På botten igen

Tack för din input, men problemet är också att det jag delade med henne är en del av vad/vem jag är och hon kunde inte alls acceptera det. De flesta människor skulle inte acceptera det pga att folk inte förstår.

Det som hänt nu precis, var i ett land i centralamerika i flera månader, hade det första tiden mycket tufft emotionellt pga en annan relation som avslutats. Hade det bra och hade skaffat flera vänner i ett community där. Började jobba på möjligheter att kunna ev. leva där, träffade en lokal tjej som också håller på med musik och tyckte om mig väldigt mycket.
I princip i samband med att jag träffat henne så börjar jag också känna mig klar med stället, börjar rationalisera att detta funkar ju inte i längden. Många av vännerna man skaffat skulle vidare. Hem o tjäna pengar, bygga bas osv. Familj vill att jag bor närmre dom och jag tänker att allt pekar mot att jag borde åka hem.
Känner ett motstånd mot att åka hem också men gör det ändå för hade redan bokat biljett som kostade ganska många tusen kronor.
Jag tar flyget trots att hon inte ville att jag skulle iväg. Jag testar relationen aldeles för mycket i det läget för att se om hon kunde acceptera en sak om mig för att se om det är värt att stanna. Hon verkar initialt kunna acceptera det men jag tar ändå flyget hem. På flyget känner jag hur hjärtat ballar ur, tror jag ska få hjärtsvikt trots att jag är fullt frisk. Det var ögonblicket hon förstod att jag tog flyget.

Väl hemma känner jag bara brutal ångest och ånger, att jag borde stannat kvar för jag vet att mitt hjärta hade velat det. Plötsligt säger hon att hon inte kan acceptera det jag sa och det är nu kört och jag är helt förkrossad och vet inte hur jag ska orka med att alltid hamna i såna situationer som jag är i nu

Tomrummet som du har inom dig kommer inte kunna fyllas av relationer, tjejer eller andra saker. Ingen person ska acceptera dig, även om dom gör det enligt dig så kommer det bara vara tillfälligt för så länge den kärleken du söker kommer utifrån och inte inifrån dig själv, från dig själv, så kommer du alltid fortsätta söka och du kommer alltid känna att något saknas.

Det jag hör när jag läser din text är att du saknar något i livet och att du försöker hitta det på olika platser och hos olika människor.

Jag kan rekommendera dig att börja gå i terapi, börja söka svar på den tomhet du känner genom att spendera tid med dig själv, var nyfiken på dina beteenden och känslor men framförallt Sluta springa från dig själv. Och det kommer inte vara roligt eller spännande, det kommer antagligen vara jäkligt jobbigt och tråkigt men man behöver gå igenom den mörka snåriga dalen för att komma ut på andra sidan.

Bristande självkärlek är definitivt en del av det. Men att det är något jag saknar? Klart man vill ha en partner i livet det är ett mänskligt behov. Som nån tidigare sa så kanske det handlar mer om att jag inte tror jag är värd att följa mitt hjärta. Att jag undermedvetet agerar uti från rädsla och målar det som rationalism och att vara klok. Vet inte riktigt om det är rätt att isolera sig? Man hittar sig själv och självkärlek också genom andra människor, vänner, community, partner m.m.

Jag undersöker mina alternativ för terapi.

Vem har sagt att du ska isolera dig?
Det är en sak och känna att man vill ha en relation men att man ändå är nöjd med sig själv och sitt liv och mår bra även utan och en helt annan att söka efter kärleken i andra länder, längta efter att bli accepterad av en främmande människa och lida som du skriver och vilja ge upp när det inte blir som du tänkt dig. Att hänga upp sitt liv på yttre faktorer så mycket som du verkar göra låter iallafall för mig som att du har mycket att ta tag i på insidan innan det andra kan funka. Om det ska vara någorlunda sunt.

Okej, jag hör dig.

Har du några konkreta tips på hur jag tar tag i detta på insidan?