Tjejen ville att jag skulle köpa Xyloproct åt henne på vägen hem från jobbet igår. No big deal, jag kände att jag var riktigt schysst som ställde upp. Hon har fått lite problem med såna där hemorrojder efter att hon blev gravid och brukar tydligen själv köpa Xyloproct, utan att jag har haft en aning.
Problemet var bara att när jag närmade mig ingången till apoteket och såg hur mycket folk det var där inne så blev det plötsligt svårt att svälja. Då slog det mig att om någon hörde mig fråga efter Xyloproct så skulle de alla tro att det var jag själv som hade röven full med klasar som trängs, svider och spricker så det forsar blod när man går (inte för att tjejen har de problemen, men ändå.)
När jag väl kommer fram till kassan så är jag väldigt noga med att plocka fram lappen som tjejen skrivit åt mig, så att det tydligt kan synas att jag är där i någon annans ärende. Jag kan uttala Xyloproct utan problem, men där och då kände jag att jag var tvungen att låtsas som att namnet var svårt att uttala.
- Jo, nu ska vi se här. Jag ska ha något som heter Exz..y...lopråckt? Det är till tjejen, hon har fött barn och har fått någon sorts problem och ville att jag skulle köpa det här.
Bakom ryggen sitter två tjejer på huk för att kolla något på hyllan bakom mig (typiskt), så jag talar lite extra högt, så att de ska höra att det är till tjejen. Det är ju inte jag som har fött barnet liksom, så där går jag helt fri. Men det känns ändå som att det är tydligt på nåt sätt att det är en lögn jag drar. Att medlet egentligen är för mig men att jag skyller på tjejen.
- Ja, mot hemorojjder. Är det stolpiller du vill ha eller salva?
Han sa det så öppet och jag reagerade på att han kanske inte förstod att det kan vara skämmigt för vissa att stå i ett sånt här utsatt läge.
- Alltså, jag vet inte... vad är stolpiller för nåt då? Svarade jag lite tyst.
- Det är piller som du för upp i ändtarmen och salvan är om du har besvär med homorrojder utanför ändtarmen.
Jag duckade nästan av svaret och sneglade lite bakom min rygg.
- Det är inte jag som ska ha dom, bara så att du vet, men ta salvan då.
Nu kände jag att det var dags att få det här överstökat så fort som möjligt, innan fler i butiken kunde höra vad jag sysslade med.
Så lämnar han mig där vid disken för att gå ut i ett annat rum för att hämta salvan. Det tar en stund och jag känner mig helt utlämnad åt alla kunder som "låtsas" att de inte har hört något, men jag känner att de bara väntar på att få höra slutet på vårat samtal och se min plötsligt autistiska gångstil när jag skämmigt försöker avlägsna mig ur butiken.
Så kommer han tillbaks med salvan.
- Den här salvan ska smörjas in på besvären utvändigt. Det kan göras flera gånger dagligen, vilket bara är bra.
- Ja, det där.. det där har hon nog koll på redan skulle jag tro, svarar jag lite högt.
Nu hade det bildats en liten kö bakom mig. Det strulade naturligtvis lite med kortbetalningen så paketet med salvan låg öppet på disken för alla i kön att se.
"Jeezus fuckin..."
När det var avklarat så lyckades jag smidigt ta mig ut ur butiken utan att se ut som en styltgångare. Jag låtsas ha problem med att få på mig ryggsäcken över axlarna så det mesta av mitt ansikte vändes mot skyltfönstret.
När jag väl kom ut i friska luften och kände friheten igen så slog det mig, är det ändå inte konstigt att någon har lagt ner så mycket tid på att uppfinna en salva som ska bota hemorrojder?
Hur kom man fram till rätt innehåll i salvan liksom? Någon måste ju ta kladdat något fruktansvärt mycket med hemorrojder, i sekel, med att byta ingredienser för att slutligen få fram något som ska funka. Jag undrar hur man har tänkt under arbetets gång... "Jag ska FAN få till det den här gången. Det måste ju finnas NÅT som kan få skiten att dö för i helvete!
Nån måste ju seriöst ha snöat in på att utrota just hemorrojder. Jag kan förstå att man snöar in på att laga motorn på bilen, lösa ett svårt mattetal osv, men hemorrojder?
