Kristendomen i Sverige lurar sina medlemmar till att förbli singlar och dö barnlösa

Jag har gått många år i kyrkan. I varje kyrka jag har gått i så har jag hittat både män och kvinnor som är kring 40 år gamla, singlar, och behöver förbön för att en dag hitta en partner.

Det verkar finnas två kategorier av folk i kyrkorna i Sverige:

1) Antingen är man uppvuxen i kyrkan, karismatisk, kommer från en kristen familj, har gått på en rad läger, läst på Bibelskola, är aktiv i kyrkan, och är gift sedan unga år.
2) Eller annars är man lite introvert eller har någon annan lite avvikande bakgrund från standardmallen, man kan vara schysst och trevlig, men man börjar bli till åren och är singel.

Det jag observerat är att kristna har följande problem som är relaterade till varandra:

1) De är handlingsförlamade. De går bibelskola och vet inte vad de ska göra med sina liv.
2) De tror att Gud en dag ska ge dem en partner utan att de själva behöver göra något. Bara man fortsätter att tro så kommer en partner en dag att materialiseras framför en.
3) De fortsätter att gå i samma kyrka, år efter år, trots att det inte finns någon kompatibel person där. Hur många söndagar behöver man egentligen för att utvärdera om det finns någon snygg, jämnårig person bland deltagarna som man vill ragga på?

T.ex. träffade jag en gång en söt, kristen kvinna som var kring 40 år, som bodde ute i någon håla i Sverige, som hade accepterat att hon inte kommer ha några egna barn i livet. Hon jobbade på dagis, och såg glädje i att ta hand om andras barn istället. Hur tragiskt är inte det.

Varför är kristna så passiva? Varför predikar inte kyrkorna praktiska tips för hur man hittar en partner? Det enda kyrkorna verkar bry sig om är att behålla medlemmar genom att få medlemmarna att tro att bara ens tro är stark så löser sig allt av sig självt. När de egentligen borde vara ärliga och predika att 1) man får göra lite själv istället för att bara sitta och vänta, 2) tipsa om andra kyrkor där det eventuellt finns fler man kan matcha med och 3) säga att man får jobba på sig själv för att man ska bli mer attraktiv.

Vad är er syn på kristendomen, dejting, singlar och barnlöshet? Är ni fler som har observerat samma problem inom svensk kristendom?

Tror du hon tyckte det var tragiskt? Det är du som tycker det.

Svenskar är sekulära kristna, inte sällan introverta och umgås ogärna utanför sin krets. de flesta jag sett gå i kyrkan verkar ha partner, nu är jag ifs. ingen flitig besökare i kyrkan själv. Har aldrig haft problem att träffa kvinnor fast jag varit en surgubbe sedan jag fyllde 22 typ. Det är väl samma kristendom vi har som tyskar, daner och norrmän har? även britterna, men de är lite speciella iom delningen av Irland och motsättningarna där.

Tror inte det är kristendomens fel vi är introverta och barnlösa i Sverige.

Kyrkan som någon institution har väl uppmuntrat till barn, man har ju kategoriskt varit emot aborter och preventivmedel? Dessutom uppmuntrar man till kärnfamiljen.

Att sedan dess medlemmar kanske är handlingsförlamde är ju inte kyrkans fel även om det kan finnas passiva tendenser där.

Jag tycker du har en poäng. Kyrkorna borde komma ihåg att kärnfamiljen är central och hälsosam, och uppmuntra och underlätta till att bilda kärnfamiljer.

En del av svårigheterna kan vara att unga singlar inte går så mycket i kyrkan under den perioden i livet. Då hörs inte deras röster när kyrkan planerar aktiviteter. Kyrkorna planerar aktiviteter för barn och vuxna i mogen ålder, men glömmer bort behoven för alla dem som är 18-30 ungefär.

En annan svårighet är att relationer i svenska kyrkan hyllas om dom är LBTQ+ och då läggs det ut regnbågsfärgade mattor och hålls extra predikan. Men sådana relationer leder inte alltid till familjebildning och barn. När hörde ni om en svensk kyrka som höll extra gudtjänst speciellt för heterosexuella par senast? Det var nog 1950.

Det finns förstås präster/pastorer och kyrkor som är undantag och de borde göra mer väsen av sig.

Försöker bena i frågan.

Du glömde grupp 3, nämligen gamla människor som blivit änkor och änklingar i en ålder när det är näst intill för sent att hitta en ny. De allra flesta är kvinnor eftersom män dör i yngre åldrar och dessutom ofta är ett par år äldre än sin kvinnliga partner, så underskottet av singelmän i lämplig ålder är enormt. Dessa kvinnor behöver inte ha några kontaktsvårigheter, de är bara för långt förbi sitt sell-by-date. Barnen har kanske flyttat långt bort, är upptagna med sitt - eller så blev det inga barn i äktenskapet. De söker sig till kyrkan för att det är den möjlighet till gemenskap som finns kvar, när vännerna och släktingarna i den egna generationen har dött bort eller blivit för sköra och dementa för att umgås. (Bara en passus, för det var inte dem tråden handlar om.)

Ja, grupp 2 finns och är ganska stor. De har begränsade möjligheter att träffa andra människor då de saknar vänner, och kyrkan är den plats dit man alltid kan gå. Man kan även börja gå dit ensam, utan att det ser underligt ut, och kyrkor är bra på att få människor att känna sig välkomna. Säkert har de också en baktanke om att träffa en partner i församlingen.

