"De är bara barn" - Hur bemöta och förhålla sig till denna flosker?

Jag har de senaste åren ett antal gånger både sett och råkat ut för denna förbannade fras och är det något som kan göra mig topptunnor rasande så är det den frasen.
Oftast följs det med en fullkomligt helvild unge som kan springa runt och gallskrika som en galning eller något annat totalt gränslöst. Sedan bredvid har de då sin fullkomligt avtrubbad förälder som kan verkligen inte bry sig mindre och vågar man alls yppa något över deras solsken till unge, så helt plötsligt så vaknar denna zombie till liv och kan tända till rejält.
Så min fråga är när började detta? Jag kan verkligen inte alls komma ihåg när jag var liten att någon vuxen eller förälder bara skulle knäcka ur sig "de är bara barn!" och sedan fortsätter ungarna gallskrika eller vad de nu sysslar med för något helt idiotiskt.
Har ni själva råkat ut för detta och hur har ni bemött det?
Eller ska man bara hålla truten och acceptera att de är bara barn och gör som de vill tills de är tonåringar?

Vuxna är också bara barn.
Vi är alla barn i ett främmande land.

Därför ska vi förlåta alla,

Antingen disciplinerar du horungen eller så börjar jag dela ut lavetter, välj ditt jävla mongo!

Det spelar ingen roll om det är en skällande fitthund eller en ouppfostrad horunge, omvärlden måste kliva in för att något ska hända, idioti fortsätter för att det tillåts

Svara ”Ja men du är förälder och vuxen”.

Föräldrarna är rädda för att anmälas för misshandel om dom tar ungen i arm.

Ja, det är inte omöjligt att det går åt två håll där förälder inte riktigt vet hur hantera sina ungar och säger man till dem eller deras ungar, så får man denna flosker serverad, där det efteråt uppstår en Moment 22 situation och det är upp till ungen själv. Barn kan ju också vara väldigt beräknande av sig.

Ja, man har ett förälder ansvar tills ungarna är 18 år och därmed är man egentligen skyldig i barnens utveckling och hur de beter sig mot andra och omgivningen. Dock i vanlig ordning så förtränger många detta och sedan har barnen också en viss egen rätt, så gränslinjen kan nog vara lite luddig.

Mycket bra spaning. Lite lattjo att se de inledande tongångarna här jämfört med de i tråden om Uppdrag gransknings program om rädslan att bli fråntagen sitt barn. Antar att det mest är kvinnofolk i den här delen av forumet så det förklarar väl lite.

Annars tänker jag att det är ju barn dom är? Eller vilka åldrar är det föresten vi pratar om? För visst, i viss åldrar ska man ju kunna förvänta sig att de sköter sig mer eller mindre bara de skärper till sig men åtminstone upp till 10år känns det rimligt att förklara för vuxna människor att barn är just barn om de irriteras på att de leker, stojar runt eller vad de nu gör.

Satan i gatan vad jag gjort livet sur för vuxna som barn annars om vi bortser från de gångerna man var tvungen att sköta sig. Man hittade ju på allt djävulskap man kunde för att reta och busa med grannarna, absolut roligast att jäklas med var självklart de som blev arga, alltid nån äldre överviktig gubbe som trots sin fysik skulle jaga efter oss småkillar i vad vi nu var... Mellan 6-15år var jag hyfsat aktiv skulle jag säga. Hade typ en kompis som knappt hängde med men så hade han jäkligt stränga föräldrar, frireligiösa eller nåt men annars var det nog lika för de flesta där jag växte upp. Mina föräldrar hade nog kunnat säga eller hota med vad som helst vilket de också gjorde visserligen men vad ska man säga? Barn är barn.

Nu instämmer jag i att barn är jäkligt jobbiga men har man valt att bo band dom så får man glatt bita ihop. Är det vid något tillfälle så illa att man lider lite extra kan man kanske bemöta flosklerna me, -Jo, tack fina du. Jag ser att det är barn. Det är bara såhär kära frun att jag har en sån hisklig huvudvärk så skulle snälla frun kanske be dom små liven att dämpa sig? Det vore hemskt tacksamt!

Har vänner med barn med npf-diagnos. Som kan vara ”jobbigt”, låg frustrationstolerans, utbrott osv.

De har ”löst” det på flera sätt. De har inte ”gett upp” att se till att barnet ska kunna ”fungera” i samhället, och ta hänsyn. De har också - när det ändå blir jobbigt för omgivningen - några info-kort, typ små visit-kort - att snabbt sticka till någon i lokalsamhället som så klart undrar varför ett stort barn inte kan uppföra sig och får ett mindre utbrott t ex inne i en affär.

MEN här är det alltså fråga om funktionsnedsättning. Som är dold. De gör anpassningar både för barnet och för omgivningen. Tänker på att ta hänsyn till andra i samhället.

Mycket bra fråga. Den skulle platsa i ett större sammanhang. Tänker mig nån typ av temanummer i Psykologitidningen, tema för en helgkonferens, debattartikel i nån av morgontidningarna, eller "all of the above". Vet att floskeln i förbifarten nämns tex av Unge (om gängvåldet). Idag har vi barn som både är alldeles för vuxna i vissa avseenden (eftersom de sett saker på nätet de inte borde ha sett) och samtidigt är jättebebisar som aldrig blir riktigt vuxna utan är fortsatt självupptagna hela livet. Detta är förstås inte nåt som uppstått genetiskt i dem, utan pga ett beteende från deras föräldrar, gissningsvis med rötter i nåt i samhället eventuellt kopplat till nåt politiskt. Jag går bet på orsaken. Vem hittar grundbulten? Nåt med kärnfamiljens död?

Du måste förstå att de bara är barn.

Det låter ju som att de är ett föredöme och något som borde tas vidare av andra som har barn med diagnoser.
Ja, det är ju en sak om folk inte är riktigt friska, då får man försöka ha lite mer överseende oavsett.