De som inte vill ha barn - vilka egenskaper har de i övrigt?

Jag är rätt intresserad varför de som har barn hatar oss barnlösa så innerligt. Alla får väll leva som de vill?

De jag sett på släkt och vänner är att killar klarar sig bra utan barn men tjejer vill för det mesta ha barn(biologiska klockan).
Sett en del vänner skaffat barn med verkligen fel kvinnor och de har inte velat ha barn själva, bara damen och det slutar alltid i katastrof. En funderar på självmord för han klarar inte av det och har blivit alkoholist. Som skilsmässobarn kommer han aldrig skilja sig men förhållandet äter upp honom. Innan han går upp till sina 3 barn och frugan efter jobbet sveper han 3 starka i arbetsbilen. Efter barnen kom så tyckte hon inte det var så kul med barn och skiter bokstavligt talat i dem så han som inte ens ville ha barn får ta hela smällen.
Det är bara ett av flera skräckexempel jag har att gå efter.

Prio ett är att skaffa barn med rätt kvinna och ge barnen ett vettigt samhälle och hem att växa upp i. Dessutom vill man vara en bra förälder och de flesta är idag bokstavligt skit som föräldrar om jag vill inte bli en av dem som går runt och tror dom är bra när ungen sitter hemma och spelar i källaren tills de är 50 år.

Jag träffar och leker med kompisars barn, det kan vara kul. När jag ska gå frågar de alltid om jag vill ta med dom

Verkar som de flesta som skaffar barn idag inte vet riktigt varför dom gör det och inser inte hur mycket tid och ork dom tar. Har hört flera som i djup förtroende säger att de ångrar sina barn. Dom älskar sina barn...hoppas jag men skulle dom få ett val idag skulle dom inte ha barnen då de ofta var för unga eller inte insåg hur mycket tid de tar. Fel partner ligger rätt högt upp "när barnen kom som hon/han längtat efter så blev allt annorlunda och fel".

Jag kan tänka mig barn men för mitt barns skull är jag väldigt kräsen så att de kan få ett så bra liv som möjligt, skulle fler vara det skulle vi nog få en bättre värld överlag.

Skillnaden mot alla som hatar barnlösa så brukar vi barnlösa inte hata er tillbaka. Önskar er alla lycka till vare sig ni har barn eller inte.

Det är så profetian Idiocracy börjar! De smarta paren slutar skaffa barn medan IQ befriade parasiter föder fotbollslag. Tillslut blir parasiterna majoritet, och befolkningen helt hjärndöda, för att de smarta har dött ut.

Ok, själv har jag barn men hatar inte barnlösa. Förstår självklart att det kan finnas många anledningar att avstå från att skaffa barn. Men samtidigt kan jag bli ledsen över att allt fler verkar välja att bli barnlösa, väntar alldeles för länge, och i och med det aldrig får leva ett fullödigt liv. Livet består av många delar och dimensioner, och några av de viktigaste är de som rör barn, familj och föräldraskap. Detta kan jag säga då jag själv tidigare var barnlös, och kan därför enkelt jämföra livet innan och efter. Visst var livet bekvämare och friare innan barn, och självklart förutsätter det att man har en i övrigt sund familj. Att skaffa barn i en dysfunktionell familj är nog inte någon höjdare. Men när allt fungerar bra så är det mer än en höjdare...

Den som väljer bort barn väljer också bort typ 20-25% av totalupplevelsen i att vara människa eftersom det är delar av en själv som man aldrig kommer i kontakt med innan man skaffar barn. Det är också så att den som väljer bort barn aldrig kommer att uppleva den största kärleken som livet kan ge. Det upptäckte jag själv ganska snart, att kärleken mellan man-kvinna, mellan syskon, till sina föräldrar osv inte går att jämföra med kärleken till eget barn.

Sen är det också något med tiden... När jag levde i ett välordnat, välstädat liv utan barn så flöt bara åren på. Det var som ett väloljat maskineri som bara tickade på, och plötsligt hade det gått 10 år till. Livet rann mig lite ur händerna, kändes det som. Med barn blev det en helt annan sak.. Livet blev stökigare och krångligare, men också mer innehållsrikt och tiden tycktes gå mycket långsammare, kanske för att jag fick många fler upplevelser. Vilket fick effekten att 3 år plötsligt kändes som 10 år, ungefär som när man var liten.

Håller ej med. Lika mycket hat riktat tillbaka speciellt på internet. Räcker med att gå in på reddit /r/childfree för att få det bekräftat.

Har inga barn.
Har aldrig haft någon inre önskan att ha några. Dels för att jag i ungdomen hade släktingar som fick barn som visade sig vara rejält störda. Det kaos de stackars föräldrarna hamnade i var ett uppvaknande: det finns inga garantier för att ens barn är rart eller ens tillnärmelsevis hanterbart.
Dessutom tyckte jag inte själv att det är något vidare att leva: det skulle vara hemskt att se egna barn lida på samma sätt.
Detta var när jag var 20-30. Sedan har jag väl egentligen inte tänkt på saken så mycket. Det intresserar mig inte. Är lite fascinerad av hur upprörda somliga i tråden blir av barnlösa och hur djupt de spekulerar om vad som är fel på oss.