Problemet var bara att när jag närmade mig ingången till apoteket och såg hur mycket folk det var där inne så blev det plötsligt svårt att svälja. Då slog det mig att om någon hörde mig fråga efter Xyloproct så skulle de alla tro att det var jag själv som hade röven full med klasar som trängs, svider och spricker så det forsar blod när man går (inte för att tjejen har de problemen, men ändå.)
När jag väl kommer fram till kassan så är jag väldigt noga med att plocka fram lappen som tjejen skrivit åt mig, så att det tydligt kan synas att jag är där i någon annans ärende. Jag kan uttala Xyloproct utan problem, men där och då kände jag att jag var tvungen att låtsas som att namnet var svårt att uttala.
- Jo, nu ska vi se här. Jag ska ha något som heter Exz..y...lopråckt? Det är till tjejen, hon har fött barn och har fått någon sorts problem och ville att jag skulle köpa det här.
Bakom ryggen sitter två tjejer på huk för att kolla något på hyllan bakom mig (typiskt), så jag talar lite extra högt, så att de ska höra att det är till tjejen. Det är ju inte jag som har fött barnet liksom, så där går jag helt fri. Men det känns ändå som att det är tydligt på nåt sätt att det är en lögn jag drar. Att medlet egentligen är för mig men att jag skyller på tjejen.
- Ja, mot hemorojjder. Är det stolpiller du vill ha eller salva?
Han sa det så öppet och jag reagerade på att han kanske inte förstod att det kan vara skämmigt för vissa att stå i ett sånt här utsatt läge.
- Alltså, jag vet inte... vad är stolpiller för nåt då? Svarade jag lite tyst.
- Det är piller som du för upp i ändtarmen och salvan är om du har besvär med homorrojder utanför ändtarmen.
Jag duckade nästan av svaret och sneglade lite bakom min rygg.
- Det är inte jag som ska ha dom, bara så att du vet, men ta salvan då.
Nu kände jag att det var dags att få det här överstökat så fort som möjligt, innan fler i butiken kunde höra vad jag sysslade med.
Så lämnar han mig där vid disken för att gå ut i ett annat rum för att hämta salvan. Det tar en stund och jag känner mig helt utlämnad åt alla kunder som "låtsas" att de inte har hört något, men jag känner att de bara väntar på att få höra slutet på vårat samtal och se min plötsligt autistiska gångstil när jag skämmigt försöker avlägsna mig ur butiken.
Så kommer han tillbaks med salvan.
- Den här salvan ska smörjas in på besvären utvändigt. Det kan göras flera gånger dagligen, vilket bara är bra.
- Ja, det där.. det där har hon nog koll på redan skulle jag tro, svarar jag lite högt.
Nu hade det bildats en liten kö bakom mig. Det strulade naturligtvis lite med kortbetalningen så paketet med salvan låg öppet på disken för alla i kön att se.
"Jeezus fuckin..."
När det var avklarat så lyckades jag smidigt ta mig ut ur butiken utan att se ut som en styltgångare. Jag låtsas ha problem med att få på mig ryggsäcken över axlarna så det mesta av mitt ansikte vändes mot skyltfönstret.
När jag väl kom ut i friska luften och kände friheten igen så slog det mig, är det ändå inte konstigt att någon har lagt ner så mycket tid på att uppfinna en salva som ska bota hemorrojder?
Hur kom man fram till rätt innehåll i salvan liksom? Någon måste ju ta kladdat något fruktansvärt mycket med hemorrojder, i sekel, med att byta ingredienser för att slutligen få fram något som ska funka. Jag undrar hur man har tänkt under arbetets gång... "Jag ska FAN få till det den här gången. Det måste ju finnas NÅT som kan få skiten att dö för i helvete!
Nån måste ju seriöst ha snöat in på att utrota just hemorrojder. Jag kan förstå att man snöar in på att laga motorn på bilen, lösa ett svårt mattetal osv, men hemorrojder?
__________________
Senast redigerad av L3nn4rt 2024-02-06 kl. 14:34.
Senast redigerad av L3nn4rt 2024-02-06 kl. 14:34.
