Varför hatas proffsmusiker?

Det är ju fortfarande (i mina ögon) viktigare VAD man säger och inte HUR man säger det. Hur intressant är det med nån som rabblar upp hela ordboken perfekt?

Nä, då lyssnar jag hellre på ett sluddrande fyllo som har nåt att säga.

Upprabblande av hela ordboken vill ingen höra. Däremot är det både tilltalande och imponerande att höra någon formulera sig med hjälp av de ord som finns att hitta i ordboken. Istället för att återanvända orden finns det ju så många bra synonymer t ex. Likadant är det med musik - de främsta musikerna har en förmåga att variera sitt framförande på ett smakfullt sätt. Då gör det inte så mycket om själva låttexten är banal -är det bara lyriken som intresserar en kan man lika gärna läsa god poesi.

Då är du alltså inte mycket för att ha intelligenta konversationer och utbyta tankar och idéer med personen du pratar/lyssnar med/på?

Då syftar jag givetvis på att det är självklart den som kan ordboken som kan välja vad han vill säga, medans ett fyllo...ja, behöver jag ens förklara?

Att proffsmusiker saknar känsla är det dummaste jag hört. Om inte annat vet de mer än väl hur de ska meddela just deras känsla, och jag antar att folk i allmänhet har svårare att identifiera sig med denna mycket specifika känsla än en simplare fras.

Ungefär som att säga "Jag är ledsen för att min partner har lämnat mig". Detta är något som folk i största allmänhet kan identifiera sig med och inom musiken är det nästan den enda formen av "ledsen" musik som allmänt accepteras, men någon som säger något mer intrikat, ledsamhet och desperation över att känna att livet saknar mening eller andra väldigt abstrakta saker, nostalgi eller något annat, väldigt personliga erfarenheter etc, som genomförs på ett mer komplext sätt (som en invecklad dikt), gör att människor som musikaliskt tänker väldigt simpelt tappar grepp om det hela och gör att de känner sig utestängda och att artisten saknar "känsla".

Kärlekslåtar som går i 4 ackord, nej vänta, inte ens ackord, 4 noter (såklart i D- eller A-moll om de är ledsna, eller C-dur om de helt enkelt är någorlunda positiva), verkar vara det enda som accepteras i "mainstream". Mycket av detta beror på marknadsföring antar jag.

bör man inte kunna anse att dessa ändå är proffs? Dessa kanske vill utge sig för att "bara spela på känsla", men egentligen har de övervägt och analyserat pophistorien och sina förebilder i minsta detalj... kan garantera att de inte låter som de gör av en "känslomässig slump", ligger mycket tankearbete och studioperfektionism bakom. Med åren har de väl även blivit ganska duktiga på sina instrument, Henrik Berggren sjunger ju rent nuförtiden...

pop/rockmusik kräver ingen storartad kompentens inom musikteori och harmonilära. Istället måste man vara trendkänslig, kunna sin pophistoria och välja rätt stilmedel. Bra musik är inte synonymt med avancerad musik... Problemet med de "tråkiga gubbrockarna" är att de inte är trendkänsliga, det är däremot recensenterna.

Ok - proffs var ett dumt ordval av mig i rubriken. Det jag vill komma åt är snarare "varför hatas de duktigaste musikerna?" Man kan ju faktiskt leva på sin musik även om man knappt kan ta en ren ton eller inte kan köra ett improviserat solo. De namn du nämner är antagligen duktiga på att nå fram till sin publik (inte att förakta) och har förstås fått god hjälp av rätt marknadsföring och kontakter i branschen.



Ja..du säger det själv...tycker man att en artist är duktig för att han, till slut, har lärt sig att pricka tonerna - ja då har man inga högre krav på framförandet heller.



Jag ryser när jag läser sådant!! Exakt det som jag föraktar - när trender och attityder är viktigare än musiken i sig. Patetiskt!!

Det du beskriver är receptet på framgång - inte ingredienserna bakom kvalitetsmusik.

Japp, vilket leder till det smått tragiska faktumet att populärmusik är mer beroende av en bra image än bra musik överhuvudtaget.

Problemet i den här tråden blir ju tyvärr de ack så nödvändiga generaliseringarna. Vad menas egentligen med proffsmusiker? Om man med detta menar Jimmy Hendrix, Jimmy Page, Peter Gabriel tex tror jag de flesta håller med om att detta är musiker som i allra högsta grad spelar med känsla och framför musik som betyder något. Om det däremot rör sig om en jävla fjant som Robert Wells tror jag också att de flesta håller med om att det är totalt själlös skit som vi gärna hade varit utan...
Tyvärr är det nog som så att det finns både skit och bra prylar att hitta på båda "sidor" även om jag själv är övertygad om att det mesta som gjorts och framförts av värde finns inom det ni inte kallar "proffsmusiker".

