Alla måste ju bry sig om något eftersom andra val inte finns för någon. Många har starka behov av validering, och du upptas deras tid, energi och leverne med att mätta det.
Andra har mindre av liknande behov och då öppnar sig istället behov av något annat som kan bli vad sanningen egentligen är.
Följande fundering grundar sig i första kapitlet av Nietzsches bok "beyond good and evil" Lagt lite egna tankar samt ett citat från boken i spoiler här. Det intressanta är dock frågeställningen men läs gärna spoilern om du har tid/lust.
I första kapitlets första stycke kringelikrokar Nietzsche sig fram till ett ifrågasättande av vad jag tolkar som nästan uteslutande egot. "VAD är det som driver filosofers "vilja till sanning"?", "vad är det som får oss att ställa frågorna?"
"The Will to Truth, which is to tempt us to many a hazardous enterprise, the famous Truthfulness of which all philosophers have hitherto spoken with respect, what questions has this Will to Truth not laid before us! What strange, perplexing, questionable questions! It is already a long story; yet it seems as if it were hardly commenced. Is it any wonder if we at last grow distrustful, lose patience, and turn impatiently away? That this Sphinx teaches us at last to ask questions ourselves? WHO is it really that puts questions to us here? WHAT really is this "Will to Truth" in us?"
Här tar jag gärna input på vilka andra delar/fakulteter i människan som kan bidra i denna eventuellt dumdristiga affär. Tolka mig rätt, egot som en levande varelse sprunget ur livlös kategorisering kanske är något att hålla lågmält, men den livlösa kategoriseringen bör ha sina skäl och rätt till existens, måhända bara som ett steg.
Nu blev det lite grötigt, poängen för mig är i alla fall att filosofers jakt på sanning bottnar ur egna förutfattade meningar (vilket även Nietzche uttrycker) Redan använt det uttrycket idag men "om allt man har är en hammare ser allt ut som en spik", avser att man vill ha svaret som passar den utgångspunkt man själv omedvetet följer.
Man kan hävda att det rör sig om ett Stockholms syndrom till livlös kategorisering om man är lite liberal med tolkningar. Med det menar jag att man levt i sin omedvetna grund för sina resonemang så pass länge att man byggt upp känslomässiga band till dessa.
Varför? Hur absurd är egentligen världen när var och envar känner sig nödgad att sedan barnsben gömma sig i "säkerhet". Menar utifrån att det vi kan kategorisera och rangordna och se som fakta är en trygghet. Att delar i oss, starka i vissa, mindre starka i andra och alltid omedvetna, låter vänster hjärnhalva styra.
Om vi tittar på det neurologiskt och hjärnans två hemisfärer (Här kan boken the master and his emissary https://en.wikipedia.org/wiki/The_Ma...d_His_Emissary ) vara god läsning. I alla fall krävs det nog en uppfattning hos Dig läsaren om vad hjärnhalvorna representerar. Boken handlar väldigt övergripande om hur "Budbäraren" i det västerländska samhället tror att den är "Herren"
Tyvärr har jag personligen för dålig koll för att uttrycka mig precist i ämnet men enkelt sagt så sysslar vänster hjärnhalva med "vetande" och höger hjärnhalva med "förståelse". (Utveckla gärna detta ni som är mer införstådda) Vetande är sådant vi av olika skäl bestämt oss för att vi vet. Förståelse är sådant vi förstår. Jag har en tolkning jag bär att vänster hjärnhalva delar upp höger hjärnhalvas andemening och innebörd i semantik för att vi ska kunna kommunicera denna.
Jag undrar om ni har tankar på vad som driver viljan till sanning i oss? Varför vill vi ha svaren? Är det en förlängning av den starkes rätt a la "kunskap är makt"? Finns det en sådan drivkraft även bortom våra egon? Varför har vi ego?
All upplevt vilja drivs av egot.
Egot har egentligen tre punkter det strävar efter. Ett överlevnad. Två att uppleva njutning, lycka, sköna behagliga upplevelser osv. Tre att undvika obehagligheter, lidande, sånt som känns jobbigt som tex ångest och rädsla.
Alla medvetna beslut vi tar tar vi utifrån dessa tre punkter. Vi söker den väg vi söker för att vi vill överleva in i det sista, undvika lidande, och uppleva lycka, njutning mm. Vi har egon och allt vi uppfattar/upplever går genom vårt "ego filter" Vi kan inte uppfatta någonting utanför vårt eget filter.
De flesta följer sina begär som att jaga karriär, pengar, bekräftelse, kärlek, materiella ting etc. Medan andra försöker hitta hemligheten bakom allt. Sanningen om vad det egentligen innebär att existera.
Sökandet sträcker sig inte utanför egot. Det är i slutändan ändå egot som vill hitta en väg ut ur det lidande som det innebär att vara en känslomässig existerande varelse. Ett hopp om att sanningen ska göra en fri. Så lidandet är källan till sökandet.
Ang undermedveten vilja som jag tror någon nämnde, så tror jag mer den tillhör vår del som levande organism än som ego/person. Tex att vi växer, cirkulerar vårt blod, växer vårt hår osv, helt utan inblandning från egot. Det är egentligen inte vilja. Det är något som sker, pga couse and effect, eller karma om man så vill. En reaktion på en reaktion på en reaktion osv.
Egot är egentligen bara en tankeström, baserat mest på minnen, och inget som har en verklig existens. Det har ingen fysisk verklighet överhuvudtaget. Egot är det vi tror att vi är. Känslan av att vara en person. En separat entitet. Den största illusionen av alla. Illusionen som ligger bakom allt vårt upplevda lidande. Den som kan bli fri från den illusionen är således fri från lindande, och har hittat sanningen, och därmed upphör letandet efter sanningen. Inget lidande, inget sökande.
__________________
Senast redigerad av Blue-Pine 2023-12-30 kl. 16:28.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