...men jag vet inte hur du får det till att det är kyrkans FEL? Kyrkan är inte en partnerförmedling, och prästerna och diakonerna är inga dejtingcoacher. Inte heller försöker kyrkan på något sätt hindra sina medlemmar att söka en partner på annat håll. Om vissa har sin hemkyrka som enda gemenskap med andra, inte försöker någon annanstans, och inte ger upp hoppet om att den Rätta eller Rätte ska dyka upp där en dag, så är det ingen annans fel.

Det är dessutom inget unikt för kyrkor. På den tiden då jag brukade gå och dansa gammeldans och polskor på Föreningen Folkmusikhuset i Stockholm ("Skeppis") t.ex., så fick jag en väninna där som var väldigt öppen mot mig. Hon erkände att hon alltid hoppades, att det skulle komma en karl som ville ha henne och som hon ville ha till den föreningen, innan det blev för sent (hon närmade sig 40), eller att någon utomstående som stod och tittade när vi dansade på Skansens dansbana om sommarkvällarna ibland (där vi var en turistattraktion - tokiga svenskar som dansar hambo!) skulle lägga märke till henne och ta kontakt med henne. Men det hände ju aldrig.

...och de män som var med i föreningen lämnade mycket övrigt att önska. De dög att dansa med, men var i de allra flesta fallen för gamla, fula, töntiga eller udda på andra sätt, för att man skulle börja tänka på dem som tänkbara partners. (Kvinnorna var mycket vettigare, bland dem var det många som hade ett genuint intresse för folkdans, folkmusik och folklivsforskning.) DET sökandet måste ske någon annanstans, men den kvinnan menade att hon inte hade några möjligheter till det, och när jag erbjöd mig att följa med henne på en natt på sta'n, så tyckte hon att det var helt omöjligt. Det var inte för henne, det var sprit på sådana ställen - folk blev fulla - usch, usch och vem vet vad som skulle kunna hända, och hon trodde inte heller att hon passade in på ett sådant ställe. (Vilket väl var sant i och för sig...)

Svenska Kyrkan gör inte det. De stödjer aborter, homofamiljer och att barn tillverkas på konstgjort sätt med donerade könsceller.

Katolska Kyrkan håller dock fortfarande på sunda, kristna värderingar.

Frikyrkorna försöker, men de är kluvna på grund av att de inte vågar säga vad som helst, då de till skillnad från Katolska Kyrkan - som är finansierad från Rom - är beroende av diverse föreningsbidrag. Om de öppet går ut och säger att utlevd homosexualitet är synd t.ex., så ryker bidragen, plus att frikyrkans representanter ställs till svars i media på ett helt annat sätt än representanterna för Katolska kyrkan - eller för delen judendomen och islam i Sverige. Jag antar att tanken är, att katoliker, muslimer och judar är "utländska", och då måste man acceptera mer, men att de i frikyrkan är svenskar och därför borde omfatta "våra" vänsterliberala värderingar.

[quote=gyldenbollockes|86764829]Jag tycker du har en poäng. Kyrkorna borde komma ihåg att kärnfamiljen är central och hälsosam, och uppmuntra och underlätta till att bilda kärnfamiljer.

En del av svårigheterna kan vara att unga singlar inte går så mycket i kyrkan under den perioden i livet. Då hörs inte deras röster när kyrkan planerar aktiviteter. Kyrkorna planerar aktiviteter för barn och vuxna i mogen ålder, men glömmer bort behoven för alla dem som är 18-30 ungefär.

/QUOTE]

Stämmer. Kyrkorna har bra barn- och tonårsverksamhet (till och med konfirmationsåldern), men därefter är det mesta anpassat för mogna/äldre människor.

Nej, hon var sorgsen. Men som kristen lär man sig att Gud har en plan med allas liv. Så om man dör singel och barnlös, så var det Guds plan. Då när man som kvinna har passerat 40 och fortfarande inte har partner eller barn, så får man acceptera det och förtrösta ännu mer på Gud. För annars har man ingenting. Hon kan ju inte erkänna för sig själv och leva i sorg resten av livet. Därför måste hon fortsätta tro.

Jag tror på Gud och tror att Han har en plan med allas liv. Men jag tror också att man själv får göra lite själv. Man kan inte bara sitta på röven i en håla och tro att tillräckligt många böner kommer frammana en man att föröka sig med.

Vad kyrkorna skulle kunna göra är att föra fram att det är ok att träffa partners utanför kyrkan, att helt och för alltid släppa iden att det ungdomar gör tillsammans när de inte är i kyrkan är synd. Att acceptera att den som träffar en okyrklig sannolikt kommer vara mindre i kyrkan, men att denne ändå alltid är välkommen närhelst den vill, och det utan krav på att omvända partnern, lämna partnern eller nåt.
Bara låta folk leva så gott de kan.

Fast det kan ju inte vara SvK du pratar om nu, de gör inte så. De är snarare FÖR toleranta. Och man är ju inte kontrollerad av dem, man går bara på det man känner för (gudstjänster, bibelgrupper, kören, whatever). Man kan sluta med en aktivitet när som helst och ingen jagar efter en. Du måste mena någon sträng frikyrka?

Menar frikyrkan. Tror inte de är så stränga numer men misstänker att det under ytan ändå finns förväntningar i linje med de jag beskrev, både från pastorer och andra medlemmar.