraget. God vård skall erbjudas. Om en patient har allvarliga symptom som motiverar utredning skall en sådan utredning erbjudas. Nyckelfrasen här är "som motiverar utredning". Du beskriver dina besvär mycket luddigt, men det förefaller som om du och din läkare har uppfattningar om en vidare utredning är motiverad eller ej. Tyvärr har du ingen rätt att själv bestämma vad du vill utreda. Du skriver inte om det är inom primärvården eller specialiserad mottagning du är. Är det vårdcentral kan du ju prova byta vårdcentral om du inte redan gjort det.

Oavsett vad dina besvär är bör sjukvården ha någon sorts idé om hur de skall lindras. Har de verkligen inte kommit med några råd?

I praktiken så är läkare måna om att spara på resurser. De sparar hellre in på vissa än andra. Av någon anledning så är det enligt läkare jag träffat mycket viktigt att man inte bara "skriver remiss som studsar". Varför detta är fallet, det vet inte jag. Hur som helst så används det för att motivera att läkaren slipper skicka remiss från första början.

Förmodligen så har det väl att göra med påtryckningar från regionen. En remiss med avslag är ett misslyckande i statistiken, medans en remiss som aldrig skickas aldrig syns någonstans. Om läkaren sen råkar döda en skattebetalare i sin iver att inte skicka "fel" remiss, jag då är det ingens problem. Patienten är bara död och borta.

Det syns inte i någon statistik hur många remisser som studsar. Orsaken att man inte vill skicka iväg en remiss som ändå kommer studsa är att det stjäl tid. Det stjäl tid från personen som dikterar den (sekreteraren som skriver den och skickar den) samt personen som bedömer remissen, dikterar ett remissvar (och sekreteraren som skriver ut svaret och skickar det till den remitterande) och återigen den som remitterade som läser remissvaret och skall komma på en ny plan.

Slutligen stjäler det tid från patienten som väntar på hela proceduren i hopp om att någon läkare skall komma på en plan. Dåliga läkare skickar iväg för många remisser för att göra sina patienter glada.

Diagnosen som sattes är av sådan art att den beskriver ett symptom men inte orsaken till det. Jag gissar att läkarna bedömt att det är psykosomatiskt och därför inte tagit patienten på allvar.
I detta fall har läkarna trots patientens tydlighet med sina besvär avfärdat patienten och sagt att allt är jättebra ungefär. Patienten har tagit illa upp att söka vård och bemötas av läkare som i journalen skriver "mycket bra" flertalet gånger när den i själva verket dagligen lidit svårt. Är det nödvändigt att använda sig av så värdeladdade och förstärkande ord kan man ju undra.
Nej det rör sig om en skada som diagnostiserats först flera år senare och kräver operation. Alltså något som rent objektivt orsakat besvären men som man struntat i att utreda för att man verkat tro att det rör sig om somatisering?
Jo det är ganska luddigt anser jag. Om patienten (som är en närstående till mig och visat journalanteckningar) söker vård efter att förbättring uteblivit och läkaren inte ens vill ge en tid då ytterligare utredning "inte kommer visa något" så är det ju lite luddigt om det bara gäller särskilt allvarlig eller dödlig sjukdom tex. Då har man ju satt ribban väldigt högt om huruvida man har rätt till second opinion tänker jag?

Såg det nu! Tack.

Ovanstående med gammal skada är tyvärr, fortfarande för lite information.

Vad är en second opinion? När min läkare tog bort min diagnos sa han att han kunde ordna en second opinion ät mig. Det skulle isåfall vara hans närmaste kollega som skulle göra den. Det tycker inte jag verkar vettigt.