Är det inte rätt märkligt att vi eller ens något existerar?

Min tanke är ungefär att det inte är någonting alls, utöver det praktiska. Rättare sagt så antar jag inte att det är nåt mer; jag har ingen sån förväntan överhuvudtaget. Det hade förvånat mig om det visade sig vara något mer. Jag har svårt att ens tänka mig hur nåt sånt skulle kunna visa sig.

Vad skulle ett svar kunna vara på den typen av fråga? När skulle man titta på något, eller förstå nåt, eller uppleva nåt, och säga "aha, så det är vad det verkligen är"? Vad skulle krävas för att göra den utsagon pålitlig?

För mig utgör som sagt verkligheten allt som finns. Tanken på att något sånt skulle kunna gömma sig, eller att vi skulle vara åtskilda från det på något sätt, är absurd. Vad skulle existensen gömma sig bakom? Vad är det vi har "direkt kontakt" med, om inte det som faktiskt finns?

Jo precis. Detaljer i vilket fall. Har man väl börjat filtrera bort falskheter istället för att försöka kultivera sanning så bör saker börja sammanstråla förr eller senare, så länge man är tillräckligt ihärdig.

"Calamity may come or go, mountains may break upon my head, but I will not leave my promise to obtain nirvanam." ^^

Mjo, jag är mest en betraktare nu för tiden. Men visst låter det intressant! Tack för tipset.

Jag har inte träffat på något utfall där existensen gömmer någonting, alla hinder eller begränsningar för mig har alltid visat sig vara i sinnet, således är det där det filosofiska arbetet för mig mestadels utförs. Ett exempel är logik, där traditionell logik har visat sig vara otillräcklig, vilket ledde mig till tetralemmalogik.

Stödde på ett citat när jag gav en period i mitt liv för att förstå Einsteins E = mc², att inget problem kan lösas från samma medvetandenivå som skapade det. Det gav lite bränsle till mitt antagande att mitt tänkande behöver förbättras för att kunna förstå vad jag behöver förstå. Sen blir det givetvis en spark mellan benen varenda gång man läser buddhistisk litteratur och mästare som gång på gång säger att man inte kan tänka sig till realisering av exempelvis tomheten.

Vilka falskheter har du filtrerat bort hittills? Du behöver inte nämna alla, men kanske en nämnvärd.

Visst, om något är oklart så är det sinnet. ^^

Absolut. Om sinnet ser nåt som inte finns, och inte ser det som finns, då behöver det "förbättras" ifall man vill vända på den steken.

Man kan inte tänka sig till insikt—i så fall måste man veta vad insikten är redan—men samtidigt så är det ens tänkande som leder till insikt.

Nyckeln är samma som vanligt. Det handlar inte om att tänka fram rätt svar. Det handlar om att tänka bort sin felaktiga förståelse. Filtrering, inte konstruktion. Neti neti. Falsifiering. Empty your cup. Det är en metod som återkommer i alla seriösa kretsar. Den enda som fungerar.

Att någonting saknas.

Sinnet ser något som inte finns, en lösning där ute. Nånting man kan vara frustrerad över. Någonting som distraherar och håller ens fokus, som man kan jobba på, som tar tid. Nåt som saknas.

Man kör inte filtrering eller empty your cup på någon falskhet om det yttre. Det skulle vara som att man tror på tomten och försöker lista ut detaljer, hur hans hus ser ut på nordpolen, var han köper kläder, och så vidare. Det kan man inte tänka ut. Problemet är tidigare än så. Man drömmer en värld som innehåller en tomte, och man drömmer sin karaktär som försöker lista ut tomten. Så länge vi försöker lista ut något i drömmen så är vi vilse. Poängen är att vakna.

Sinnet ser inte det som finns, sin egen förvirring. Hur vaknar man upp från att tro på tomten? Det går givetvis att tänka sig till det, men man måste ta tag i nåt som finns. Man är förvirrad, och det kan man jobba med. Man måste hitta något som visar ens förvirring. Hur fan hinner tomten dela ut alla paket på 24h? Det är den enda typen av hjälp vi kan få utifrån. Att hitta nåt som visar vår förvirring. Resten måste vi göra själva. Ingen annan kan få mig att sluta tro.

Så filtrering relaterar helt och hållet till sig själv; det handlar om att hitta sin inre förvirring. Inte lösningen på nåt där ute. Man vänder sig inåt, inte för att fixa nåt i sin dröm, utan för att det är själva poängen. Att vända sig inåt för att fixa nåt där ute är förstås inte att vända sig inåt. Då har man inte sett problemet ännu; och det är naturligt. Sinnet ser nåt som inte finns, istället för det som finns.

Det är därför resten följer, mer eller mindre, om man börjar ta tag i sina falskheter. Man har vänt sig inåt, och söker sin förvirring. Sina antaganden, varför man gör dom, var dom kommer från, om dom är rimliga, och så vidare. Så länge man har någon fråga så är man förvirrad, och svaret är inte att lösa frågan, utan att hitta sin väg tillbaka från förvirringen.

Ingenting saknas. Så vad är problemet? Vi har för mycket. Men det stämmer förstås inte. Vi drömmer bara.

"It's not something I have that you don't; it's something you believe that I don't."

Borde man inte kunna förklara ingenting som avsaknaden av något? På samma sätt som Mörker inte är någonting utan bara avsaknaden av ljus, eller att temperatur bara kan gå från absolut 0 där Atomen är helt stilla till höga temperaturer som uppstår pga rörelseenergi i atomen.

Jag tänker ändå att det är en skillnad ovan. I fallet med inget ljus ovan kan det vara i ett stängt slutet rum där ljus inte når in i ett Universum där ljus existerar i övrigt. Man borde dock inte kunna uppnå absolut nollpunkt temperaturmässigt i ett Universum då andra värmekällor även väldigt små på oändliga avstånd borde höja temperaturen till något bara en bråkdel över nollpunkten.

Ett ingenting är däremot inte ens närheten samma som ett utsnitt ur Universum som är fyllt med Vakuum. ÄVen om det inte finns några referenspunkter så kommer ju denna vakumkub ha vissa dimensioner, temperaturer, tiden passerar och en ljusstråle som lyser genom kommer passera, Ett ingenting borde innebära avsaknad av alla fysiska lagar och göra det omöjlig för något att uppstå av sig själv.

Min fundering går mer kring att om detta ingenting utsätts för en yttre faktor, kan det då bli någonting enligt "Ingenting + 1 = 1" dvs någonting. eller är det mer "Ingenting x 1= Ingenting"?

Jag tar mig ett företrädande att svara även fast du citerade Patch1... det har trots allt gått flera dagar i väntan på svar.

Jag ställer en fråga först för att lägga grunden för argumentationen:

Kräver inte avsaknaden av någonting fortfarande någonting som kan sakna någonting?

Tyvärr så finner jag det väldigt svårt att logiskt jonglera ett resonemang där avsaknaden av någonting inte kräver ett ting med egenskapen existens. Men det kanske bara är jag, jag utvecklar vidare...

För att någonting ska kunna sakna någonting så måste det vara någonting (existera) som kan sakna någonting, och" saknande" är en egenskap eller ett karaktärsdrag, och om man ska applicera en egenskap eller ett karaktärsdrag så är en förutsättning att det är någonting, alltså att det existerar, vilket ingenting varken gör eller är.

Låt oss säga att du är död eller inte existerar för argumentationens skull, kan du sakna någonting då? Är du i ett tillstånd att kunna sakna någonting överhuvudtaget? Jag vill argumentera för att du inte kan det.