Min syn på en bra musiker är en preson som kan förmedla en känsla bra, så om personen inte kan ta en ren ton spelar mindre roll och jag tror det är just denna definition av en bra musker som leder till en del av de "dåliga" musikerna hyllas.


Sedan 50-talet med Elvis och framförallt sedan 70-talet med McLarens Sex Pistols så har det även till stor del handlat om saker som inte har med själva musiken att göra. Detta har nog delvis att göra med att religionen sakta försvinner i väst och att många människor behöver något att avguda och det då blir musiker och liknande som därför måste vara mer än just musiker och det finns några fler liknande anledningar.
Men man kan även se det som att artisterna blir konstverk, även fast de ibland samtidigt är konstnärer. För det kräver viss kreativitet att skapa en image och skapa allt som krävs för att hålla imagen och varför skulle inte det vara konst? För vist själva musiken sugs in i resten av konstverket, men är ändå en viktig del av det och kanske även i vissa fall blir bättre på grund av det.
För t.ex. så är Sex Pistols låtar viktiga för konstverket Sex Pistols och det är genom låtarna som många mins dem. Men även sådant som deras kläder, deras album design och album namn, deras scenstil, deras provokationer och Sid och Nancys död är viktiga för det totala konstverket.
För man kan säga att punkenstilen skapades ordentligt i och med Sex pistols och varför skulle inte det kunna vara konst? "Never mind the bullocks, here's the Sex Pistols" citeras ännu flitigt och deras ihopklippta albumframsidor används än i olika sammanhang, precis som annan konst. Pogo dansas av många och självklart kan både förolämpning av drottningar och döden vara konst.
Så varför inte se det som att artistens roll har utvecklats istället för att se det som att allt nytt och modernt är värdelöst och patetiskt?

Ska man recensera en konsert eller ett album ska man ha kunskap och insyn på just den artisten och helst själva genren. Om jag vill veta hur Iron Maiden - The Final Frontier låter vill jag ha en recension av någon som kan deras karriär och ge referenser till vad som är sämre eller bättre än tidigare Iron Maiden album. En recensent som från början bestämt sig att Iron Maiden är ett "satanist band", tror att Eric Clapton spelar metal och tycker att The Prodigy är 1990-talets största musikaliska genier borde inte göra den recensionen överhuvudtaget (har inget emot The Prodigy, valde bara något som låter väldigt olikt Iron Maiden).

Likaså borde man inte en stenhård deathmetal fanatiker tillfälle att skriva tre sidor i Aftonbladet hur dålig en Eminem konsert var. Klart det kan låta dåligt för honom för att det skiljer så mycket från vad han vill höra, men står folk och grinar av lycka över hur bra konserten var är det knappast en dålig konsert utan en dålig recensent.

Låt oss säga att Dream Theater är duktiga musiker men inte bra entertainers. Innebär det att en konsert är dålig? Nej. De flesta fansen är antagligen där för musiken och inte catchiga "one-liners" eller fyverkerier. Förstår sedan en recensent själva musiken borde han kanske ta flera intervjuer av publiken och sammanställa deras åsikter på ett smart sätt istället för att skriva massa rader om något han inte förstår sig på. Kan 10 minuters gitarrsolon utan melodi snabbt bli hemskt tråkigt? Givetvis, jag tror få skulle säga emot det.

Vad handlar hatet mot Toto om som diskuterades för massa år sedan? Hold the Line, Africa, Rosanna tillhör riktiga pop/rock klassiker som generation efter generation lär sig. De är så stora klassiker de kan bli utan att innehålla namnen Elvis, Michael Jackson eller The Beatles.

håkan hellström KAN sjunga

Det kan nog vara så att dom riktigt stora inte är "normala". Dom kanske har någon slags störning. Tänk på klubb 27, kurt cobain och jimi hendrix. Båda gigantiska, båda helt vrickade mentalt. Såna människor syns ju mera av någon anledning. Tänk dig liksom om den där profilen på stan skulle råka vara rågrym på musik, då skulle han säkert bli megakänd bara för att han är så otorligt jävla unik. Såna saker syns ju inte på intervjuer och sånt, man tänker att dom bara har skön humor eller "dom är säkert stenade" eller så. Men jag tror nog att det är så. Alla som är större än Yngwie Malmsteen har någon form av handikapp i hjärnan vilket ger dom större spotlight.