Surrealistisk poesi?

Katarina Frostensson och Ann Jäderlund?

Jag tror inte att någon av dessa skulle bli glad över att kallas surrealist.

Tror du inte? Jag har dock svårt att se, vart annars man ska placera dem.

Nordens blomma

Ödsligt värmer jordens mylla
Händer som gardiner
Truster bara vilket som sov
Middagsluft i loket
Vår Sigurd är en förare
Slit din räls
Gasten smällde med sin frack
För att ingen då var med
Men alltid var han på plats
Skall du ana när tråget är oljat!
skrek han som en viv
Och då var han goush mov

/Gösta Hansson

Gadji beri bimba

Gadji beri bimba glandridi
Lauli lonni cadori gadjam
A bim beri glassala glandridi
E glassala tuffm i zimbra

Bim blassa galassasa zimbrabim
Blassa glallassasa zimbrabim

A bim beri glassala glandridi
E glassala tuffm i zimbra

Gadji beri bimba glandridi
Lauli lonni cadora gadjam
A bim beri glassala glandridi
E glassala tuffm i zimbra

/Hugo Ball

Tolkad och tonsatt av Talking Heads:

https://www.youtube.com/watch?v=GRPTgXy8qWE

Dadaistisk och inte surrealistisk poesi om man ska vara petig, men riktningarna stod varandra nära.

Från Samlaren, årgång 2000, s 182, citerar jag en recension signerad Peter Luthersson. Det gäller en avhandling om Tranströmers poesi (Niklas Schiöler, Koncentrationens konst. Tomas Tranströmers senare poesi. Bonniers. Stockholm 1999). Luthersson skriver bl.a:

Observera dock att Luthersson inte finner denna kategorisering av Tranströmer som surrealistisk poet det minsta övertygande:

Varför då över huvud taget lyfta fram
surrealismen när det gäller traditionsinplacering? Skillnaderna är ju uppenbara, likheterna högst allmänna.


Från den angivna källan, dock sidan 180(!), inleds med ditt citat, (min kursivering):

Surrealismen åberopas alltså. Hos Tranströmer skulle
en inspiration därifrån yttra sig i ”hållningen till drömmen” och ”drag i enskilda bilder” (s. 225). Och belägg
för att han är på rätt spår finner Schiöler i det faktum att
Tranströmer i sin bokhylla har ”ett mycket läst, nästan
sönderläst” exemplar av en surrealistantologi på svenska
(not 100, s. 302). Dock punkterar avhandlingsförfattaren snart sin egen framställning. Först anför han några
Tranströmer-metaforer, bara för att konstatera att ”inget
anfört exempel ligger helt bortom metaforisk ’rationalitet’” (s. 225). En stund senare skriver han: ”Faktum är väl
att efterkrigstidens poetiska språk tillägnat sig surrealismens landvinningar till den grad att dylikt bildspråk
på många håll blivit konvention.” I båda dessa iakttagelser ger jag honom rätt. Tranströmers metaforer liknar
inte specifikt surrealisternas, hans stramhet svär mot deras ymnighet, hans beräkning mot deras eftersträvade
spontanitet. Varför då över huvud taget lyfta fram
surrealismen när det gäller traditionsinplacering? Skillnaderna är ju uppenbara, likheterna högst allmänna.

Till yttermera visso lyfter Luthersson i sin avslutning fram just detta med traditionsinplaceringen av Tranströmers poesi som ett av två problem med avhandlingen (Ibid sid. 183, min kursivering):

Jag har utan att vilja förminska förtjänsterna berört två problem, svårigheten att handskas med traditionsinplaceringen och stöt-i-bröstet-kvaliteten.

Artur Lundkvist skrev en klassisk essä om surrealismen som finns i hans bok Ikarus flykt där han redogör för André Bretons definition av surrealism, att det rör sig om en "Ren psykisk automatism, med vars hjälp man söker i tal, skrift eller på annat sätt återge tankens verkliga funktion. Det innebär tankens diktamen under frånvaron av all förnuftskontroll och alla estetiska och moraliska avsikter."

Lundkvist skriver vidare att innerst strävar surrealismen "efter att utplåna motsättningarna mellan handlingen och drömmen, mellan verkligheten och önskningarna: det är den konflikten hans [Bretons] surrealism vill försöka lösa. Han förklarar sig tro på en framtida transmutation av dessa båda tillstånd, drömmen och verkligheten, till en sorts absolut verklighet, en öververklighet."

Vidare heter det att "Surrealisterna betraktar gärna alla ting som levande. För dem har den yttre verkligheten framförallt en psykisk existens. Samtidigt som all verklighet förmänskligas kommer människan i sin tur att framstå som en del av all verklighet: den förlorade relationen återupprättas. Surrealisten har en mytisk tro på den inre meningen i alla tillfälligheter, all slump och alla tingens kombinationer. Han förnekar i själva verket att det finns någon slump och några tillfälligheter: allt utgör ett oundvikligt led i skeendet och därför äger allting betydelse."

Detta sista citerade stycke är väl inte helt främmande att passa in på Tranströmers diktning, som är ifrågasatt att vara omnämnd i den här tråden.

Man måste väl nästan ha doktorerat i Litteraturvetenskap för att komma på idén att Tranströmer skulle vara någon slag surrealist?

Att säga att denne kristna moralist, engagerad som svenskstilist i Bibelkommissionen, skulle arbetat under någon slags motto om "tankens diktamen under frånvaron av all förnuftskontroll och alla estetiska och moraliska avsikter." kräver väl åratals exponering för litteraturvetenskap? Man måste ha läst alla outgivna papper från Lacan och Deleuze och blandat?

Även Katarina Frostensson såväl som Ann Jäderlund, två mycket olika poeter men är tydligen surrealister enligt vissa i tråden.

Finns det någon poet som inte är surrealist? Göran Sonnevi? Eller kanske är han också surrealist?
Vem ska vi ta då, Viktor Rydberg? Kanske var han ändå surrealist, lite innan det blev modernt så att säga?

Har tyvärr inget eget exemplar, men Espmarks Resans formler bör väl då ge ett klarare besked än ditt tvärsäkra avfärdande att Tranströmers diktning inte har något som helst med surrealism att göra.

(Ja, här har vi då litteraturvetenskapen...).

Påstår du att Espmark har klassificerat Tranströmer som surrealist? Det vore intressant att se ngt citat som styrker det.

Var läser du att jag påstår det? Boken var bara ett litet tips att intresserade kan bilda sig en egen uppfattning i frågan utifrån vad den mest erkände Tranströmer-forskaren skriver, kontra en flashbackpostare.